☒ Back On Track

21 - ARE YOU SURE

Jag var en värdelös hora enligt denna värld. För alla Justins fans hade hotat mig i kommentarsfältet att vara utan att veta vem jag verkligen var. Så jag kunde inte själv låta bli att tro att jag var värdelös. Att jag var en värdelös hora. 

 

”Jag förstår att ni är upprörda, men detta är vad ni får räkna med när ni har lärt känna honom.”

“Man måste väl kunna vara bekant med någon utan att man blir kallad hora?”

”Exakt!”

”Det är ju inte mitt fel!”

”Om det är någons fel så är det ditt.”

Justin hade ringt mig klockan elva den dagen, berättat en adress och sagt att jag och Alyssa skulle vara där innan ett. Och där var vi i en inspelningsstudio, med Justin själv och hans manager, Skotern - Scooter Braun. Där stod vi och bråkade om att detta var Justins fel och att vi skulle anmäla honom om han inte bad om ursäkt.

”Anmälningen kommer inte att gå igenom då Justin är en kändis och kan inte bestämma om vad tidningarna säger”, sade Scooter. ”Den kommer dock göra det om ni anmäler TMZ, vilket är vad ni borde göra.”

“Dem hade inte skrivit det om det inte berodde på”, jag pekade bestämt på Justin. ”Han.”

“Roselyn”, talade Justin upp och satte sig på soffan framför mig. ”Om jag hade kunnat skulle jag göra så att dem inte skrev det, då artikeln var helt absurd. Men nu kan jag inte det.”

“Om du verkligen hade velat skulle du faktiskt kunnat”, berättade jag.

Justin suckade för att visa att han hade gett upp efter att ha försökt övertala mig i en halvtimme. Det blev tyst. Jag kollade ner på min minikjol och borstade bort en gammal brödsmula ifrån frukosten och suckade en gång själv. Alyssa som satt bredvid mig borstade också av smuts, men dock ifrån soffan vi satt på.

Den var av skinn och verkade vara riktigt dyr. Jag satte min fokus på soffan och låtsades att vara intresserad av inredning i mitt huvud, bara för att försöka ignorera Justin som satt och stirrade på mig. Efter tre minuter så gick det inte längre. Jag blickade upp mot honom med en blick glödande av irritation.

Han stirrade fortfarande på mig, bestämt. Som om han ville visa mig utan ord att han faktiskt talade sanning. Men jag valde att inte tro på honom, då jag inte kunde lita på honom längre.

”Okej”, suckade Scooter. “Jag kan se vad jag kan göra.”

Justin flämtade. ”Ska du anmäla mig?”

“Men vad tror du?” frågade Scooter följd med en suck och slog Justin lätt på huvudet med handflatan. ”Nej.”

“Vad ska du göra då?” frågade Alyssa och jag samtidigt.

Scooter reste sig upp från soffan och gick till inspelningsbordet för att plocka upp sin mobil. Sedan klickade han runt med fingrarna på skärmen och satte den sedan mot örat. Efter ungefär tio sekunder började han prata med någon vi inte visste.

Efter lite irriterat mumlande och vanligt pratande lade han på och blickade mot Alyssa och mig. ”Nu är det fixat.”

”Vad gjorde du?”

”Dem ska betala böter.”

Jag nickade och valde att inte gå in på det mer, då jag ändå inte skulle förstå någonting som har med det ämnet att göra. Lagar och sådant, sådant onödigt fastnade inte i mitt huvud.

”Dem förtjänar det, då man inte ger sig på mina vänner”, mumlade Justin för sig själv. Jag och Justin var inte alls vänner.

Alyssa log tacksamt mot Justin för att resa sig upp från soffan och gå fram till honom och kramade om honom. Efter runt fyrtio sekunder släppte hon taget och mumlade ett svagt tack. Justin, Alyssa och Scooter höjde sedan ögonbrynen mot mig. Det tog mig ett tag för att förstå vad dem menade, men när jag väl gjorde det skakade jag hastigt på huvudet.

“Verkligen inte”, sade jag. ”Om ni hoppas på att detta ska bli något klyschigt-film-tack så gör inte det, då han inte har gjort någonting för att förtjäna det.”

Jag skakade bara på huvudet igen och lutade mig bakåt med nacken mot soffkudden. Jag orkade inte med att folk skulle tro att Justin var hjälten hela tiden bara för att han var en kändis.

 Och Justin var inte en hjälte.

“Det är sant”, mumlade Justin.

”Du gjorde det bästa du kunde”, sade Alyssa och lade handen på hans axel.

“Men vad fan?” ropade jag irriterat och reste mig snabbt upp från soffan. ”Justin och jag har rätt, han ska inte ta åt sig av det goda. För han har för fan inte gjort någonting förutom att få detta att hända. Hur många gånger ska jag behöva säga det?”

Det blev tyst igen då alla var chockade över mitt anfall. Jag andades högt och knöt mina nävar vid sidan av mina höfter. Jag var irriterad. Varför skulle ingen ta allt detta seriöst, bara låta det försvinna förbi och inte bry sig något mer. Men jag skulle inte bara låta det passera, då jag hade respekt för mig själv. Jag tänkte inte låta någon göra så att någon annan kan kalla mig för någonting som jag inte är.

Jag fortsatte. “Jag skiter i om du tar illa upp, Justin, för jag tog illa upp av vad dem skrev. Och det bryr ni er inte om”, sade jag med gråten i halsen. ”Alls.”

Jag hatade att gråta inför folk. Därför sprang jag ut ur studion och så långt bort ifrån alla tre jag kunde komma. Jag visste inte vart jag sprang, jag bara… sprang.

Det kändes som att jag sprang i tio minuter när jag hade stannat. Med en suddig syn på grund av tårarna, försökte jag kolla runt omkring mig. Jag hade ingen aning om vart jag befann mig.

Jag stod i alla fall vid kanten av en väg, då bilar åkte förbi mig var trettionde sekund. Ljudet från bilarna var det enda som hördes, då det var alldeles folktomt runt omkring mig. En trottoar, träd och en väg var det som fanns.

Jag hade ingen aning om vart jag befann mig. Men just då orkade jag inte bry mig.

Jag snyftade kraftigt och satte mig ner på marken och lutade mig mot en sten. Sedan så släppte jag taget om mina känslor, och jag började storgråta. Tårarna rann och rann som Niagarafallen och det kändes som att någon sparkade mig över hela kroppen. Jag ramlade på alla fyra på marken och fortsatte att hulka och snyfta.

 
Varför var jag så ledsen? Egentligen borde jag inte vara det, då jag blev kallat för någonting jag visste själv att jag inte var och jag skulle inte ta åt mig. Men då förstod jag varför jag nästan inte kunde andas. Allt kom samtidigt.
Pappa i Afghanistan, Joeys talande med knytnävarna och det här med TMZ. Allting slog mig på en gång och jag grät, på riktigt, för första gången på flera månader.

Jag hade alltid låtsas vara stark. Försökt att lura mig själv om att jag verkligen mådde bra, att jag trodde på att pappa skulle klara sig och att jag förtjänade det som Joey gjorde emot mig.

Men jag mådde inte bra. Och chansen att pappa skulle klara sig var tio av hundra.  

Men en sak ljög jag faktiskt inte om. Jag förtjänade allt som Joey och TMZ gav mig. Varför hade jag kämpat för att få Justin och TMZ anmälda? Dem talade faktiskt sanning. Jag var en värdelös hora. 

“Vart fan är hon”, mumlade jag för mig själv samtidigt som jag skrev in hennes nummer för den hundrationde gången.

Hon vart skitsur och jag förstod henne. Men när man har ringt i över tre timmar så kan man väl i alla fall få ett sms eller ett samtal som svar.

”Snart ringer jag polisen”, mumlade Alyssa panikslaget och smsade Roselyn igen.

Det var inte meningen att det skulle bli såhär. TMZ skulle få vad dem förtjänar och allt skulle bli bra igen. Eller, det har aldrig varit bra så mellan min och henne, men det skulle bli som vanligt. Allt skulle bli okej.

Jag var först irriterad på att hon kunde skylla allt detta på mig då jag inte hade menat att detta skulle hända. Men sedan förstod jag ju att hon hade rätt.

Utan mig skulle inget av detta ha hänt. Hon skulle inte ha försvunnit, utan suttit i soffan framför mig och förolämpat mig för femhundraelfte gången. Men tack vare mig själv var det inte som vanligt.

 Hon var borta, och ingen visste vart.

Jag chansade sista gången och ringde henne en sista gång. Nästa samtal skulle bli polisen. Men det behövdes inte.

“Kan ni sluta ringa?” hördes en gäll och hes röst, det lät som att hon hade gråtit.

”Åh”, jag andades lättat ut. “Är du okej?”

“Kan ni sluta ringa?” upprepade hon. ”Låt mig bara vara ifred.”

”Jag vet att du inte vill höra någonting ifrån mig, men du måste lyssna nu”, sade jag med en bestämd och snabb röst. “Vart är du någonstans? Hur ser det ut omkring dig?”

”Låt mig vara,”

Jag avbröt henne. “Vart är du någonstans?!” tjöt jag.

Hon tog ett djupt andetag för att kunna andas men stannade sedan upp mitt i andetaget. Efter några sekunder brast hon ut i gråt och tjöt ut, ”Jag vet inte! Justin, jag har ingen aning om vart jag är!”

“Ta det lugnt, snälla du”, försökte jag lugna ner henne. ”Vi kommer att hitta dig. Men du måste försöka att förklara vart du är någonstans, hur ser du ut runt omkring dig? Finns det vägar, är du i en skog?” frågade jag för att få henne att förklara, så vi kunde hitta henne så snabbt som möjligt, innan någon psykopat hittade henne före. Jag stannade upp i mina tankar och plötsligt blev jag orolig och fick lite panik.

“Ehm”, mumlade hon panikslaget. ”Det är en väg och träd, och jag sitter på en trottoar.”

Jag blev tyst för att försöka få henne att förstå att det inte var tillräckligt. Och hon fattade.

“Jag ser en rondell med lila blommor.”

Lättat andades jag ut och flög snabbt upp ur soffan.

”Vi är på väg.” Jag lade på.

Scooter och Alyssa flög också upp ur soffan och kollade med nyfikna ögon på mig.

Jag drog på mig min skinnjacka som låg utslagen på golvet. “Hon är vid korsningen innan motorvägen.”

Så sprang vi så snabbt som möjligt ut till min bil och hoppade upp på sätena. Och jag körde så snabbt som möjligt till Roselyn, för att hinna före någon annan.

 

”Hon ska vara här!”

“Är du säker?!”

”Hundra procent! Jag åker här varje dag, jag visste exakt vad hon pratade om!”

“Men varför är hon inte här då?!”

 Vi stirrade panikslaget på den tomma trottoaren. Ingen Roselyn satt där. Ingen Roselyn vid vägkanten bredvid rondellen med dem lila blommorna. Här fanns ingen människa alls.

”Vi kanske har åkt fel?!” frågade Alyssa panikslaget med handen för magen. Hennes ögon speglade rädsla, som hon inte ens vågade tänka på det som jag och Scooter tänkte på.

Jag hoppades också på det, det gjorde ju vi alla. Att hon skulle komma skrattandes upp ifrån buskarna för att tjuta ”där fick jag er allt!” Men där stod vi i tre minuters tystnad utan ropet från en Rose.

 Och jag kunde bara tänka på det värsta. Och det värsta i mitt huvud, var inte vackert.

Plötsligt gav Alyssa ifrån sig ett gäll, och höll handen för munnen. “Åh nej, nej, nej.”

Jag höll med henne. Jag och Roselyn kanske inte var dem bästa tillsammans. Vi var osams och jag hade till och med försökt att strypa henne.

Men när någon har fått reda på en sådan stor hemlighet som jag hade, kan två stycken inte låta bli att bilda ett slags konstigt och annorlunda band.

Vi gillade inte varandra för det. Vi tålde inte varandra. Men jag önskade inte ens min värsta fiende det här.

För vi alla tre förstod vad som verkligen hade hänt. Men ingen vågade tro på det till ens tio procent.

Alyssa gav ifrån sig ännu ett gäll och sedan ett snyftande. ”Detta kan inte hända.”

Hon satte handen för munnen igen och skakade snabbt på huvudet så att hennes lockar dansade runt hennes ansikte. “Detta kan inte hända, det kan bara inte hända, det kan bara inte…” Och så brast hon ut i gråt.

 Scooter lät henne falla in i hans famn och klappade henne på ryggen. Över hennes axel möttes våra blickar. Han visade inga känslor. Dem var som två stora hål, tomma.

Jag suckade och vände mig om för att kolla på en stor sten som stod på trottoaren ett par hundra meter bort. Jag tyckte mig se någonting liggandes ovanpå den, så jag började med Alyssas gråt bakom mig försvinna till stenen för att kolla. Mina långsamma steg blev till springande, för när jag kom närmare såg jag var det var. Och när jag hade kommit fram och tagit upp det i famnen förstod jag verkligen.

Det var Roselyns ena sko. Och hon kunde inte bara lämnat den där. Någon hade varit här. Någon hade tagit henne, och jag kunde inte göra någonting.

 Jag var maktlös.



☒ Back On Track

20 - SELF-ABSORBED AND NASTY

  ”Bra”, hon vände sig snabbt om och gick mot dörren, men innan hon gick ut vände hon sig om.
  “Dem har säkert åkt utan mig nu. Men jag vill bara att du ska veta att jag aldrig har varit så
   besviken över en människa i mitt liv, såsom jag är besviken på dig.” Och så öppnade hon dörren
   och försvann och lämnade mig ensam i rummet med både skammen och sorgen, som skulle
   förstöra mig i småsmå bitar varje dag resten av mitt liv.
   

  ”Jag har bett dig i ungefär en halvtimma att stänga av den där skiten. Så gör det nu.”

  ”Vadå skit? Detta är ju skitbra!” Alyssa nickade med huvudet i takt med musiken.

  Vi satt hemma hos mig med kakor och en dator placerad på bordet framför oss. På skärmen visades Justin dansandes

  och sjungandes på ett konsertklipp. Och jag ville verkligen inte se det, då allting hände bara dagen innan. Och jag ville

 inte tänka på vad som hade hänt. Jag ville inte tänka på Justin.

  ”Jag vill inte lyssna, det räcker med att jag gjorde det hela dagen igår”, sade jag. ”Bara… stäng av.”

  Alyssa suckade och smällde igen datorn, men ångrade sig sedan och tog med sig den till sängen där vi låg. Hon sökte

  upp någonting på Google som jag inte såg, så jag lutade mig fram för att se.

  ”Men seriöst, Lyss!” fortsatte jag tjutandes.

  ”Men vadå? Jag måste väl få Googla honom i alla fall.”

  ”Jag vill inte ha någonting med honom att göra alls.”

  ”Du hör honom inte och det var faktiskt det du frågade om”, mumlade Alyssa och klickade in sig på en hemsida med

 information om Justin.

   Jag orkade inte bråka med Alyssa då jag hade fått nog med bråk efter igår, så jag gick upp ur sängen och bort till min

 byrå. Jag rotade runt i lådorna innan jag hittade vad jag sökte och då gick jag tillbaka till sängen igen. Jag lutade mig

  över bordet, skruvade bort locket och började måla mina naglar. Nagellacket var bebisblått vilket fick att försöka att

  inte tänka på Justin särskilt bra, då han hade haft på sig en bebisblå keps under konserten igår. Så allt jag kunde tänka

  på var bara just Justin.

 Efter vad han hade gjort hade jag blivit så besviken på honom. Men mest arg. Hur kunde han? Eller rättare sagt, hur

  tänkte han? Alla människor med vett i skallen vet att man inte ska droga. Så som jag hade gissat från början hade han

  inget. Och att han hade gjort strypgrepp på mig gjorde absolut ingenting bättre. Nu blev jag bara äcklad av tanken av

 honom och ville spy så fort jag hörde hans namn. Jag undrade om det inte räckte med att Joey skulle göra sådant med

 mig. Varför skulle Justin också börja?

  ”Förlåt”, sade jag och målade på ett andra lager på tummen med nagellacket. ”Jag gillar honom bara inte, men jag vill

  inte bråka med dig för det.”

  ”Ingenting att säga förlåt för”, log Alyssa men kollade sedan oroligt mot mig. ”Varför gillar du honom inte?”

  Jag suckade och skakade på huvudet.

  ”Det är ganska komplicerat”, berättade jag. ”Men om jag ska förklara det rätt och enkelt, han är en självupptagen

  otrevlig bitch.”

  ”Och det är inte du?” fnittrade Alyssa.

  Jag svarade inte, utan jag sträckte mig efter den närmaste kudden på sängen och kastade den aggressivt på henne.

  Hon fnittrade bara och la kudden, som efter slagit på hennes ansikte och sedan ramlat i knät, bredvid sig.

  ”Lägg av, jag är inte på humör.”

  ”Nä, jag har märkt det”, mumlade Alyssa och vände blicken mot datorn igen.

 Jag brukade aldrig bry mig om någon eller något hade gjort någonting mot mig. Sagt ord eller kollat konstigt åt mitt håll,

  att bry sig om sådant gjorde jag bara inte. Det var inte jag. Men just efter detta med Justin var hela jag… konstig.

  Irriterad, trött och besviken. Jag visste först inte varför, men jag antar jag bryr mig mer om honom än vad jag tror. Att

  jag inte vill att han ska skada sig själv med droger så att han riskerar sitt liv, för att jag faktiskt brydde mig om honom.

  Men det skulle jag aldrig erkänna. Inte för mig själv eller Justin, jag skulle inte erkänna detta för någon. Jag skämdes

  över att bry mig om honom för det var uppenbart att han inte brydde sig om mig.

  Alyssa stannade upp med skrivandet på datorn och stirrade på någonting på skärmen.

  ”Vad är det nu då?” suckade jag över hennes förvånande och tillstelnade ansiktsuttryck.

  Alyssa lugnade ner sig och pekade exalterat med pekfingret på skärmen. ”Vi är med på TMZ!”

  ”Va?!” jag hoppade snabbt åt sidan för att kolla på datorn och möttes av en suddig bild på Justin, Alyssa, Chaz och mig

  utanför konsertlokalen. Jag hade inte märkt av en fotograf bakom buskarna eller varken hört ljudet ifrån en kamera.

  Hur kunde ingen av oss märkt det då man såg på bilden att paparazzi hade stått väldigt nära.

  ”Vågar vi läsa?” frågade Alyssa.

  ”Jag vet inte”, svarade jag ärligt, fortfarande chockad över att mitt, min bästa vän och min brors ansikte prydde TMZ.

  Justin kunde jag förstå, men vi tre?

  Vi blickade på varandra ett tag innan vi båda reagerade och vände våra ansikten mot skärmen för att nyfiket börja läsa

  artikeln.

 

  Justin Bieber, 19, sågs igår innan sin konsert i London med sin bästa vän, Chaz Somers och två

  stycken okända kvinnor.

   Det finns ingen information om dem än så länge förutom att dem båda tjejerna bor i Birmingham

  enligt säkra källor. Är tjejerna bekanta med Somers eller Bieber? Eller är dem Justins två

  personliga horor?

   Vi hade turen att få träffa en kille som hade lagt märke till något mycket intressant under

  kvällen.

  -  Tjejen med det ljusbruna håret klängde på Justin hela kvällen. Den svarthåriga också, men just

  hon första var väldigt speciell.

  Hon försökte kyssa honom och hängde efter honom som en

  försvunnen hundvalp. Det var äckligt att se hur hon horade runt, för det var precis det hon

  gjorde. Man tycker synd om Bieber då han aldrig fick någon stund privat på grund av henne.

 

  Vi hade båda två läst färdigt artikeln då det hade gått tio minuter sedan vi först kollade på skärmen. Jag visste inte vad

  jag skulle tycka eller tänka. Det var mig dem skrev om. Jag som dem kallade för hora och en försvunnen hundvalp.

  Man såg att det var jag på bilden, om man visste vem jag var eller kände mig. Och om Joey såg detta skulle jag vara

  körd, då man visste att jag var pizzabagarens ”dotter” och skulle sluta gå till hans pizzeria. Detta var givetvis inte sant,

  då ingen vet eller visste vem jag var. Men om Joey såg det, är det detta han skulle tro. Och då skulle det bli en lång och

  smärtsam natt.

  ”Vem ska vi ringa?” frågade Alyssa sammanbitet. ”Justin eller TMZ?”

  ”Båda två”, bestämde jag. ”För TMZ ska få betala för att skriva lögner och Justin för att fått detta att hända.”

  ”Du ringer Justin och jag TMZ, för dem jävlarna kommer ta bort artikeln direkt när dem hör vad jag har att säga.”

  Jag nickade och gick ut till mitt badrum för att jag och Alyssa inte skulle störa varandra när vi pratade våra samtal.

  Jag hade skaffat Justins nummer då jag hade fått det ifrån Joey. Jag visste inte att det var just hans nummer, men när

  jag skulle lämna den blåa boxen till honom fyra månader sedan fick jag ett nummer av Joey. Numret skulle jag ringa om

  ingen kom till det väldigt, väldigt konstiga mötet jag och Justin möttes på. Och innan allt hade hänt igår hade jag frågat

  om det var hans, och det var det. Så jag klickade upp hans kontakt och ringde snabbt upp honom. Han skulle få betala

  för det här.

  ”Justin”, mumlade han trött och det hördes ett prasslande i bakgrunden, vilket betydde att han låg i sin säng och

  förmodligen sov innan jag ringde till honom.

  ”Dags att vakna upp nu, Bieber. För jag kommer förklara mycket för dig under denna korta tid jag har på mig att prata

 med dig.”

  ”Va?” mumlade han igen, uppenbarligen trött och jag förstod att han inte hade läst artikeln ännu.

  ”Att bli kallad hora på grund av dig är allvarligt, så du förstår nog att jag inte kommer godkänna denna skiten”, röt jag.

  ”Rose, vänta…” man hörde att han satte sig upp i sängen. ”Nu får du förklara för mig.”

  ”Om det inte var på grund av dig så skulle jag inte bli kallad för en försvunnen hundvalp och hora på en idiotisk

  skvallersida.”

  ”Men för fan Roselyn, jag har ingen aning om vad du pratar om.”

  ”När du vaknat till kan du gå in på TMZ och återkom med din förlåtelse efter det. God natt.” Jag la snabbt på luren. Jag

  kollade på min mobil ett tag innan jag släckte den och la ner den på handfatet och kollade på mig själv i spegeln. Min

 mascara hade runnit över mina kinder, då jag precis hade börjat gråta.

  Ingen tjej kan bli kallad hora av någon man inte känner utan att man tar åt sig. Inte ens jag kunde det. Varför hade

  någon ljugit så om mig? Och vem var det? För jag och alla andra som faktiskt varit runt Justin, Alyssa, Chaz och mig

  under den kvällen vet att inget av det som det ljugande vittnet hade berättat var sant. Men när jag såg mig själv i

  spegeln förstod den människan faktiskt hade rätt, då jag var lika värdelös. Jag var en värdelös hora enligt denna värld.

  För alla Justins fans hade hotat mig i kommentarsfältet att vara utan att veta vem jag verkligen var. Så jag kunde inte

  själv låta bli att tro att jag var värdelös. Att jag var en värdelös hora. 



☒ Back On Track

19 - LET'S START WITH YOUR EXPLANATION

  “Justin?!” ropade jag när jag smällt igen dörren efter mig. Inget svar. ”Justin!” ropade jag igen

   men fick inget svar då heller. Så jag började gå runt i den stora bussen och öppna alla dörrar

   till dem olika rummen. Men det var då jag hörde ljud från rummet längst bort i bussen jag kom

   på att han hade gått och lagt sig, och Chaz hade berättat att rummet längst bort i bussen var

   Justins sovrum. Så jag joggade fram till dörren. Jag hade inte tid för att knacka då bilarna

   säkert redan hade åkt utan mig. Så jag gick in i rummet utan att knacka. Det skulle jag inte ha

   gjort. För där satt Justin på en pall vid det öppna fönstret, med en glödande joint i handen.

 

 

   Om jag bara hade låst dörren. Om jag hade vridit om nyckeln vilket hade tagit trettio sekunder extra av lidande skulle

   inget av detta hänt. Det var bara så himla typiskt och jag skulle just då göra vad som helt för dem trettio sekunderna.

   För då skulle inget av detta ha hänt.

   Eller om jag bara hade gått tillbaka till logen och hämtat min mobil istället för att strunta i det, så skulle ju inget

   av detta ha hänt.

   Detta var min hemlighet och jag ville att det skulle förbli så.

   Men om jag inte ville det skulle jag inte velat att den som fick reda på det skulle vara en som jag inte kände, men

   kände till som en tjej som bara skapade trubbel för min del.

   Vi träffades genom min hemlighet och hon fick absolut inte få reda på det. Men nu hade hon gjort det och det fanns

   absolut ingenting jag kunde göra. Jag var tvungen att sitta där med hennes stirrande, med en glödande joint

   mellan pek och långfingret och försöka överleva blickarna man fick. Men det gick inte, så jag släckte jointen på en

   askkopp och vände undan ansiktet så hon inte kunde möta min blick.

   Jag hade faktiskt inte rökt den. Planerat det, ja det hade jag. Så det var väl faktiskt en grej som var bra med att

   Roselyn kom på mig, att jag inte börjat röka min joint ifrån en av Londons bästa langare.

   Han var mycket bättre än Birminghams så kallade bästa langare, Joey Dana. Även kallad Roselyns pappa eller farbror

   eller vad han nu var. Jag hade faktiskt tvekat när jag fick höra på en anonymt drogforum att han var den bästa

   langaren, för det hade dem ju sagt om Dana också.

   Men det visade sig att han var bra, förutom att han förde otur med sig.

   För där satt jag med Roselyns dömande blickar stirrande på mig. Och det var otur, om något.

  “Jag vet inte hur jag ska reagera eller vad det är jag ska säga i detta läge. Men låt oss börja med din förklaring först,

   Justin.”

   Jag vågade fortfarande inte möta hennes blick. Utan jag fortsatte att kolla på askkoppen där jointen låg. Slöseri med

   pengar, tänkte jag och rynkade ögonbrynen irriterat mot jointen. Och slöseri med tid då det tog två timmar att åka in

   till staden där langaren var. Allting var bara ren och skär slöseri.

  ”Jag”, försökte jag. “Jag vet inte.” Då samlade jag mod och mötte hennes blick.

   Hon utspred irritation i högsta grad. Hennes kinder lös rött och hennes ögon var lika svarta som mörkret i helvetet.

   Men jag tyckte mig tyda någonting annat i hennes ögon, besvikelse. Eller var det till och med sorg?

  ”Du vet inte?” frågade hon.

  “Nä”, svarade jag.

   Hon skakade på huvudet och tog ett hårt och irriterat steg fram till mig. ”Vadå du inte vet?! Du måste väl för fan veta

   vad för idiotiskt fel du gör?!” skrek hon.

  “Jo”, sa jag. ”Eller nä.”

   Redan när jag lät min förnekelse komma ifrån min mun skämdes jag. Det var väl självklart att jag visste att allt detta

   var fel. Jättefel, rättare sagt. Men jag visste inte vad jag skulle säga vid just denna stund. För jag var både

   förödmjukad, arg och irriterad. Men mest av allt var jag rädd. Jag var rädd för vad Roselyn skulle göra. Skulle hon

   berätta för mamma? Eller Alyssa och Chaz? Eller skulle hon till och med gå ut med det i pressen? Eller skulle hon som

   jag hoppades på, bara hålla tyst?

  “Om du inte då vet så ska jag förklara för dig”, hon tog ännu ett stort steg fram till mig och hukade sig så att vi

   hamnade i samma höjd. ”Hela ditt liv kan förstöras på grund av den jävla rökpinnen. Hela ditt jävla liv och framgång

   kommer bara försvinna”, hon knäppte snabbt med fingrarna. “Så snabbt, och du kan inte skylla på någon annan. För

    allt detta är ditt fel. Bara ditt fel.”

  ”Det vet jag väl men tror du att det är så lätt att sluta?” frågade jag som hade ställt mig upp, lika irriterad med svarta

   ögon och röda kinder.

  “Men det skulle inte vara så svårt om du bara inte hade börjat!”

  ”Vad skulle jag göra då? Skulle jag bara sitta och låtsas må bra när jag inte gjorde det. Det var väl lika bra att inte ljuga

   för mig själv?!”

  “Att inte ljuga för sig själv är att låta sig själv att må dåligt och söka hjälp av dem man litar på och känner”, förklarade

   hon. ”Det är inte att köpa någonting som får dig att må sämre än vad du redan gör!”

   Jag blinkade mållöst mot hennes håll. Hon hade rätt.

   Jag öppnade munnen för att berätta ännu en dum förklaring för att försvara mig själv, men hon hann före. ”Jag vet att

   du mår skit. Men att du kunde sjunka så lågt, det trodde jag inte om dig.”

 

Untitled

"I know you feel like shit."

 

   Roselyn vände sig om och var på väg att gå ut ur rummet, men jag gick snabbt ikapp henne och tog ett hårt tag om

   hennes arm. ”Du känner inte mig och du kan inte bara gå iväg ifrån allt!”

  “Vad ska jag göra då?” frågade hon. ”Ska jag säga att allting är okej, bara glömma det utan att berätta för någon?”

  “Du vågar inte berätta för någon”, väste jag med sammanbitna tänder. Det fick hon bara inte göra. Allt skulle bara bli

   fel.

  ”Hur vet du det?” frågade hon.

  “Du vågar inte”, upprepade jag.

  ”Jo”, sa hon och log fejkat.

   Där fick jag nog. Jag gav ifrån mig ett något som skulle låta som en väsning och gick med hotfulla steg fram till henne.

   Jag tog ett tag om hennes hals och slog upp henne mot väggen. Jag stirrade irriterat in i hennes panikslagna ögon,

   som tydligt visade rädsla.

   Jag hade inte tänkt, utan min skam och förödmjuka hade blivit till ilska. Fast jag visste att det var fel kunde jag inte

   släppa taget om hennes hals.

   För jag njöt av att se henne så hjälplös.

  “Yuhshh”, försökte hon uttala mitt namn vilket fick mig att bli rädd över mina egna tankar och släppte taget. Roselyn

   fall ner på marken och stod hostandes på alla fyra. Hon hostade och frostade för att försöka få tillbaka sin andning i

   två minuter. När hon hade lugnat sig lutade hon sig med ryggen emot väggen. Hon andades högt och krassligt

   med munnen öppen med handen på vänster lugna.

   Jag stod framför henne med händerna knutna vid mina sidor. Jag skämdes. Varför hade jag gjort det? Jag kunde

   hota henne så att hon inte berättade för någon, med ord. Inte med att strypa henne. Jag skämdes.

  ”Jag…” försökte jag, men som när jag hade försökt förklara mig själv tidigare, så gick det inte.

  “Har du inga ord nu heller?” frågade Roselyn med en sådan krasslig röst att man trodde att hon hade svalt en liter med

   gift.

   Jag svarade inte men hon fortsatte. ”Jag trodde att jag redan hade för mycket av detta redan”, mumlade hon för sig

   själv och la handen för pannan.

  “Va?” frågade jag. Vad menade hon?

   Hon försökte resa sig upp men misslyckades och fall tillbaka på rumpan på marken. Jag böjde mig fram och tog tag i

   hennes arm för att hjälpa henne upp, men hon slog irriterat bort den. Först hade jag stått där förvirrat, men sedan

    kom jag på att jag faktiskt ströp henne. Jag kollade skamligt ner i marken när Roselyn försökte ställa sig upp, fast

   lyckades denna gång.

   Hon andades djupt in och gnuggade sina ögon med båda sina händer. Jag mötte hennes blick.

  ”Okej då.”

  “Va?” frågade jag igen och kliade mig över ögonbrynen.

  ”Jag berättar inte för någon.”

   Jag andades lättat ut och satte mig ner på den närmaste sittplatsen vilket var en hård trästol vid väggen. “Tack.”

  Hon pekade med pekfingret emot mig som en polisficklampa. ”Men tro inte att det är för att göra dig glad. Det är för

   att just nu är jag officiellt rädd för dig.”

   Jag kollade ner i marken av skam.

  “Om jag gör detta för dig så får du lova att göra någonting för mig också”, fortsatte hon och satte händerna i midjan.

   Jag höjde på ögonbrynen.

  ”Du får aldrig mer ge dig på mig igen. För då vill du inte veta vad som händer. Lovar du?”

   Jag suckade och nickade. “Jag lovar.”

  ”Bra”, hon vände sig snabbt om och gick mot dörren, men innan hon gick ut vände hon sig om. “Dem har säkert åkt

   utan mig nu. Men jag vill bara att du ska veta att jag aldrig har varit så besviken över en människa i mitt liv, såsom

    jag är besviken på dig.” Och så öppnade hon dörren och försvann och lämnade mig ensam i rummet med både

   skammen och sorgen, som skulle förstöra mig i småsmå bitar varje dag resten av mitt liv.



☒ Back On Track

18 - DOESN'T EXIST ANYMORE

   Alyssa nickade och smällde igen sitt skåp. ”Jag ska vara med Julia nu. Men imorgon, om du inte

   uppför dig illa på kvarsittningen också så du får sitta tre timmar extra imorgon igen, så kan vi

   ha en filmkväll om du vill?”

  “Det blir bra.”

   Vi sa hejdå till varandra genom kramar och ord. Jag släpade mina fötter efter mig när jag gick

   till sal trettiotvå, på väg till kvarsittningen.

 

  “Jag valde inte att komma hit, jag blev faktiskt tvingad. Så bli inte allt för självgod nu.” Jag tog en chokladbit ur

   godisskålen som stod på bordet framför mig.

  ”Du är snart arton, vi bestämmer inte över dig. Du ville.”

  “Ville jag inte alls!”

  ”Ville du visst.”

  “Nej!”

  ”Fine. Fine, vi tvingade dig. Men du har alltid velat åka till London, så du ska vara glad för detta och inte vara bitter.”

  “Jag har alltid velat åka till London, det är sant. Men jag vill inte vara här med Justin.”

   Jag hade efter två par jobbiga skoldagar förväntat mig en lördag med flera filmer och ett varmt täcke runt min

   kropp. Men ack, så blev det inte. Alyssa och Chaz hade sprungit in i mitt rum klockan nio på morgonen och dragit ut

   mig i en blå BMW och kört iväg till London. Jag fick inte ens byta om hemma utan jag fick försöka sätta på mig en

   skjorta och kjol i baksätet från Alyssas garderob. Efter en vrickad fot kommer jag aldrig försöka mig på det igen.

   Det visade sig att dem hade bråttom för att vi skulle till London för att vara backstage på Justins konsert. Ingen hade

   frågat om jag ens velat följa med, men det var väl för dem visste att jag skulle säga nej.

  ”Nu är du här i alla fall. Så du kan sluta förolämpa mig när jag står här, tack”, bad Justin där han stod utan tröja

   framför spegeln med en mikrofon i handen.

  “Jag kan försöka”, sade jag. Det tänkte jag inte alls göra. Att förolämpa honom var nästan roligare än tanken om en

   elefant som försökte dansa tango med en råtta.

  “Hur lång tid är det kvar?” frågade Chaz och försökte få mig och Justin att inte prata med varandra då det antagligen

   skulle sluta med att hälften av godisskålen skulle vara överallt på golvet och resten på Justin och mig. Vi är inte

   människor som ska vara nära varandra, tvärtom, väldigt långt ifrån varandra.

  ”Tjugo minuter”, svarade Justin och kliade sig ovan ögonbrynet.

  “Varför är du så nervös? Det står i typ alla tidningar att du aldrig blir nervös inför dina konserter”, berättade Alyssa.

   ”Eller är det inte sant? För dem brukar-”

  ”Jag vet inte”, avbröt Justin Alyssas svamlande och vände sig om och satte händerna bakom ryggen på sminkbordet.

   ”Jag har ingen aning.”

  “Alla blir väl nervösa någon gång”, sade Chaz.

  ”Inte jag”, berättade Justin bestämt och drog på sig en lila tröja.

 

  “Är han inte duktig?”

   Alyssa var tvungen att skrika högre än en pipet från en pipleksak för att jag skulle kunna höra henne över vrålen i

   arenan.

   Visst var han duktig. Jättebra, faktiskt. Men det skulle jag aldrig erkänna.

  ”Lite”, ljög jag.

   Vi stod bakom själva scenen och kollade på hela konserten bakifrån. Så synen var mest Justins rumpa. Det var inte

   det jag ville kolla på just då, då jag faktiskt inte tyckte om honom på det sättet, eller jag tyckte inte om honom på

   något sätt alls. Men Alyssa verkade trivas, så jag stannade kvar för hennes skull.

  “Han är jätteduktig, man ser verkligen att han brinner för det här”, sade Alyssa och log mot Justin, eller Justins rumpa.

   Justin uppträde med en låten As Long As You Love Me som Alyssa hade förklarat att den hette. Han sprang runt och

   sjöng med dansare utklädda till plåt omkring honom. Det var nog inte plåt så, men det kunde bli en perfekt

   förolämpning. Att folk nog hellre skulle se honom gömd bakom plåten mer än framför.

  ”Jag är väldigt stolt över honom.”

   Jag vände mig om och blicken mötte en dam med långt brunt hår och glatt ansikte.

  “Pattie? Jag heter Alyssa, Justins kompis”, sade Alyssa exalterat för nu vilken  anledning.

  Kvinnan som tydligen hette Pattie vände sig mot mig.

  ”Öh”, mumlade jag. ”Jag heter Roselyn och är Chaz plastsyster”, sade jag och sträckte ut handen, då jag själv inte

   kunde kalla mig själv för Justins kompis.

   Pattie skakade min hand. “Trevligt och träffas tjejer, jag är Justins mamma Pattie.”

  “Jag vet! Jag såg dig i Never Say Never och på röda mattan!” fnittrade Alyssa och hoppade på stället.

   Pattie rynkade på ögonbrynet och nickade lätt förvirrat åt henne för att sedan vända sig mot mig. ”Vad trevligt att

   träffa Justins nya vänner, det har bara varit Chaz och Ryan dem senaste månaderna.”

  “Chaz berättade om vad som hade hänt. Jag beklagar”, sade jag sorgligt, både menande och för att kunna verka

   sympatisk inför min brors bästa kompis mamma.

  ”Det var så synd om Justin”, sade Pattie men rättade sig snabbt. “Synd om oss alla.”

   Jag och Alyssa nickade sorgset och en tystnad föll över oss alla ett tag. Pattie tog några steg framåt och kollade på

   Justin som dansade flitigt över scenen. “Det var han som blev som mest sårad av oss alla. Vi andra i familjen stängde

   också in oss på våra rum och åt inte på flera dagar. Men ändå var det Justin som tog det som hårdast psykiskt”, hon

   vände sig om mot oss igen. ”Han döljer någonting för mig, men jag vet inte vad. Det brukade han aldrig göra förut.”

   Pattie log dystert. “Sorg kan göra dåliga saker av människor. Men det värsta är att jag inte vet vad den har gjort

   med min son. För sonen jag brukade ha finns inte kvar längre.”

 

   Jag var minst tagen av vad Pattie hade sagt och Alyssa lika så. Chaz hade berättat verkligen allting för mig men ändå

   kändes det som det var Pattie som förklarade allting. Fick allt att låta så självklart. Jag tyckte synd om Justin, såklart.

   Men jag kommer inte på att vara snäll mot honom för den saken om jag inte blir likadant behandlad. Och jag tänkte

   inte heller vara snäll mot någon som jag inte gillar.

   Under kvällen hade jag presenterats för massor av människor. En Skoter, en mamma, en stylist och en säkerhetsvakt.

   Dem var alla väldigt snälla och det jag inte förstod var hur dem kunde ha en slags relation till Justin. För dem var alla

   helt olika människor jämfört med honom. Snällare människor.

  ”För en månad sedan kunde jag aldrig tro att jag skulle ut och äta middag med Justin Biebers crew. Aldrig i en

   tvättbjörnsrumpa”, fnissade Alyssa och la på ett sista lager av mascara på sina ögonfransar.

  “Dem är väl helt vanliga människor som oss, så bli inte allt för upphetsad av tanken”, sade jag och rättade till min

   skjortärm.

  ”Justin Biebers crew, Rose. Dem är inte helt vanliga människor. Justin Biebers Crew.

   Jag suckade och rättade till min kjol som hade åkt upp många centimeter då jag suttit mig ner på en fåtölj.

   Dörren bakom mig öppnades och in kom skotern. “Är ni redo för att åka tjejer?”

  ”Klart vi är!” tjöt Alyssa och gick från spegeln fram till mig och drog upp mig ifrån fåtöljen. Tillsammans gick vi alla tre

   ut till alla femtio personer som stod och väntade på oss. Alla utan huvudpersonen.

  “Vart är Bieber?” frågade jag säkerhetsvakten även kallad Kenny, eftersom att han stod närmast mig.

  ”Han var alldeles för trött för att kunna följa med. Han ligger och vilar i bussen”, berättade han och kliade sig på hakan.

   Jag nickade på ett sådant uttråkat sätt att jag tydligt visade att jag inte var speciellt intresserad och började följa med

   strömmen, genom att gå. Alla hade nämligen börjat gå ut från lokalen där konserten hade hållit hus ut mot bilarna

   som skulle köra oss till restauranten. Men något fick mig att stanna på vägen.

  “Vänta Kenny”, sade jag för att stoppa honom samtidigt som jag gick fram till bordet som Alyssa, Justin, Chaz och jag

   hade suttit vid i början av dagen. För på bordet låg Justins mobil. ”Han har glömt sin mobil.”

  “Oj då,” sade han. ”Men nu har vi bråttom, tror du att du snabbt kan gå förbi bussen och lämna den till honom?”

   Jag suckade. “Okej.”

   Vi sprang ikapp alla andra som hade fått försprång då dem inte märkt att jag och Kenny stannat. När vi gått ut genom

   dörren såg jag direkt var bussen stod. För det stod en stor svart buss med en stor bild på Justin med hans namn

   under bredvid bilarna som skulle köra oss till restauranten.

   Kenny pekade på bussen. ”Du fattar nog vart du ska.”

   Jag nickade och halvsprang in i bussen för att bilarna inte skulle åka iväg utan mig.  För då skulle jag få stanna kvar i

   bussen med Justin resten av kvällen. Och det ville jag verkligen inte.

  “Justin?!” ropade jag när jag smällt igen dörren efter mig. Inget svar. ”Justin!” ropade jag igen men fick inget svar då

   heller. Så jag började gå runt i den stora bussen och öppna alla dörrar till dem olika rummen. Men det var då jag

   hörde ljud från rummet längst bort i bussen jag kom på att han hade gått och lagt sig, och Chaz hade berättat att

   rummet längst bort i bussen var Justins sovrum. Så jag joggade fram till dörren. Jag hade inte tid för att knacka då

   bilarna säkert redan hade åkt utan mig. Så jag gick in i rummet utan att knacka. Det skulle jag inte ha gjort. För där

   satt Justin på en pall vid det öppna fönstret, med en glödande joint i handen.

 


Vill veta era åsikter nu! Och till er som har suktat efter drama, ja, here you go!


☒ Back On Track

17 - NOW WE ALL CAN BE TOGETHER

   Jag trodde att leva det livet som jag gjorde innan allt detta inte var naturligt. Alla fans,

   konserter, intervjuer, media och inget privat liv var inte heller naturligt. Men när en sådan här

   grej händer, blir det tusen gånger värre. Inget i livet blir naturligt längre.

  “Jag har hört att Julia ska gå här.”

   Alyssa och jag stod vid våra skåp. Det hade blivit Torsdag och jag hade blivit frisk, vilket betydde skola.

  ”Jaså”, sa jag. ”Det berättade hon inte.”

  “Vi berättade visserligen inte vilken skola vi gick i heller,” sade Alyssa och tog fram sin historia mapp för att sedan

   smälla igen skåpet.

  ”Men det är ju förståeligt, man brukar inte prata om skolan på helgerna”, förtydligade jag.

  “Sant det där”, mumlade Alyssa.

   Vi stod kvar vid skåpen ett tag och kollade på människor då det var tio minuter kvar innan historian började. Och det

   fanns inget att göra, då cafét var stängt och lunchen var om två timmar. Och det var hade gått sex timmar av 

   skoldagen, vilket betydde att detta var våran längsta skoldag. Och det syntes på dem flesta eleverna som jag hade

   lektion med då alla gick runt med kroppen trött släpandes efter dem för dem ville lika mycket som jag och Alyssa

   bara gå hem. Men det gick ju inte för sig.

  ”Jag önskar att vi bara kunde hoppa över hela skoldagen, gå till gallerian eller något”, sade jag.

   Alyssa vände sitt ansikte mot mig och log på ett sätt som visade att hon tänkte samma sak, fast hon menade allvar.

  “Det går att tänka på. Kom, så går vi!”

   Jag skakade på huvudet. “Jag var inte seriös, vi kan ju inte skolka.”

  ”Och varför inte då?” frågade Alyssa.

  “För att… vi kan bara inte”, sade jag.

  ”För det försämrar dina betyg?” frågade Alyssa.

  “Dina också! Du borde verkligen bry dig, Lyss. Skolan betyder mer än vad du kanske tror, förstå det. Kom nu, vi går

   till historia salen.”

 

  ”Jag har nog faktiskt aldrig varit såhär hungrig innan. Och maten har nog aldrig varit såhär god innan heller”, sade jag

   med munnen full av kyckling.

   Alyssa nickade uppmuntrande och tryckte gaffeln i en tomat som hon sedan stoppade i munnen. “Det var jättegott.”

   Tyst fortsatte vi att äta skolans sallad och dricka våra vatten. Skolan hade oftast en sådan äcklig mat att inte ens

   min gamla hund jag hade i Atlanta hade kunnat äta. Och han åt allt. Allt. Men idag hade dem verkligen lyckats då

   jag och Alyssa faktiskt åt någonting.

  ”Vad tycker du om Justin då?” frågade Alyssa som från ingenting.

  “Vad menar du?”

  ”Är han snäll? Jobbig? Vad tycker du om honom liksom?” frågade hon igen och tog bort pappret från en klubba och

   stoppade in den i munnen.

   Jag tyckte inte om Justin. Han var otrevlig, alldeles för självupptagen och skum. Alla runt omkring mig trodde att

   han var en sorts ängel för att han kunde sjunga och hade ett bra utseende. Så var det inte. Inte mot mig i alla fall,

   för mot mig var han inte rättvis.

  “Han är snäll och trevlig”, ljög jag. “Vad tycker du?”

  ”Du vet vad jag tycker. Han är Justin Bieber för guds skull, Rose”, sade Alyssa och betonade hans namn. ”Varför

   skulle jag inte tycka om honom?”

   En hand la sig plötsligt på Alyssas axel och jag studerade flickan som stod bakom henne. Mina läppar formades

   till ett leende och jag la ner gaffeln på brickan. ”Vad gör du här?”

  “Jag går här!” svarade Julia samtidigt som Alyssa vände blicken mot henne.

  ”Hej”, sade Alyssa. ”Vi går också här!”

  “Jag märkte det”, sade Julia och fingrade på kjolen till sin cheerleading dräkt. “Att ni inte har berättat det…”

  ”Du har faktiskt inte heller sagt någonting”, påpekade jag och pekade på henne med gaffeln som jag hade plockat

   upp från brickan.

  “Men jag har faktiskt hört att du ska gå här”, sade Alyssa.

  ”Jag har gått här sedan tre år sedan”, berättade Julia. ”Konstigt att vi inte har träffats innan.”

   Alyssa och jag nickade instämmande och jag drack en klunk från mitt vatten.

  “Men detta är ju jättekul”, förklarade Julia och lutade sig fram med armbågarna på bordet, då hon satt sig ner på den

   tomma stolen på sidan om den. “För nu kan vi alla vara tillsammans, fem dagar i veckan.”

 

 http://31.media.tumblr.com/tumblr_m6pqhoM0WK1ryl337o1_500.gif

"Now we all can be together, five days a week."

 

   Jag slog igen matteboken. Matte var bland det värsta jag visste och att det var den sista lektionen på en jobbig dag

   där man var som tröttast, gjorde det inte bättre. Men jag var ändå glad för att allt skulle vara slut efter just denna

   timme.

  “Men vad är det du inte förstår?!” skrek min mattelärare och slog irriterat näven i bänken.

   Alla som satt i klassrummet blev tysta och stirrade på mig och Mrs. Hastings.

  ”Denna uppgiften”, sade jag tyst och pekade på tal femhundrasextiosju.

  “Det fattar jag ju”, sade Mrs. Hastings. “Men varför kan du inte vara som alla andra här inne och kunna addera några

   små jävla skit tal?”

  ”Så du håller med om att ämnet du undervisar i är skit?” frågade jag. Genast stängde jag munnen och tänkte på

   vad jag hade sagt.

   För ungefär ett halvår sedan hade jag satt någonting liknande och jag hade fått kvarsittning i två dagar. Och

   informationen kom fram till Joey vilket han inte reagerade så positivt på. Om jag visste bättre ville jag inte gå

   igenom den kvällen igen, för det var hemskt. Och Mrs. Hastings var inte heller någon man kaxade sig mot frivilligt.

   Men det gjorde jag två gånger i rad, så mycket hatade jag matte.

  “Du får kvarsittning till åtta ikväll.”

  ”Självklart”, mumlade jag och bet på kanten av min blyertspenna. Helvetet slutade visst inte efter denna lektion. Den

   fortsatte resten av kvällen och in mot natten.

  “Var du verkligen tvungen att säga det där?” frågade Alyssa som satt bredvid mig, tre sidor före mig i boken, efter

   Mrs. Hastings hade lämnat mig utan jag fått reda på hur man löste det där talet.

  ”Nej.”

  “Varför gjorde du det då?” frågade hon och fnittrade.

  ”Sluta fråga så många frågor. Hjälp mig med talet istället.”

  “Det får du lista ut själv. Det är inte ett dugg svårt, femhundra gånger tre, seriöst vem kan inte det, Rose?” frågade

   Alyssa.

  ”Jag kan inte. Sluta få mig att verka som en idiot”, bad jag

  “Du är ju en idiot”, retades Alyssa.

   Jag himlade med ögonen och sedan tystnade vi båda. Jag tänkte efter lite. ”Ett tusen femhundra?”

  “Va?” hon kollade upp från matteboken.

  ”Svaret blir ett tusen femhundra.”

   Hon suckade som om att det var en självklarhet. “Ja. Ja, det blir det. Det är rätt.”

   Klockan ringde när jag skrivit ner svaret i min bok och alla elever sprang ut ur salen.

  ”Nu är dagen äntligen över”, sade Alyssa och sträckte på sig. ”Men inte för dig.”

   Jag nickade utmattat, tog mina saker i famnen och sköt in stolen under bänken.

  “Jag håller med dig. Det jag sa kanske var lite onödigt, jag menar jag måste vara kvar i skolan tre timmar till”, sade

   jag när vi stannade vid Alyssas skåp.

   ”Det var faktiskt väldigt onödigt”, höll Alyssa med och ställde in mattemappen i hennes trånga skåp.

   Jag kollade ner på klockan som satt på min högra handled. “Antar att jag måste skynda mig för att inte komma

   försent till kvarsittningen också.”

   Alyssa nickade och smällde igen sitt skåp. ”Jag ska vara med Julia nu. Men imorgon, om du inte uppför dig illa på

   kvarsittningen också så du får sitta tre timmar extra imorgon igen, så kan vi ha en filmkväll om du vill?”

  “Det blir bra.”

   Vi sa hejdå till varandra genom kramar och ord. Jag släpade mina fötter efter mig när jag gick till sal trettiotvå,

   på väg till kvarsittningen.


   Detta kapitlet är bland det dåligaste jag har skrivit. Förlåt för det. Men, det jag vill lägga fokus på är

   Sofia! Du vet vem du är. Att du länkade mig i din blogg gjorde mig så himla glad då du är en av mina

   stora inspirationer, och tack för alla söta ord på instagram som jag har tackat för innan. Att du läser

   betyder mycket för mig. Otroligt mycket!



☒ Back On Track

16 - IT FEELS GOOD TO BE HOME

   Han hade varit otrevlig mot mig hela tiden. Från första dagen till där vi står just nu.

   I min hall med gråa väggar, beige heltäckningsmatta och två garderober. Där ber han mig att lova

   någonting jag inte kan. Man kan inte glömma av ett första möte med en person, även om man

   ville. Speciellt om det var så skumt som mitt och Justins var.

  ”Jag lovar.” Sade jag satte ena handen i byxfickan.

  “Det känns bra att ha dig hemma igen”, sade pappa med mjuk röst i mitt öra samtidigt som han smekte mig på ryggen.

   Det hade varit en jobbig flygresa. För när jag vart, helt oförberedd, hemma hos Roselyn, hade det tagit på alla mina

   krafter. Så jag var ändå ganska glad över att kunna sova hela flygresan. Men jag var på väg till Canada. Så det blev

   inte så.

   Senaste gången var dagen med morfar. Det hände bara på grund av mig. Så tankarna om det släpptes inte. Trots hur

   trött i kroppen jag än var.

    Och hur trött jag var på livet.

  “Tack”, sade jag. “Det känns bra att vara hemma.”

   Det kändes inte alls bra. Speciellt inte då jag var i mormors hus och skulle packa ihop alla morfars saker. Det var

   därför jag hade kommit hit idag, för att slänga alla saker som påminde om honom. Alla andra sade att det var på

   grund av att det inte fanns någon användning för dem längre. Men jag visste lika mycket som dem att det berodde

   på att ingen ville veta av morfars död längre. Man var för sårad för att ens veta av morfar.

  “Vi börjar så snabbt som vi kan, så äter vi-” Mormor avbröt sig själv när hon såg mig ståendes i hallen. Hon böjde sig

   långsamt ner och ställde ner flyttlådan hon hade i händerna på golvet.

   Hon hade på sig ett par mörkblåa jeans, en röd t-shirt och en vit kofta. Hennes hår var uppsatt i en tofs med halva

   håret nere, då hennes hår egentligen var för kort för att vara uppsatt. Hennes utryck var ledsamt redan som det var.

   Men när hon såg mig blev det ännu värre.

  “Justin”, sade mormor tyst och kramade också om mig. “Hur mår du min älskling?”

  “Som du”, sade jag. “Skit.”

   Mormor skrattade dystert och klappade mig lätt på axeln innan hon backade.

   Pappa harklade sig genant i bakgrunden och tog upp flyttkartongen som mormor ställt ner på golvet. “Vi kanske ska

   ta och börja innan klockan rusar iväg.”

  “Börja du Jeremy så kommer jag och mitt barnbarn snart”, sade mormor.

   Pappa nickade lätt och försvann in i morfars sovrum längst bort i huset. Och mormor vände sig om till mig.

  “Är det någonting du vill att jag ska veta?” frågade jag.

  “Justin”, sade mormor och kollade mig djupt i ögonen. “Le.”

   Jag skakade hopplöst på huvudet. “Det spelar ingen roll om jag inte gör det, ingen bryr sig om hur jag mår ändå.”

  “Jo, mitt lilla barnbarn”, log mormor. “Dem bryr sig mer än vad du tror.”

 

  “Vi ska gifta oss”, fnittrade Jazmyn och visade ringen på sitt vänstra ringfinger.

  “Jazzy”, skrattade jag och skakade på huvudet. “Är du säker på detta?”

   Jazmyn nickade bestämt och satte båda händerna i midjan. “Ja, såklart. Jag älskar ju honom.”

  “När sa du att du träffade honom igen?” frågade jag.

  “Igår”, sade Jazmyn.

   Jag försökte hålla inne mitt skratt och log istället.

  “Var glad för henne nu, Justin”, sade pappa, tog upp henne i sin famn och gav mig en menande blick. En blick som

   visade att han tyckte att detta var lika konstigt själv.

  “Så”, sade jag. “Blir man bjuden på bröllopet då?”

  “Nej”, sade Jazmyn. “Det blir inget bröllop med publik.”

  “Va?” frågade jag.

  “Vi tog ett vuxet beslut och bestämde oss för att gifta oss själva”, sade Jazmyn.

  “Utan präst?” frågade jag.

  “Utan präst och publik”, svarade hon.

   Jazmyn hade tagit detta med morfar lika hårt som jag. Men hon var så liten att hon egentligen inte förstod vad som

   hände. Så efter en månad betedde hon sig precis som vanligt. Jag undrade om hon verkligen förstod hur lycklig hon

   var, att vara barn och inte ha några bekymmer alls. Kunna släppa taget om något och inte må dåligt över något en

   lång tid. Jag undrade om hon verkligen förstod hur lycklig hon var.

  “Det blir nog jättebra, Jazzy”, sade jag, fortfarande borta i mina tankar.

  “Det blir verkligen jättebra, Justy”, svarade hon och log mot mig. Sedan försvann hon och pappa ut i köket, och jag

   satt kvar även fast min mage behövde mat till hundra procent. Men jag orkade inte bry mig just då, men mormor

   gjorde tydligen det.

  “Justin, kom nu”, ropade mormor ifrån köket. “Det var faktiskt du som ville ha pizza.”

  “Jag kommer”, ropade jag tillbaka och reste mig upp från soffan där jag satt. Långsamt gick jag till köket och satte

   mig på en köksstol när jag väl kommit in till rummet. Jag tog en pizzaslice från kartongen och la den på min tallrik.

  “Vi har varit väldigt duktiga idag tycker jag”, sade pappa och tog en tugga av sin pizza.

   Mormor och jag nickade dystert, i försök att komma ifrån just det ämnet.

   Det blev tyst runt hela bordet, förutom ljudet av Jaxon som försökte köra bil med pizzabiten.

  “Jaxy, lägg ner det där,” sade pappa. “Det är meningen att du ska äta den.”

   Han hjälpte Jaxon att äta upp den genom att mata honom vilket tog tio minuter. Bara för att Jaxon var väldigt svår

   att hantera med hans huvudskakande och nickande.

  “Hur mycket är klockan?” frågade jag pappa som nu satt på sin stol igen. Han mumlade något med att han aldrig

   kunde få lugn och ro medan han kollade på sin armbandsur.

  “Klockan är fem, när går ditt plan igen?” frågade pappa.

  “Åtta. Men Tom kanske kan hålla kvar planet lite”, sade jag. “Han lyfter ju inte utan mig.”

  “Sant…” konstaterade pappa.

   Och så blev det tyst igen. Ingen visste väl direkt vad dem skulle säga i denna stund. Jazmyn hade berättat allt hon

   visste innan middagen, Jaxon hade fullt upp med att äta och jag och pappa och mormor visste att det inte var en

   situation att prata om vad som helst i. Så vi förblev tysta.

 

  “Hur är det idag, Bieber?” frågade Tom och skakade hand.

  “Det funkar väl”, ljög jag. “Själv?”

  “Trött”, sade Tom. “Men jag kommer ta dig hem säkert, lovar.”

   Jag nickade och gick förbi honom och satte mig på fåtöljen i planet. Mitt privatplan var alldeles för stort för att sitta

   själv i, men jag hade sagt till Kenny och mamma att jag ville vara ensam denna resa. Det ångrade jag visserligen nu.

   Men jag kunde inte ringa mamma och be henne åka till Canada med ett annat flygplan bara för att sitta i mitt.

   Som att livet var så enkelt. Så jag lutade mig tillbaka i fåtöljen för att försöka somna. Men precis som när jag var på

   väg hit så kunde jag inte, för mina tankar var för många och för tunga. Tankar om morfar, mesta dels.

   Många andra skulle ganska lätt komma över sin mor eller farföräldrars död. För dem flesta dör naturligt, dem blir

   gamla.

   Dem har levt ett helt liv och dem ska försvinna nu. Det är naturligt. Men när någon av dem dör på grund av en

   bilolycka, på ett sätt orsakad av sig själv, ska man inte prata naturligt längre. För känslan av att man dödat sin egen

   morfar är inte naturligt. Jag trodde att leva det livet som jag gjorde innan allt detta inte var naturligt. Alla fans,

   konserter, intervjuer, media och inget privat liv var inte heller naturligt. Men när en sådan här grej händer, blir det

   tusen gånger värre. Inget i livet blir naturligt längre.


   Detta dramat som ni alla vill ha kommer, jag lovar.



☒ Back On Track

LÄNKBYTE - CELEBNOVELL

Scarlett Johansson och hennes lillebror, Lucas Johansson, förlorade sida föräldrar i en bilolycka när de var 14 och 13 år. Detta krossade båda och ledde till droger, sprit och fester. Men när Rick hittar dem en kall vinterkväll med varsin ölburk och cigarett i handen, vänder allting och de hör inte längre till dom vanliga människorna. Dom två syskonen får en ny familj, nya mål att uppnå, nya uppgifter, men framförallt nya uppdrag... De välkomnas till en ny värld – månens värld.

Justin Bieber, skolans kriminell. Ledare i gänget. Killen som inte bryr sig om någonting. Dagarna består av - förvånansvärt - av skolan medans nätterna är motsatsen – fester , droger, sprit och tjejer. Han är jagad av många men ingen lyckas att fälla ner honom.

Självklart ligger denna novellbloggen i mina bokmärken tillsammans med Bieb! Jättebra novell med bra uppdate och välskrivna kapitel. Om ni inte redan läser den så gör det, jag lovar över både Roselyns och Justins liv att ni inte kommer ångra er.


☒ Back On Track

15 - YOU WERE CLOSE TO GETTING TO KNOW

  ”Det som finns att göra…” Sa Julia helt borta från omvärlden, då Chaz nu masserade hennes axlar.
   Hon vände på sitt huvud och pressade läpparna mot hans innan hon lät honom fortsätta med
   massagen, och gjorde om samma sak varannan minut.
 

   Jag slängde den använda näsduken på golvet. Jag följde den med blicken när den flög i luften och när den landade på

   golvet. Jag satt och tänkte ett tag men tillslut gjorde jag samma sak med alla andra näsdukar som låg utspridda över

   täcket.

   Jag tog varsin i kanten, studerade den och kastade den lugnt och försiktigt.

   Det tog tjugo minuter innan jag var färdig. Men det gjorde mig inte så mycket, för då man är sjuk finns det ingenting

   att göra. Så jag slösade ingen tid.

   Dörrklockan gav ifrån sig sin vanliga melodi och jag suckade. Under tiden jag reste mig upp han den ringa två gånger

   till. Och när jag nådde dörren, en tredje.

  “Kan man inte ens få sova när man är sjuk?” Frågade jag medan jag öppnade dörren och gnuggade mig i ögonen.

   Utanför dörren stod Alyssa, Chaz, Justin och Julia. Alla påklädda och friska.

   Grattis till dem.

  “Stackaren, hur mår du?” Frågade Alyssa och tog ett steg fram mot mig.

   Jag tog ett steg bakåt. “Jättebra, Lyss. Vad gör ni här?” Frågade jag irriterat.

   Tydligen ville dem komma in då Julia puttade in mig genom dörren och hon, Alyssa och Chaz steg in. Men Justin

   stannade kvar ute.

  “Justin?”  Chaz vinkade diskret med handen åt Justin för att visa att han också skulle inkräkta mitt hus.

  “Alltså, jag har någonting annat att göra…” Försökte sig Justin på men blev avbruten av Julia.

  “Nej Justin, det har du inte.” Hon sträckte ut handen och drog in honom i hallen också. “Alyssa mötte Joey är han gick

   till jobbet, och han berättade att du var sjuk. Så vi skippade skolan för att ta hand om dig!” Fortsatte hon glatt.

   Jag hostade. Alla backade ett steg bort ifrån mig utan Chaz. Han log bekymrat åt mig.

  “Eller inte alla, direkt. Jag hade annat att göra, men… Chaz och Julia är envisa.”

  “Jag är också envis, Justin!” Tjöt Alyssa och pekade på sig själv. Det var hon inte alls.

  “Hur skulle jag kunna veta det? Du var inte ens där.” Försvarade Justin sig själv och drog handen genom håret. “Och nu

   är jag här för dig tydligen, Roselyn. Så du får verkligen inte smitta mig. Jag ska till Canada imorgon.” Fortsatte Justin

   och pekade menande på mig.

  “Skyll er själva. Det var ju ni som kom hit. Jag frågade er inte.” Påpekade jag och la vikten på höger fot.

   Jag ville inte ha besök. I sådana fall hade jag ringt Alyssa och frågat, för jag visste att hon hade kommit även fast det

   var måndag och skola. Men då hade jag inte ringt Chaz, Julia och definitivt inte Justin.

   Jag kände honom inte ett knyst och hans attityd gick mig på nerverna. Visst, han hade haft ett jobbigt år med hans

   morfar och det där med Selena. Men det gick inte att skylla på när det gäller beteendet. För en bra attityd ska alltid

   vara kvar om man var uppfostrad bra, spelar ingen roll vad som händer. Det hade pappa lärt mig.

  “Vill du att vi ska gå?” Frågade Julia och kollade ledsamt på mig.

   Jag var för snäll för att kunna skicka iväg dem nu. “Nu är ni ju ändå här, så nej.”

   Julia och Alyssa hoppade till av glädje medan Justin suckade av irritation.

  “Men Justin, om du så gärna vill, gå.” Fortsatte jag surt med armarna knutna vid bröstet.

  “Verkligen?”

  “Nej.” Jag log. “Jag vill ha dig här.”

   Det ville jag inte. Men vara lite taskig tillbaka, det ville jag.

  “Vi med Justin.” Sade Chaz och visade med hela kroppen att han tröttnat på Justins beteende.

  “Roselyn, gå och lägg dig i sängen så fixar vi alla té och choklad till dig.” Suckade Justin för att förklara att han skulle

   stanna. Inte för att han ville, utan för att vi tvingade honom. Men det lät om möjligen tvärtom.

  “Okej.” Sade jag snabbt och lätt. Jag gick till vardagsrummet och la mig i soffan istället för sängen, för att inte göra som

   Justin sade att jag skulle göra.

   Jag ångrade direkt när jag la mig med ansiktet i soffkudden att jag inte hade tagit några näsdukar med mig. Jag

   suckade för mig själv och slog med handen på bakhuvudet. Hur kunde man vara så dum. Jag var förkyld och snoret

   rann varannan sekund. Vem som helst skulle ha papper vid sin sida hela dagen.

   Jag kollade på klockan. Kvart över elva. Jag hade legat i soffan i två minuter sedan sist jag kollade. Under tiden hade

   jag hunnit snora ner nästan hela kudden.

  “Justin!” Skrek jag i kudden, men lät mer som ett mummel.

   Jag fick inget svar. Jag höjde huvudet ungefär tio centimeter från kudden. “Justin!” Skrek jag igen.

   Steg ifrån köket kom emot mig och jag kände hur Justin ställde sig bredvid mig där jag låg i soffan. Jag såg honom inte

   då jag lagt ner ansiktet i den snoriga kudden igen.

  “Ja, Roselyn?” Suckade han. Någonting han hade gjort mycket dem gångerna jag hade träffat honom. Suckat, alltså.

  “Sluta säga mitt namn hela tiden och hämta papper så jag kan snyta mig.”  Mumlade jag in i kudden igen. Men han

   hörde mig ändå.

  “Jaja. Jag är inte din slav.” Mumlade han tillbaka och började gå från vardagsrummet.

  “Joho! Idag är du det.” Skrek jag efter honom men fick inget svar. Kanske för att jag skrek in i kudden igen.

   Jag satte mig långsamt upp igen och höll handflatan under näsan för att inte skulle rinna. Precis när jag gjort det kom

   Justin tillbaka igen, med papper denna gång.

  “Här har du.” Han sträckte fram pappret till mig. Onödigt mycket papper också. En hel hushållspappersrulle hade han

   med sig. Den jäveln.

  “Så sjuk är jag faktiskt inte.” Sade jag irriterat och roffade åt mig rullen.

  “Är du visst det.” Sade Chaz när han kom in i vardagsrummet, balanserandes på en kopp med té. “Rött té till

   sjuklingen.

   Jag hånskrattade åt honom och tog emot koppen han sträckte ut mot mig. Jag vågade inte dricka då det var skållhett

   då man bara höll runt keramik koppen.

   Trettio sekunder senare kom både Julia och Alyssa ut från köket också, fast dem balanserandes på en talrik med

   vit choklad.

  “Du vet att jag vet att du älskar té och vit choklad.” Berättade Alyssa och ställde ner fatet framför mig på bordet.

  “Världens bästa kombination, brukar du säga.”

   Alla skrattade förutom jag och Justin.

  “Min morfars också.” Viskade Justin och kollade upp med stora ögon från tallriken.

 

 

   Det blev tyst. Chaz hade berättat om bilolyckan Justins morfar hade varit med om. Eller Bruce, som han hette. Han

   hade åkt för att hämta upp Justin på Torontos flygplats, då han hade tagit en paus från sin turné för att hälsa på sin

   familj och vänner. Det visade att pausen från turnén blev längre på grund av att Bruce krockade med två bilar på

   vägen. Och Justin blev förkrossad. Så han tog ledigt i en månad till, festade sex gånger i veckan, tog ännu en månad

   ledigt, festade och om och om igen.

   Så jag förstod varför Justin just då hade den ledsna minen i ansiktet.

  “Vi brukar äta det tillsammans till en film eller något.” Sade Justin men rättade sig själv fort. “Brukade. Vi brukade

   göra det.”

   Julia som hade fjärrkontrollen i handen, på väg att sätta på en film, la långsamt ner den på bordet igen.

  “Vi kanske kan prata lite…” Sade hon försiktigt och kollade runt på alla som satt placerade i varsin soffa.

  ”Låter som en bra idé tycker jag.” Svarade Chaz och kollade ner på händerna i sitt knä. Alla andra gjorde samma sak.

   För ingen ville såra Justin mer nu. Inte ens jag.

 

  “Det finns saker om mig som du var nära på att få veta.” Sade Justin och kollade allvarligt på mig med mörka ögon.

   Efter tjugo minuter av kallprat och pinsamma tystnader på grund av morfarincidenten, så frågade Justin om han fick

   prata med mig i enrum. Det var jätte skumma saker han sade till mig.

  “Va?” Mumlade jag uppenbart förvirrat och kliade mig ovanför mitt vänstra ögonbryn.

  “Jag ljög om mitt namn för en anledning, Roselyn.”

  “Jag vet jag vet. För att du inte ville att jag skulle flippa ut om du sagt att du var Justin Bieber. Men vet du vad, då

   skulle jag ha-”

  “Nej. Du vet ingenting.” Avbröt Justin mig väsandes. “Hur vi träffades ska vi bara glömma av. Då måste lova att inte

   tänka på det mer.”

  “Nu kommer jag ju tänka på det hela-”

  “Lova då.” Avbröt han mig igen.

   Han hade varit otrevlig mot mig hela tiden. Från första dagen till där vi står just nu.

   I min hall med gråa väggar, beige heltäckningsmatta och två garderober. Där ber han mig att lova någonting jag inte

   kan. Man kan inte glömma av ett första möte med en person, även om man ville. Speciellt om det var så skumt som

   mitt och Justins var.

  ”Jag lovar.” Sade jag satte ena handen i byxfickan.



☒ Back On Track

14 - THAT'S WHY I LOVE HIM

  De släppte taget om deras händer och log mot varandra.
 "Vi hade det jättetrevligt här, jag och Chaz."
  Alla vände sig om och kollade fundersamt på Joey. Han fortsatte.
 "Men så kommer du Roselyn och förstörde allt."
  Alla andra skrattade då det lät som ett skämt. Men jag skrattade inte. För jag visste att han
  talade sanning.
 

  ”Vart är vi på väg?”

   Jag, Alyssa och Chaz satt på ett par smutsiga hårda säten i en buss, på väg till vart vi nu skulle.

   Chaz hade lurat oss hit genom ett telefonsamtal, en dag efter Alyssa och dem träffades för första gången. Jag antar att

   han hade bjudit med henne för att han hade lätt för att lära känna nytt folk. Men även fast han hade frågat oss om vi

   ville komma med, fick vi inte fråga om vart vi skulle. Och vi förstod verkligen inte varför. Men vi förstod att han var

   hemlighetsfull.

  ”Vi ska hit.” Sa Chaz när bussen hade stannat på slutstationen.

   När jag kollade ut genom fönstret förväntade jag mig att se vart vi befann oss. Men jag möttes bara av skog.
   Jag steg ut ur dörrarna med Chaz framför och Alyssa bakom mig. Vi ställde oss alla tre i rad på bredden med blickarna

   ut över alla granarna och ljudet av bussen som åkte tillbaka till stan igen.

   Chaz vände blicken mot mig och Alyssa istället. ”Vi måste gå en bit bara.”

   Vi gjorde samma sak som honom och höjde menande på ögonbrynen.

  ”Eller ni kanske märkte det, ja.” Mumlade han för sig själv och kliade sig på näsan. ”Men då går vi då.”

   Sagt som gjort, började vi gå, nästan jogga i tjugo minuter. När vi äntligen kom fram möttes vi av ett lyxigt hus med

   många fönster, en pool och en tomt så stor att man inte kunde mäta med ögonen. Mitt och Joey radhus var ingenting

   mot detta.

  ”Okej, Chaz. Nu får du på allvar berätta vart du har tagit oss.” Skrattade Alyssa chockat med uppspärrade ögon som

   inspekterade huset.

   Han svarade inte, utan gick istället fram till ytterdörren. Och vi följde efter. Chaz knackade eller ringde inte på, utan

   steg rakt in i huset. ”Julia?! Jag är här nu.”

   Innan jag hann blinka hörde man snabba fotsteg som trappade ner för den stora trappan.

  ”Chazie!”

   Ner för trappan kom en tjej med kroppen och håret inlindade i två vita handdukar. Man såg att hon inte väntade besök.

  ”Åh herregud.”

   Och så var hon borta.

   Chaz skrattade och lutade sig mot väggen. "Jag berättade inte för henne att ni skulle med."

  ”För vem?!” Utbrast jag och Alyssa, uppenbart förvirrade. Vi var i en främlings hus, vi kunde väl i alla fall få veta vad

   hon hette.

  ”Julia, min flickvän. Vi är hos min flickvän. Så, nöjda?"

  ”Väldigt.” Svarade Alyssa och bet på sina bubbelgum rosa nagel.

   Jag visste såklart att han redan hade en flickvän och vad hon hette. Men jag visste inte att det var henne vi skulle till.

   Joey brukade säga att jag var helt dum i huvudet.

   Och han kanske hade rätt, trots allt.

  ”Förlåt och ursäkta!” Utbrast tjejen, så kallad Julia, ut när hon kom fram till oss fem minuter senare. Denna gången helt

   full klädd och med borstat hår. ”Chaz berättade inte att han skulle ta mig sig några besökare, den jäveln.”

   Hennes ögon var hasselbruna och hon hade en vältränad kropp. Jag kände igen henne. Men ifrån vart, hade jag ingen

   aning om.

  ”Detta är Roselyn, min nya syster säger man väl. Och hennes bästa vän, Alyssa. Kramas och pussas nu som ni tjejer

   brukar göra.”

   Julia brydde sig inte om Chaz kommentar utan hälsade på oss med ett hej och ett leende.

   Vi hälsade tillbaka, men sedan fall en tystnad över oss alla fyra. Även fast den inte var lång var den gnagande pinsam,

   men som vanligt var Chaz expert i sådana situationer.

  ”Ska vi poppa popcorn? Det har ju du hemma.” Chaz nickade glatt mot Julia och drog med oss alla tre in i köket. Ett rum

   som var nästan snyggare än det jag har sett av huset hittills tillsammans.

  ”Då vill ni väl ha någonting att dricka. Cola kanske?” Frågade Julia och ställde en flaska Coca Cola hårt på köksön.

   Alyssa nickade och kollade på Chaz. ”Du har en väldigt snäll flickvän.”

  ”Jag vet.” Sa han och pressade läpparna mot Julias.

 

   Det var kallt i vattnet. Nitton grader kanske. Men dem andra badade på som att det inte spelade någon roll. Men för

   mig gjorde de det, så jag gick upp och lindade in mig i en handduk.

   Det var augusti månad och det började bli höst. Jag visste att det var en dum idé att bada, ens i tio minuter. Jag kände

   redan på mig att jag började bli sjuk.

  ”Kom igen, hoppa i igen! Det är ju inte ens kallt.” Ropade Julia från bassängen med ett stort leende på läpparna.

   Det hade blivit precis som med Chaz. Vi lärde känna varandra snabbt och jag gillade henne redan. Dem var nästan

   samma personer och dem passade helt perfekt tillsammans.

  ”Aldrig i mitt djävulska liv att jag hoppar i en djup skål med isbitar igen.” Huttrade jag och skrubbade handen på låret,

   för att försöka bli varmare.

  ”Som Julia precis sa, så kallt är det faktiskt inte.” Tjöt Alyssa och skvätte vatten på Chaz.

   Hon och Chaz och Julia hade varit oskiljaktiga under dem senaste tre timmarna.   

   Det var nästan som att jag och Alyssa hade fått nya kompisar i vår lilla grupp. Och det gillade jag. 

   ”Jag håller faktiskt med Lynnrose.” Sa Chaz och använde sitt egna, och väldigt konstiga, smeknamn på mig. Han

   klättrade upp för poolstegen och sprang fram till mig där jag satt på en stol på altanen, tog en handduk och lindade sig

   också in i den. ”Det var svinkallt.”

   Jag nickade mot Julia och Alyssa för att visa att jag inte var helt dum i huvudet.  

    Meh ifall jag var det, så var Chaz det också.

   Dem båda skakade frustrerat sina huvuden men fortsatte att simma och skvätta vatten på varandra i tio minuter. Då

   kom dem upp och torkade sig med varsin rosa handduk. Använde den sedan för att göra en turban av håret, och så

   gick vi alla in i huset, i respektive rum för att byta om till kläder. Men eftersom jag och Julia hade våra ombyten i

   samma rum bytte vi om tillsammans.

  ”Hur känns det att ha Chaz som bror nu då?” Frågade hon och knäppte av sin bikinitopp, och lät den falla ner till

   marken.

  ”Jättebra. Jag gillar honom, han är jätterolig och jättesnäll.” Tyckte jag ärligt till och drog på mig en grön t-shirt.

  ”Jag måste hålla med. Det var därför jag är kär i honom.” Julia fnittrade till och drog också på sig en t-shirt, men hennes

   var rosa. ”Det är därför jag älskar honom.”

   Jag höjde på ögonbrynen. ”Älskar? Då måste ni ha varit tillsammans länge.”

  ”Arton månader.” Svarade hon och krånglade på sig ett par svarta byxor.

   Jag visste inte någonting om vad att älska innebar. Jag älskade pappa och Alyssa, men Alyssa brukar säga att det inte

   är samma sak. Jag ville också älska någon.

    Jag ville också bli älskad.

  ”Det var en väldigt lång tid.” Log jag, för att hon inte skulle märka att jag tänkte på vad hon sagt, även fast jag gjorde

   det.

   När vi hade bytt om brydde vi inte oss om att sminka oss eller blåsa håret. Utan vi bara borstade håret och klev ut över

   tröskeln.

   Där stod Alyssa och Chaz och väntade på oss. Chaz helt vanligt, men Alyssa med ett chockat uttryck på ansiktet.

   Jag rynkade på ögonbrynen. ”Ni kan gå och kolla på en film eller något så länge. Jag ska bara gå och ta ett glas med

   vatten. Jag letar reda på er senare.”

   Jag tyckte inte att dem skulle bry sig, så jag vände mig om och gick till köket, funderandes på varför Alyssa såg så

   chockad ut.

   Men när jag klev in i köket så förstod jag varför.

  ”Och vad gör du här då?” Jag tog stora steg fram till kranen, tog ner ett glas från ett av dem hundratals skåpen och

   fyllde det med vatten.

  ”Chaz bjöd mig.” Svarade Justin, lika nonchalant som jag.

 

http://data.whicdn.com/images/73765710/large.gif

"Chaz invited me."

 

  ”Chaz bjöd mig också.” Svarade och drack en klunk av mitt iskalla vatten.

   Det var då jag märkte att han såg väldigt trött ut då hans ögon var röda.

  ”Hur mår du egentligen?”

   Jag visste att jag inte skulle bry mig, för han hade utan anledning varit ohövlig och irriterad på mig under hela

   middagen. Jag hade rätt att vara det tillbaka. Men min pappa har uppfostrat mig, så jag visste när det inte var tid för

   otrevligheter.

  ”Jag? Bra, varför bryr du dig?” Frågade han snabbt, kliade sig i ögonen och sniffade med näsan.

  ”För jag bryr mig om folk…” Svarade jag ärligt och kollade fortfarande fundersamt på honom.

   Han reste sig upp från stolen så snabbt att den nästan ramlade på golvet.

  ”Det är bra. En bra egenskap.” Han sträckte ut handen och tog tag i mitt glas, ställde ner det i diskhon och suckade

   högt. ”Men nu går vi upp till dem andra.”

   Jag nickade långsamt, reste mig också upp och gick med honom upp för trappan.

   Han betedde sig jättekonstigt, han hade gjort det alla andra gånger jag träffat honom, men idag var det annorlunda.

   Han visste tydligen exakt var dem andra var någonstans då det första rummet han gick till satt dem i. Alyssa låg

   utslängd på sängen med mobilen i handen, Chaz satt i fåtöljen med Julia på golvet framför honom och försökte göra en

   fläta av hennes hår.

  ”Vi är här nu, så vad ska vi göra?” Frågade Justin trött, vilket fick Alyssas huvud att flyga direkt mot vårt håll.

   Det där om att hon bara var ett litet fan utav honom verkade inte helt sant. Men det gjorde ingenting att hon hade

   ljugit, för det hon sa dagen innan var väldigt fint.

  ”Det som finns att göra…” Sa Julia helt borta från omvärlden, då Chaz nu masserade hennes axlar.

   Hon vände på sitt huvud och pressade läpparna mot hans innan hon lät honom fortsätta med massagen, och 

   gjorde om samma sak varannan minut.



☒ Back On Track

13 - COFFE SOLVES PROBLEMS

"Säg inte så." Chaz kollade allvarligt på mig en stund, "Snälla."
Jag höjde ena ögonbrynet, "Varför?"  Chaz fortsatte att kolla på mig ett tag. Men tillslut så berättade han. Berättade allt om Justins senaste år. Med detaljer. Massor av detaljer.
 
  "Du är kräsen, vet du det?" Alyssa plockade ner en leopard bh hängandes på en rosa galge. Jag ignorerade hennes
    fråga och inspekterade istället min ring på pekfingret. När jag inte svarade suckade hon och höjde  ögonbrynen åt mig.
  "Vad är det mig dig?" 
   Jag suckade, "Jag är trött efter igår, inget annat."
   Alyssa hängde tillbaka bh:n och kollade istället runt bland trosorna, "Just det. Hur gick middagen?"
  "Ganska bra. Det blev inte som jag trodde, bara."
  "Var inte Katarina snäll?"
  "Nja. Det var nog inte det som var problemet."
   Alyssa log och la en hand på min axel, "Kaffe löser alla problem." 
   Och så kollade hon på hyllan en sista gång innan vi vände oss om och gick. 
 
  "Starbucks brukar vara bättre." Fnös jag och sköt ifrån mig min Mocha Latte. 
   Jag och Alyssa befann oss på Birminghams enda Starbucks. Då vi inte kollade på film eller var i skolan, gick vi alltid in
   här och drack Frapinos eller latte. Och just idag då jag väl behövde koffein skulle personalen misslyckas helt.
  "Min var faktiskt helt okej," Alyssa pekade på mig. "Så du, unga dam, borde sluta vara så bitter." 
  Jag log. "Kanske."
  Vi satt tysta ett tag och jag satt och kollade runt på folket i dem olika båsen. Där satt affärsmän med sina datorer, tjejer
   med sina cheerleading dräkter och kärlekspar i alla olika åldrar.
  "Kan du inte berätta, Rose?"
  "Berätta vad?" Frågade jag tillbaka.
  "Om middagen, såklart."

   Jag tog tag i min pappersmugg som stod på sidan av bordet och började fingra på sugröret, bara för att ha någonting

   att göra. ”Ja, det kan jag ju göra.”

   Det blev det tyst igen.

   Jag fortsatte att inspektera sugröret samtidigt som jag kände Alyssas blickar på mig.

   Jag ville inte berätta. Det var inte så att jag skämdes över hur Joey och Katarina satt och gullade med varandra. 
   Utan jag var rädd för hur Alyssa skulle reagera när jag berättade om att min nya bror var bästa kompis
   med  hennes kändiskärlek. Men hon var envis. Så jag var väl tvungen.
  "Katarina lagade väldigt god mat, det var nog det bästa med kvällen. Bakad potatis och kött, du vet att jag älskar det."
    Alyssa nickade på ett sätt som förklarade att jag skulle fortsätta prata.
  "Trevlig son hade hon också ... Chaz heter han." Fortsatte jag tyst och flyttade ringen på pekfingret till ringfingret.
    Alyssa lyssnade intressant när jag fortsatte att prata om kvällen.
    Men jag förstod inte varför jag uteslöt delen om Justin.
    Visst, hon skulle aldrig sluta prata om det. Men kunde det bli värre än så?
   "Chaz hade över en kompis också." 
    Alyssa fnittrade och höjde på ögonbrynen. "Jaså? Var han snygg?"
   "Om man har samma smak som du har så var han det."
   "Då får jag hoppas att vi får träffas." Log hon och drack en klunk av sin latte.
   "Det blir nog svårt. Jag tror att Chaz nämnde att han skulle till Irland imorgon."
   "Irland?" Hon kollade fundersamt upp i luften för att sedan dricka av sin latte igen.
   "Ja, han reser runt mycket." Jag ryckte på axlarna. "Som man gör när man heter Justin Bieber."
    Först satt hon tyst, men efter att hon tänkt efter ett tag skrattade hon högt.
   "Din nya bror är Chaz Somers? Galet kul ju." Hon la sin hand ovanpå min. "Du måste vara lycklig!"
    Jag skrattade med henne. "Jag visste inte ens vem han var först."
   Hon log. "Visst är jag chockad, Rose. Men jag är bara ett litet fan av Justin. Hans musik och utseende är jättebra, men
    jag skulle aldrig utnyttja dig för att komma nära honom. Jag skulle aldrig riskera att förlora dig."
 
    Vi satt i bilen på väg hem till Alyssa. Radion spelade Lana Del Rey och jag trummade i takt med fingrarna på ratten.
    Vi hade fastnat i en lång bilkö som ledde över hela motorvägen. Bilar tutade flertal gånger och radion spelade musik,
    men bortsett från det var det knäpptyst.
    Jag såg i backspegeln hur Alyssa blundade och sedan suckade. "Hur lång tid ska det ta?"
    Jag ryckte på axlarna. "Har ingen aning."
    Vi suckade samtidigt och kollade ut genom fönstret. Jag öppnade munnen för att gäspa, men hann inte innan bilar
    började försvinna från mitt synfält. Jag spärrade chockat upp ögonen. Man kunde höra bilar tuta bakom mig
    då jag inte körde.
   "Kom igen, kör nu!" Tjöt Alyssa och slog mig på överarmen. Jag växlade och satte snabbt foten på gaspedalen.
     Vi sa ingenting till varandra under hela bilresan. Inte för att vi var sura på varandra. Utan för att det inte fanns 
    någonting att säga.
     När vi kom hem parkerade jag bilen bredvid Joeys BMW. Han var alltså hemma. Bilnyckeln la jag ner i väskan
     tillsammans med min mobil och plånbok.
    Alyssa hade redan stigit ut ur bilen och stod lutad mot motorhuven och väntade på mig. Hon hade inget tålamod, så
    det var ingen idé att man försökte irritera henne. Det ville man bara inte. Så jag tog med mig handväskan och steg ut
    ur bilen.
   "Hallå?" Ropade jag när vi båda stigit in genom dörren. Vi hoppade ut ur våra skor och gick in till köket.
     Där satt Chaz och Joey och åt pizza.
   "Tjena Lynn! Kul att se dig." Mumlade Chaz med munnen full av pizza.
    Jag log. "Vad gör du här?" Frågade jag och steg fram för att krama honom lätt. Det var konstigt hur nära vi hade blivit
    på en sådan kort tid.
   "Han kom och hälsade på mig på pizzerian, så jag fixade en Hawaii och så gick vi hem hit. Tänkte ha lite bonding
    time." Förklarade Joey åt honom, uppenbart med ett försök att låta cool. Lyckades mycket dåligt.
    Chaz reste sig upp från stolen och inspekterade Alyssa. Hon hade inte flyttat sig en fläck. Hon ljög säkert. Hon gillade
    Justin och allt med honom att göra, mycket mer än vad hon förmedlat.
   "Hej, jag heter Chaz. Lyss, va?" Dem skakade händer.
    Under filmens gång under gårdagen hade jag berättat nästan allt om Alyssa. Även mitt smeknamn för henne.
   "Rätt!" Svarade hon när hon väl hade samlat sig.
 
pretty little liars | Tumblr
"Right!"

    De släppte taget om deras händer och log mot varandra.
   "Vi hade det jättetrevligt här, jag och Chaz."
    Alla vände sig om och kollade fundersamt på Joey. Han fortsatte. "Men så kommer du Roselyn och förstörde allt."
    Alla andra skrattade då det lät som ett skämt. Men jag skrattade inte. För jag visste att han talade sanning.


☒ Back On Track

12 - IT WAS NOT SUPPOSED TO BE LIKE THIS

Min blick hade fastnat på Justin, så när han började gå ut från köket följde jag efter. Som att vi satt fast i varandra. Han fortsatte samma väg som han gick tidigare ikväll. Vardagsrummet, där vi hade pratat. Så jag antar att det var där Chaz befann sig just nu. När vi äntligen kommit in i det stora filmrummet satt Chaz på huk vid en stor bokhylla. Hans händer flög runt i skåpet innan han vände sig om, med två filmer i handen.
"Iron Man 3 eller Crazy Stupid Love?"
 
"Flytta på dig, Rose."
 Chaz stod allvarligt framför mig med båda händerna på sina höfter. Han såg på mig och jag såg på honom.
"Nej tack, jag ligger gärna kvar här."
"Flytta på dig." Argumenterade han tillbaka.
Jag flyttade upp mina ben till hakan, "Bara för att du är min bror."
Under hela kvällen hade varken jag eller Chaz koncentrerat oss på filmen. Vi hade suttit och diskuterat vad det innebar med våra målsmans förhållande. Eftersom dem var tillsammans gjorde det oss till plastsyskon. Varken någon av oss hade haft ett syskon. Därför tog vi detta på allvar. Vi hade nästan berättat allt om varandra. Jag berättade om att pappa i Afghanistan, mina hobbys, om Alyssa och min kärlek för Queen.
Chaz berättade lite om sin mamma, hans andra bästa kompis Ryan och hans egen kärlek för mat. "Det enda på denna jord som uppfyller mina behov." Påstog han.
Chaz verkade helt okej. Jag skulle i alla fall kunna leva med honom och jag kände på mig att Lyss skulle komma att gilla honom också.
Medan vi två hade pratat på hade Justin suttit tyst. Kastat popcorn på oss några gånger när han ville att vi skulle vara tysta. Han såg ut att fundera över något. Något som frustrerade honom. Och min nyfikenhet tog över, precis som på vårt första möte.
 
"Är någonting fel?"
 Jag vände blicken från teven mot den ljusa rösten. Möttes av ett par nyfikna hasselbruna ögon. Jag suckade och stoppade in en hand full med popcorn i munnen. "Nej."
"Du ser bekymrad ut." Fortsatte Roselyn och flyttade sig närmare kanten på soffan. Jag hade satt mig i fåtöljen istället för soffan som hon och Chaz. Jag ville inte trängas, men framförallt inte sitta bredvid henne.
"Okej, men nu är jag inte det." Jag la ett finger mot tinningen. "Därför ska du ta och sluta bry dig så jävla mycket."
 Det blev tyst i hela rummet. Båda två hade höjt sina ögonbryn och såg upp på mig. Jag vet inte varför jag var så irriterad. Roselyn hade uppenbart inte gjort någonting fel egentligen. Det var mitt fel alltihop. Det var inte meningen att det skulle bli såhär.
 Jag hade tagit kontakt med Joey, för att han skulle tydligen vara den skickligaste langaren i Birmingham. Jag hade absolut inte förväntat mig en liten flicka som skulle kunna berätta för världen hur hon sålde droger till Justin Bieber. Och där skulle jag förlorat mitt rykte, som redan var dåligt, och förlora all respekt folk hade för mig. Men hon hade inte gjort det. Hon visste inte ens vad det var i den blåa boxen. Boxen jag inte hade fått.
 Det var inte heller det jag var sur på. Jag var väl snarare tacksam. Okej, kanske inte tacksam för att ha betalat 800 pund för ingenting. Snarare tacksam för att jag inte hade fått drogerna. För mamma kom senare den kvällen hem igen. Och ifall jag hade suttit där, hög med pulver i hela ansiktet, vet jag inte vad som skulle hända. Men jag var fortfarande sur. Sur på Joey. Han hade satt hela mitt kändisskap på spel. Och ändå betalade jag extra.
 "Jag vet att du har haft det tungt den senaste tiden, Justin. Men du behöver väl inte ta ut det på henne?"
Jag kollade på Chaz. "Jo."
Nej, det behövde jag inte.
Roselyn skakade irriterat på huvudet. "Visst."
 
http://data3.whicdn.com/images/74430448/large.gif
"Sure."
 
En tjock tystnad la sig över rummet. Ingen kände väl för att prata, inte jag heller. Jag ville inte ens vara här. Därför tänkte jag inte vara det heller.
 "Vart ska du?"
Jag vände mig om vid dörröppningen och tvekade inte innan jag sa "Hem, jag ska hem."
 Och med det gick jag ut genom dörren. Det var inte meningen att det skulle bli såhär.
"Om jag inte visste bättre skulle jag tro att han hade PMS." Jag tog en klunk av mitt té.
 Jag och Chaz hade stängt av teven då den inte var till användning och istället satt oss i hans rum, med varsin kopp té i handen. Nu satt vi och diskuterade Justin. Om hur konstigt han hade betett sig under kvällen.
 "Säg inte så." Chaz kollade allvarligt på mig en stund, "Snälla."
Jag höjde ena ögonbrynet, "Varför?"
 Chaz fortsatte att kolla på mig ett tag. Men tillslut så berättade han. Berättade allt om Justins senaste år. Med detaljer. Massor av detaljer.


☒ Back On Track

11 - FINALLY, YOU'RE BORING

Jag nickade till svar och kollade för nästan femte gången runt i rummet. Jag ville inte möta hans ögon.
"Okej, bra." Han nickade, "Låt oss gå tillbaka till köket då."
Sagt som gjort började vi gå tillbaka till dem andra igen. Precis när vi var utanför köket stannade jag upp.
"Du kanske vill veta," Justin vände sig om och jag log, "Att Joey inte är min pappa."
 
Jag tryckte i gaffeln hårt i köttet och stoppade in biten i munnen. Jag tuggade och kollade ointressant på alla runt bordet. Joey och Katarina satt och pratade, Chaz åt för fullt på sin tredje portion och Justin petade runt med gaffeln i maten. Under kvällens gång hade jag fått reda på mycket. Att Katarina och Chaz flyttat till Birmingham på grund av ett nytt jobberbjudande och att Chaz just hette vad han hette. Men ingenting om Justin. För han satt precis som jag, helt tyst.
Hela situationen mellan oss två var så otroligt pinsam och förödmjukande. För mig var inte det jobbiga att jag hade skämt ut min inför världens största och snobbigaste popstjärna. Nej, utan att jag hade skämt ut mig för Joey.
Under middagens gång hade han gett mig flera blickar, som jag visste mycket väl vad de betydde. Inget bra.
Han var arg. Jag vet inte hur jag visste det. Men hans blickar avslöjade det mesta.

Jag vet inte vad jag ska tycka om Justin. Har aldrig drömt, och aldrig velat, ha någonting med en snobbig eller självupptagen människa att göra. Han är ju känd. Så han är allt det där.
"Ungdomar, vad uttråkade ni ser ut att vara," Katarina la sin hand på Joeys, "Gå och kolla på en film, så slipper ni oss någon timme."
Chaz reste sig så snabbt att stolen nästan följde med i farten, "Äntligen. Ni är tråkiga."
Jag förvånades över hans uppkäftighet. Man tog egentligen inte illa upp, för man visste att det var menat som ett skämt. Men att han kunde.
"Lägg av Chaz. Dem är trevliga." Ursäktade sig Justin för Chaz. Joey skrockade bara och viftade med handen.
"Ingen skada här inte. Så nu ungar, gå och mys!" Sa Joey allt för entusiastisk. Det var inte likt honom. Försöker göra bra intryck, antar jag.

Min blick hade fastnat på Justin, så när han började gå ut från köket följde jag efter. Som att vi satt fast i varandra. Han fortsatte samma väg som han gick tidigare ikväll. Vardagsrummet, där vi hade pratat. Så jag antar att det var där Chaz befann sig just nu. När vi äntligen kommit in i det stora filmrummet satt Chaz på huk vid en stor bokhylla. Hans händer flög runt i skåpet innan han vände sig om, med två filmer i handen.
"Iron Man 3 eller Crazy Stupid Love?"


☒ Back On Track

10 - YOU MAYBE WANT TO KNOW

Jag hajade till och halvsprang till och upp för trappan. Jag gick in i mitt rum och hittade direkt till min lilla vita garderob. Jag skulle bara välja kläder för en middag. Det borde inte vara så himla svårt. 

 

Jag suckade när Joey parkerade sin BMW på Katerinas uppfart. Han hade som vanligt inte velat köra mig, så jag hade fått leka Följa John när jag åkte efter honom genom hela Birmingham, med min ljusblåa Volvo.

Bildörren flög upp när jag tryckte ner handtaget och ljudet av klackar ekade genom det tysta området när jag började gå till hus dörren med Joey tätt bredvid mig. Han sträckte fram sitt krokiga pekfinger för att ringa på, men vände sig mot mig.

"Vill du imponera?"

Jag höjde på ögonbrynen,

"Ja, det vill jag väl."

"I så fall, var inte dig själv." Han log och lät finger träffade ringklockan. Medan vi väntade på att dörren skulle öppnas stod jag kvar med blicken i ingenstans. Han skulle alltid förolämpa mig, om möjligheten finns, utnyttjar han den. Men det är så han funkar, antar jag.

"Joey, vad kul att se dig!" Tjöt en dam med kort brunt hår, ganska mullig kropp och gröna ögon. Det måste vara Katarina. Hon såg snäll ut.

"Kan bara säga det samma," Han kramade henne kärleksfullt. "Säg mig, har du klippt dig?"

Deras diskussion om att så var fallet höll på ett tag och där stod jag gömd bakom Joey, utan att veta vad jag skulle göra. Men tillslut hamnade Katarinas blick på mig och hennes ögonbryn höjdes. Hennes leende blev större samtidigt som hon puttade undan Joey med en hand på hans axel. Han vände sig om för att se vad som fanns där. När även han såg mig blundade han av irritation för att sedan tala upp,

"Katarina, detta är min brorsdotter Roselyn." Han nickade uttråkat mot mig. "Roselyn, detta är Katarina. Min flickvän."

Innan jag ens hann ta ett ynka andetag flög Katarina på mig, "Jag hört så mycket om dig, sötnos! Vad kul att äntligen få träffa dig."
Jag höjde menande ögonbrynen mot Joey över hennes axlar som gav mig en min som löd att jag bara skulle spela med. Och visst kunde jag göra det.

"Samma här!" Tjöt jag tillbaka glatt, fast jag bara ville hem och lägga mig för att sova. Hon slutade krama mig, la händerna på mina axlar och tryckte till.

"Inte ska vi stå här i kylan, va? Välkomna in, jag har lagat fläskfilé med bakad potatis!"

Jag och Joey steg tacksamt in i hallen. Jag hängde av mig min rosa cardigan och ställde mina skor prydligt i skohyllan. Jag skulle inte överleva denna kvällen, det visste jag redan. Jag var så himla trött. När vi steg in i köket luktade det otroligt. Jag kände hur min mage kurrade tyst. Jag kollade runt i rummet.

Det var ett modernt kök med vitt och svart kakel och gasspis. Snett bredvid kylskåpet och frysen stod ett matbord gjort av ek, fyllt med mat ovanpå. Jag tassade fram dit och satte mig på en av dem låga stolarna. Fingrarna gjorde precis som tidigare hemma Joeys kök, trummade längtande efter maten. Jag är ett matvrak, kan inte förneka det.

Röster hördes från övervåningen och kom närmare då personerna gick ner för trappan. Jag koncentrerade mig fortfarande på maten och inte ens min nyfikenhet kunde låta mig släppa blicken.

Där är ni killar! Skulle precis fråga dig, vill du äta med oss eller ska jag ta undan din tallrik?”

Om det går bra äter jag gärna här.”

Rösten kände jag igen väl. Alldeles för väl. Jag nästan hoppade upp ur stolen av förvåning när jag såg personen framför mig. Det var meningen att vi inte skulle ses igen.

Han fortsatte att prata med Katarina utan att ha märkt mitt chockade ansikte någon meter ifrån honom. Jag släppte honom med blicken för att möta Joeys istället. Han såg precis likadan ut som jag. Han berättade för mig den dagen att jag inte skulle lära känna honom för mycket, det var för riskfullt. Men nu möter vi honom båda två, ändå.

Jason,” Jag kunde inte låta bli att avbryta Katarinas och hans samtal, ”Vad gör du här?”

Han vände sig mot mitt håll. Hans leende dog snabbt ut när han såg mig.

Nella?” Hans suckade ljudligt, ”Helvete också.”

 

 
"Holy crap."

 

Jag stirrade på Jason, Jason stirrade på mig, Joey stirrade på Jason, Katarina stirrade på Joey och den andra killen stirrade på mig. Alla i detta rummet var säkert lika förvirrade som jag.

"Okej, kan någon förklara vad som händer?" Frågade killen som förmodligen var Katarinas son. Jag höll på att öppna munnen men en hes stämma avbröt mig.

"Jag och Nella träffades för någon vecka sedan. Inte någon så stor grej egentligen, bara förvånad över att se henne här." Förklarade Jason tyst och snabbt, ville säkert lika mycket som jag slippa det här.

Katarina skrattade, "Varför kallar du henne Nella?"

Åh nej.

"Får jag inte det?"

Katarina skrattade igen, "Såklart du får, men hennes riktiga namn skulle passa bättre."

Jason vände sig om igen och stirrade på mig, och jag stirrade tillbaka. Det här var ju pinsamt.

Du skulle väl kunna kalla honom för sitt riktiga namn också?” Skrattade den andra killen fram och nickade menande mot Jason. Som att han reagerade på hans namn gick han fram till mig där jag satt vid köksbordet.

Skulle jag kunna få prata lite med dig?” Jag nickade till svar och reste mig upp.

Men maten är ju-” Började Katarina men blev snabbt avbruten av Jason,

Det går snabbt, jag lovar.”

Katarina nickade samtidigt som jag reste mig upp. Jason började gå ut ur köket och jag fick nästan springa för att hinna ikapp honom. Han fortsatte längre och längre bort, tills han kommit till slutet av huset. Varför behövde vi försvinna så långt bort?

Eftersom han inte talade upp kollade jag runt i rummet för att se vart vi var. Rummet var uppenbart ett vardagsrum, då det bestod av soffor och en tv.

"Vad heter du? På riktigt?"

"Roselyn Parker." Viskade jag tyst och mötte Jasons blick, han suckade igen.

"Och jag är Justin," Han blundade, "Bieber."

Herregud. Hur kunde jag inte märkt det innan? Det var ju självklart. Håret, rösten och kroppsspråket. Klart som fan att det var Bieber, Alyssas stora crush. Nästan varje dag får man höra dem senaste nyheterna eller skandalerna om popstjärnan. Och jag hade träffat honom, utan att veta om det.

"Okej," Jag kollade snabbt åt sidan och korsade armarna, "Varför ljög vi för varandra?"

 
 
"Why did we lie to each other?"

"Jag hade en anledning." Han fortsatte, "Du vet att du inte kan berätta för någon om detta? Förutom din pappa då."
Jag nickade till svar och kollade för nästan femte gången runt i rummet. Jag ville inte möta hans ögon.
"Okej, bra." Han nickade, "Låt oss gå tillbaka till köket då."
Sagt som gjort började vi gå tillbaka till dem andra igen. Precis när vi var utanför köket stannade jag upp.
"Du kanske vill veta," Justin vände sig om och jag log, "Att Joey inte är min pappa."
 
 
Åhåhåhå så dåligt kapitel. Kort också. Inte värt väntan för er alla. I nästa kapitel så fortsätter middagen, känner på mig hur awkward det kommer bli. Haha!
Men tycker ni att dem träffades igen på ett bra sätt? Eller sög det rent ut sagt? I have no idea, tell me!
Så har skolan börjat också. Ingen mjukstart för mig kan jag säga. Dem överöste mig med läxor och uppgifter redan första dagen. Bu.
Kommentera!


☒ Back On Track

9 - YOU KNOW THIS IS YOUR FAULT

Jag såg mamma gående mot mig, med Scooter bakom sig, och drog snabbt in mig i sin famn. Först stod jag bara där och lät henne omfamna mig. Men sedan kramade jag henne tillbaka.
"Välkommen tillbaka, Justin." Hon log mot min hårbotten. "Välkommen tillbaka."

"Kan jag få med mig lite silkespapper?" Expediten nickade exalterat och böjde sig ner under disken, för att komma upp med det jag önskat. Jag log mjukt och tog emot dem rosa rosorna i min famn. Joey hade skickat mig för att köpa blommor. Till vem eller vad har jag absolut ingen aning om.

Jag andades in den friska luften när jag stigit ut genom den stora butiksdörren. För en gångs skull kände jag mig lugn. Det var så mycket som hände i mitt liv och att vara mitt i ingenstans kände bra just då. Jag gick med stora steg bort från tystnaden och kom in till centrum igen. Blomsterbutiken låg utanför staden i en fallfärdig byggnad. Jag vet inte hur dem lyckas hålla stället vid liv. Nästan ingen kände till den lilla butiken. Bara jag och några andra tiotal. Alla andra går till den stora mitt i centrum. Det är ganska konstigt egentligen, för Sofias har dem mest vackra och färgstarka blommorna.

Jag avbröts i mitt tänkande när jag föll fram på mina klumpiga fötter. Jag gav ifrån mig ett skri av smärta. Jag hade fortfarande ont i kroppen efter min och Joeys... stund. Detta gjorde det inte direkt bättre. Jag låg platt på mage när jag blickade mot andra sidan av asfalten. Jag förväntade mig att buketten skulle vara spridd överallt. Men nej. Min blick fastnade istället på ett par svarta Supras. Och jag kände igen dem mycket väl. En lång suck lämnade min mun samtidigt som jag blundade av irritation.

"Austin."

http://data.whicdn.com/images/71232194/large.gif

 

"Behöver lilla prinsessan hjälp?" Han skrattade, "Kan inte ens stå på sina egna ben. Det är en skam."

Jag suckade igen och började resa mig upp. Austin sträckte fram sin hand för att hjälpa mig upp, men jag tog inte emot den. När jag äntligen stod på mina skakiga ben, märkte jag hur nära han faktiskt stod. Så jag tog ett steg bakåt. Jag ville inte låta honom göra färdigt det som han försökte för sex dagar sedan. Vi var faktiskt ensamma här ute.

"Sååå.." Jag avbröt mig själv när jag såg blåtiran på hans vänstra öga. Först undrade jag var han fått det ifrån. Men sedan kom jag på. Festen. När han försökte sig på mig och den blonda killen slog skiten ur honom. Jag hade varit så rädd för Austin just då och det är jag fortfarande. Men minnet fick mig bara att skratta. Högt.

Han kollade konstigt på mig, "Vad?"

Jag fortsatte att skratta och det tog några minuter innan jag kunde lugna ner mig, "Gör det ont?"

Han kollade fortfarande konstigt på mig innan han förstod vad jag menade och mötte min blick med svarta ögon. "Du vet väl att det här är ditt fel?" Han pekade mot ögat.

"Om du inte hade gett dig på mig från första början skulle det inte ha hänt." Förklarade jag lugnt fast jag var irriterad. Hur kunde han säga att allt det här var mitt fel? För så vitt som jag vet, var det han som försökte sig på mig.

Han suckade och öppnade munnen för att antagligen ge ifrån sig mer förolämpningar, men jag stoppade honom.

”Kan jag få mina blommor, tack?” Han höll buketten med ett fast grepp och inspekterade dem. Han hade räddat blommorna från att landa på marken men jag var fortfarande inte honom tacksam. Han har bara gjort mitt liv värre än det redan var.

När han, äntligen, var färdig med att stirra och lukta på blommorna sträckte han fram dem till mig. Jag nickade nonchalant. Jag tog emot buketten och började ta några steg förbi honom men en hes röst stoppade mig.

”Hoppas vi ses snart igen, Parker.”

Med ryggen emot Austin höjde jag ett ögonbryn för att sedan skaka på huvudet.

”Hoppas inte jag.” Svarade jag högt och började försvinna längre bort ifrån honom utan att han gjorde något åt det.

 

När jag kommit hem till mitt och Joeys lilla radhus var han inte hemma. Så jag steg in till köket och satte blommorna i vatten. Jag la det vikta silkespapperet på köksbordet och ställde vasen på den. En suck lämnade min mun när jag satte mig tungt på en av köksstolarna. Jag lät blicken flyga runt i köket samtidigt som mina fingrar trummade till melodin Wake Me Up uppe på bordet. Jag var uttråkad. Jag hade gjort det som Joey bett mig om och pappa hade åkt tillbaka igår. Det fanns absolut ingen att vara med och inget att göra.

Pappa hade bara hunnit vara här i två dagar innan han hade varit tvungen att komma tillbaka till armén. Det sög, men jag antar att jag måste ta vara på tiden som jag får med honom.

När jag satt där och tänkte hörde jag hur min mage kurrade. Glad för att ha något att göra, även om att det handlade om att laga mat, reste jag mig snabbt från stolen. Nästan för snabbt. Jag höll handen för pannan och väntade tills pipet försvann och synen skulle komma tillbaka. Det tog bara några trettio sekunder innan min kropp fungerade igen. Jag tog några steg fram till kylskåpet för att se vad som fanns att äta. Eftersom jag har en sådan tur så fanns det mat. I alla fall tillräckligt för att göra en macka. Min mun vattnades när jag tog fram smör, skinka, bröd och gurka. Det tog inte så lång tid för mig att få mästerverket klart. Jag njöt av tuggan jag precis tagit. Jag svalde och skulle ta en till tugga men blev avbruten av ytterdörren som öppnades. Jag såg Joeys kroppsbyggnad ute i hallen. Vart har han varit egentligen? Jag hade mackan halvt in i munnen när han steg in i köket.

”Du kan inte äta nu.” Sa han sammanbitet. För att inte gå på hans nerver la jag ner mackan långsamt på bordet. ”Du måste fixa dig.” La han till och drog stressat handen genom hans gråa hår.

”Varför då?” Min röst var liten när jag frågade. Jag lät alltid lika rädd när jag pratade med Joey. Och det var för att jag alltid är lika rädd.

”Katarina bjuder på middag ikväll. Hon och hennes son vill träffa dig. Varför vet jag inte.”

”Din nya flickvän?”

”Ja. Gå upp och gör dig någorlunda fin, om det nu går.”  Jag kunde inte låta bli att bli sårad när han säger sådär. Han höjde ögonbrynen, ”Du har inte hela dagen på dig.”

Jag hajade till och halvsprang till och upp för trappan. Jag gick in i mitt rum och hittade direkt till min lilla vita garderob. Jag skulle bara välja kläder för en middag. Det borde inte vara så himla svårt.


Förlåt för väntan och för ett dåligt kapitel. Annars då, jag har fått en egen webmaster! Fina Mickan. ♥

Ska sätta mig och skriva på kapitel 10, kapitlet då det händer saker. Haha, ha en bra dag.



☒ Back On Track

8 - WELCOME BACK, JUSTIN

Jag kanske aldrig kommer se honom någonsin igen. Detta kanske är sista gången jag kramar min pappa.
Tanken fick mig att börja snyfta högt mellan tårarna som rann.
Pappa smekte mig över mitt hår och log dystert med munnen mot min panna. "Vi ses snart igen. Jag lovar."
Jag trodde att om jag hade fortsatt skulle gamla minnen komma tillbaka och skulle riva upp alla sår. Men det blev precis tvärt om. Det här var mitt liv. Jag var född för att stå på scen.
 
You know you love me, I know you care.
Just shout whenever, And I'll be there.
You are my love, You are my heart.
And we will never ever-ever be apart.
 
Min blick flög runt lokalen samtidigt som jag och mina dansare gjorde ett väl inövat danssteg. Skriken var öronbedövande och lyckliga fans var det många utav.
 
Are we an item? Girl quit playing.
"We're just friends"
What are you saying?
Said theres another and looked right in my eyes.
My first love broke my heart for the first time.

Efter bilolyckan trodde jag att jag aldrig skulle känna mig lycklig. Aldrig kunna göra mina fans glada, mina föräldrar stolta och vara mina syskons förebild. De skulle aldrig vilja bli en misslyckad popstjärna med drog och kärleksproblem. Men nu stod jag här, framför alla unga människor och är deras förebild. Det var då jag bestämde mig. Jag kan inte fortsätta med att droga, eller vara deprimerad hela tiden. Det var dags att ta tag i mitt liv igen.
 
And I was like, baby, baby, baby ooh.
Like baby, baby, baby noo.
Like baby, baby, baby ooh.
Thought you'd always be mine, mine.

Baby, baby, baby oohh.
Like baby, baby, baby noo.
Like baby, baby, baby ohh.
Thought you'd always be mine, mine.
 
Jag skämdes. Jag hade inte tagit vara om chansen jag hade fått. Jag hade kämpat så hårt för allt det här. Fast jag hade bara släppt taget om allt, på grund av en dum drog. Hur dum fick man vara? Jag hade lovat mig själv och alla personer jag älskade att jag inte skulle gå och bli en snobbig Hollywoodstjärna. Men det var precis det jag hade blivit. Och jag hatade det.
 
(Now I'm all gone)
Yeah, Yeah, Yeah
Yeah Yeah Yeah
(Now I'm all gone)
Yeah, Yeah, Yeah
Yeah, Yeah, Yeah

(Now I'm all gone)
Yeah, Yeah, Yeah
Yeah, Yeah, Yeah
Now I'm all gone, gone, gone, ooh.
I'm gone.
 
Publiken överöste med applåder och vrål. Jag kunde inte låta bli att le. Jag älskade det här. Och för en stund glömde jag av alla problem jag hade. Allt dåligt i livet. För i stunden, var allt perfekt. Helt jäkla perfekt.
Jag kom på mig själv att stå kvar på samma ställe som där jag avslutat. Jag hade inte försvunnit ner från scenen, som jag gjorde varje konsert. Och så kom jag på vad jag och Scooter hade planerat.
"Jag har inte direkt skrivit något tal," Jag blundade. "Men jag ville bara förklara mig."
 
Han hade frågat om jag ville göra något speciellt denna konserten. Något annorlunda än vanligt. Och såklart ville jag det. Detta var min första konsert efter ett och ett halvt år. Fast jag hade varit borta en sådan lång tid fanns alla kvar för mig ändå. Dem väntade på mig. Och jag ville göra den bästa comeback någonsin. Så jag skulle berätta allt. Alla känslor, alla problem. Förutom det största.
 
"Som ni vet, uh, har jag varit borta ett tag. Borta från pressen, Twitter, fansen. Livet helt enkelt." Jag kollade ut över havet av människor som, förvånansvärt, var helt tysta. Dem lyssnade. Det gjorde mig bara mer nervös. "Det är för jag har haft några problem den senaste tiden. Folk har lämnat mig. Det värsta är att jag älskade dem. Och jag trodde dem älskade mig med." Jag suckade och kollade ner i marken, för att snabbt möta publikens blickar igen.
"Jag kände mig ensam. Eller rättare sagt, jag känner mig ensam. Så jag gjorde... vissa saker för att må bättre. Men det gjorde egentligen bara allt värre." Jag log. "Men ni är fortfarande vid min sida. Ni har aldrig lämnat mig. Så jag ville bara tacka er alla. Tack för att ni fortfarande tror på mig."
http://25.media.tumblr.com/e69637ffaa12f9114812efb008e3d8ad/tumblr_mjywymDJwa1rifq70o1_500.gif
Och, som från ingenstans, försvann jag från scengolvet. Men med det kom även allt tillbaka. Det var som att timmarna på scenen var en dröm, och att jag nu vaknat. Verkligheten suger.
Jag såg mamma gående mot mig, med Scooter bakom sig, och drog snabbt in mig i sin famn. Först stod jag bara där och lät henne omfamna mig. Men sedan kramade jag henne tillbaka.
"Välkommen tillbaka, Justin." Hon log mot min hårbotten. "Välkommen tillbaka."


☒ Back On Track

7 - THERE IS NOTHING TO SAY

Jag flög i mina svarta Converse, och skulle springa ut ur dörren när jag avbröts av ringklockans melodi.
Den enda som besöker oss är Alyssa. Men jag skulle ju hem till henne, inte tvärt om. Fast hon hade ju precis vaknat, så hon kanske inte direkt förstod.
När jag öppnade dörren förväntade jag mig det stora leendet och det bruna ängahåret. Men den som stod i dörröppningen var definitivt inte Alyssa.

”Pappa?”

 

Alla drömmar jag hade haft om denna stunden vart inte lika underbara som verkligheten. Nu när pappa var här har jag fått tillbaka min livsglädje igen. Och den har jag inte haft på länge. Att se hur han sitter framför en, levande, är verkligen underbart. Jag ska vara lycklig för att han kom hem denna gången. Ta mig inte fel, jag är såklart jätteglad för att han är hemma igen. Men när han kommer tillbaka är det som att han aldrig varit iväg och kommer aldrig åka ifrån mig igen. Så oron försvinner.
"Kaffe?" Jag blickade upp mot pappa som stod med kaffekannan i högsta hugg.
"Visst." Jag stirrade på min nu kaffefyllda kopp i försök att hindra alla minnen som ville spelas upp i mitt huvud. Men det funkade inte.
 
Ett. Två. Tre. Jag lät fötterna glida ner från stegen och jag landade mjukt i vattnet. Att bada vart det bästa jag visste, speciellt när jag befann mig i en varm omgivning. Visst, Mallorca vart det roligaste stället jag någonsin varit på, men värmen vart obehaglig.
Jag hade lärt mig att bada med arm puffar, men hade fortfarande inte nått mitt mål att kunna hoppa från kanten. Därför fick jag tråka mig ner för stegen istället. Jag väntade på smällen av min pappas kanonkula, men den kom aldrig. Fundersamt vände jag mig om i vattnet för att se om han gjorde sig redo. Men nej. Han stod istället och flinade belåtet åt mig.
"Vad är det som är så kul?" Frågade jag nyfiket och log smått tillbaka. Han satte sig långsamt ner på bassängkanten.
"Du har glömt dina armpuffar." Panikslaget kollade jag på mina armar. Han hade rätt. Inget satt där. Men jag flöt fortfarande.
"Hur kunde jag glömt dem?" Frågade jag,fortfarande panikslaget, samtidigt som jag såg hur mina ben rörde på sig. Det hade jag inte märkt.
"Lynnis," Pappa log om möjligt ännu större. "Du har lärt dig simma."

"Hjärtat, du har inte rört ditt kaffe på tio minuter," Sa pappa oroligt. "Mår du bra?"
Jag nickade som svar, fortfarande stirrandes på kaffekoppen. "Jag mår fint, mycket tankar bara."
Han reste sig från stolen där han satt framför mig och slog sig istället ner på platsen bredvid mig.
"Du vet att du kan berätta allt för mig?" Frågade han med en gnutta hopp i rösten, "Du kan lita på mig."
"Det finns inget att berätta."
Men det fanns det visst.
 
"Vad är det du har på hjärtat pappa?" Jag slog mig ner i Blair's mjuka utemöbel. Pappa hade ringt mig i slutet på engelska lektionen och bett mig komma till det lilla café några minuter från skolan. Han hade något viktigt att berätta. Han kanske hade fått ett nytt jobb? Eller hade han hittat en ny flickvän?
"Vill du ha en cola?" Han ignorerade min fråga. "Kanske en Brownie också? Du gillar väl det?"
Jag höjde på ögonbrynen. "Ehm, visst. Det skulle vara gott."
Snabbare än väntat kom servitrisen fram till vårt bord och pappa beställde vårt fika.
Vi satt båda lika tysta. Jag tänkte inte prata upp, det vart han som ville ha mig här. Jag älskar min pappa, men jag ville hellre hänga med Penelope än att sitta här. Som att han läste mina tankar började han prata.
"Som jag sa i telefon innan," Han svalde. "Har jag något att berätta."
Jag nickade och korsade händerna i knät. "Spill it."
Han öppnade munnen för att fortsätta men blev avbruten av en jobbig ljus stämma.
"En cola och en Brownie, med extra grädde!" Tjöt en helt annan servitris än tidigare och ställde ner mitt fika framför mig. "Och en latte," Hon ställde ner den rykande koppen framför pappa. "Njut!"
Vi mumlade båda tack samtidigt, och lät ögonen följa hennes steg in till cafét. När jag skulle vända mig till pappa, kom en stor vind från ingenstans som fick en del av mitt hår att flyga in i munnen. Generat drog jag bort det och kollade tillbaka på pappa.
"Jag kommer vara iväg ett tag." Viskade pappa tyst när jag fått hans uppmärksamhet. Nästan så tyst att jag inte kunde höra honom.
Jag höjde på ögonbrynen igen, samtidigt som jag drack fyra klunkar av min kalla cola.
"Jaså? Varför då?"
Han svalde igen.
"Roselyn, älskling.." Han mötte min blick med hans nu tårfyllda ögon. "Jag ska till Afghanistan."

Jag vaknade till när jag kände något blött på min kind. Snabbt drog jag bort tåren så att pappa inte skulle märka att jag grät. Men jag misslyckades, något som jag gör ofta nu för tiden.
"Gråter du?" Pappa tog ett tag om mina axlar och drog in mig i hans famn. "Vad har egentligen hänt?"
Jag skakade på huvudet och försökte hålla in mina andra tårar som vart på väg att falla. "Ingenting."
Pappa skrattade frustrerat. "Du gråter för ingenting?"
"Det är vad tjejer gör i deras vecka." Förklarade jag och lät hans grepp om mig hårdna i en snäll gäst. Men jag hade inte mens. Jag vart ledsen. Jag brukade ju alltid säga vad som störde mig till honom. Men varför inte denna gången?
"Berätta sanningen." Befallde pappa och lutade sin haka mot mitt huvud.
Jag suckade. "Det är bara mycket tankar, jag lovar."
Och då kom jag på varför. Jag ville inte att han skulle veta att han hade sårat mig.
 
Jag hade gått hela vägen hemifrån till flygstationen för att möta alla sårade familjer. Familjer med samma känslor som jag. Sorg, rädsla och övergivnad. Det vart nog den sista känslan som var värst. Det var som att han inte ville veta av mig längre. Fast jag visste att så vart inte fallet. Han offrar sitt liv för fred, och det är ett vackert ting. Att offra sig själv för andra. Men ändå kunde jag inte sluta tänka på att allt vart mitt fel.
Jag försökte le när jag såg pappa några meter bort klädd i sin camouflageoverall. Men jag orkade inte. Så jag sprang det snabbaste jag kunde för att när jag kommit fram flyga in i hans famn. Jag lät tårarna rinna. Hela situationen vart hemsk. Detta vart sista gången jag skulle se pappa i veckor, månader eller år. Vem vet? Jag kanske aldrig kommer se honom någonsin igen. Detta kanske är sista gången jag kramar min pappa.
Tanken fick mig att börja snyfta högt mellan tårarna som rann.
Pappa smekte mig över mitt hår och log dystert med munnen mot min panna. "Vi ses snart igen. Jag lovar."


☒ Back On Track

6 - THAT WAS ALL I NEEDED TO HEAR

"Trevligt att träffa dig med, Jason." Han gav mig inte en enda blick innan han tryckte mobilen mot örat och började försvinna. Försvinna längre och längre ifrån mig, utan den blåa asken. 
 
”Varför har du fortfarande kvar den?”

Jag rynkade ögonbrynen åt Joey, men lät blicken falla åt boxen i min hand. Just det. Den hade jag kvar. Men det borde inte spela någon så stor roll. Jag ger honom pengarna, som han tydligen skulle ha, så bryr han sig inte längre. Eller? Jag tog ett djupt andetag för att sedan prata upp.

”Jag har pengarna, det är väl det som spelar roll för dig?” Frågade jag så lugnt som möjligt, samtidigt som jag sträckte fram bunten med andra handen. Men jag hade visst fel.

”Hur fan tänkte du nu? Du kan ju inte ta pengarna och bara sticka!” Ropade han rätt i ansiktet på mig. Leendet som satt på hans läppar innan jag lämnade huset, hade nu slutat lysa på hans ansikte.

”Det gjorde jag inte.” Jag skulle fortsätta med min förklaring, men Joey avbröt mig.

”Du kommer skämma ut mig för hela världen när detta kommer ut!”

Vad pratar han om, allvarligt?

”Men jag-” Han avbröt mig igen.

”Min flickvän kommer höra det, hennes familj och vänner.. Inser du vad du har ställt till med?!”

Men herregud! Jag har nog aldrig varit såhär frustrerad. Om jag bara lagt ner boxen i fickan innan jag gick in, skulle jag kunna legat och sova just nu. Att vara lat kan ha sina små fördelar. Men inte denna gång.

”Jag hänger inte med alls-”

”Hänger inte med? Klart som fan att du vet vad du har gjort!”

Har gubben någon slags fetisch för att avbryta folk? Han tog ett djupt andetag för att försöka lugna ner sig. Men som vanligt funkade det inte. Han fortsatte,

”Du kan ju inte bara gå utan att lämna över det som är hans! Du vet att-” Nu är det min tur. Jag måste få försvara mig.

”Men för guds skull det gjorde jag inte heller!” Tjöt jag irriterat. ”Han lämnade mig, utan att ta emot boxen.”

Ja. Nästan sant. Typ. Lite. Eller okej då, så vart det inte alls.

Han glömde av att ta emot den för att han vart tvungen att svara på ett telefonsamtal.

Men kanske han bara gick iväg för en liten stund, för att sedan komma tillbaka? Utan att se mig där… Åh nej!

Fan vad pinsamt. Såklart han förväntade mig att vara där. Jag vart där för en anledning. Jason också. Jag skulle ha pengarna, vilket jag fick. Han skulle ha boxen, vilket han inte fick. Nu förstår jag Joeys ilska.

Jag hade misslyckat. Jag hade gjort tagit ett felsteg. Och det slutar alltid likadant.

”Det tror jag inte på.” Han tog ett stort steg fram till mig, så att vi stod farligt nära. Ansikte mot ansikte. ”Jag tror att du har misslyckat. Som vanligt. Är det inte så det är?”

I detta ögonblick kunde jag inte göra något annat än att nicka. Han hade faktiskt rätt.

”Jo, det är så det är.” Viskade jag, men tillräckligt högt för att han skulle höra mig.

Jag var rädd. Om jag var Leslie Chow från Baksmällan skulle jag försvarat mig själv. Men det är jag inte. Jag är Roselyn, och jag vet vad Joey är kapabel till. Därför vågade jag inte röra mig. Nästan inte ens andas.

Bara stå kvar, ansikte mot ansikte med den äckligaste människan på jorden.

”Du har misslyckat hela ditt liv. Misslyckat skolan, misslyckat med ditt utseende och misslyckat med att skaffa vänner. Vill du veta varför?” Viskade han hotfullt fram med sammanbitna tänder.

Ännu en gång kom jag bara för mig att nicka. Men det nöjde han sig inte med.

”Du svarar på min fråga!”

Jag var väldigt osäker på om grannarna inte hörde det där. Så högt skrek han. Jag andades in ett skakigt andetag på grund av rädslan. Efter några sekunders tystnad vågade jag äntligen möta hans blick.

”Ja.”

Tydligen älskade han att höra min förskräckta röst, för han log. Hur kunde han finna denna situation så härlig? Antagligen för hans största hobby är att skada mig.

”Det vart dina misslyckande föräldrar, som inte visste hur man knullar rätt. Dem misslyckades i sängen, vilket resulterar att du blir ett misslyckande foster.” Han klappade min finnfria kind med högerhanden. ”Det vart därför din mamma dog. Gud ville straffa henne och Lewis, men han bestämde sig för att bara göra sig av med henne. Varför vet jag inte, min bror är lika äcklig han med. Men jag antar att hon förtjänade det.” Han log igen. ”För det vart hon som tog sin tid på att få ut dig ur fittan.”

Det vart det enda jag behövde höra.

Jag tog i allt jag hade för att kunna putta iväg honom ifrån mig. Och jag lyckades. Jag såg med stora ögon på när Joey flög in i kylskåpet. Man hörde hur smällen orsakade innehållet att falla ner från dem respektive hyllorna.

Det tog ett tag för honom att bearbeta vad som hade hänt. Men fortfarande snabbare än för mig. För jag förstod inte vad det där kom ifrån. Men jag visste, att inget kunde stoppa mig från att fortsätta.

Innan jag hade hunnit märka, flög Joey på mig sekunden efter. Slag efter slag träffade min mage, även mitt ansikte. Jag skrek och stönade av smärta, och försökte ännu en gång att putta honom ifrån mig.

Men jag klarade inte av det. Tillslut låg jag bara där, och lät hans arga knytnäve utforska min kropp. Jag vet inte hur länge. Men innan jag hunnit tänka något mer på det, försvann hela omvärlden och allt blev svart.

 

Jag vaknade av en smärta som spred sig genom hela ryggen. Jag kände även smärtan i magen och ansiktet, men det vart ingenting jämfört med denna.

Jag stönade av smärta när jag satte mig upp från den liggande ställningen. En sak vart säker. Jag hade inte sovit i min säng i natt.

Jag glömde smärtan för ett tag, för att koncentrera mig på att få upp ögonen. Min nyfikenhet tog över. Jag ville se vart jag hade hamnat någonstans. Det skulle aldrig falla mig in att gå och lägga mig på ett golv.

Men jo, tydligen kunde jag.

Jag lät min forskande blick flyga genom köket. Hur i helskotta hamnade jag här? Varför har jag så ont i min kropp?

Och varför ligger Joey utslagen bredvid mig?

Jag flög snabbt upp på fötterna och försökte hålla kvar mig där. Men det vart svårt, och tillslut tog smärtan över.

Jag föll ner på köksstolen bakom mig, och jag la händerna för ögonen på grund av min rygg. Men när jag kände smärtan sprida sig upp till ögonen när jag gjorde det, brydde jag mig inte om några andra kroppsdelar.

Jag kände svullnaden mot handflatan. Okej, jag hade definitivt en blåtira.

Vad exakt hände igår?

Jag försökte tänka, men det vart omöjligt. För jag hade, såklart, ont i huvudet också. Det fanns bara en förklaring till det här. Jag hade antagligen sagt något eller gjort något som vart fel, och Joey hade straffat mig.

Tillslut kunde jag resa mig upp från stolen och gå mot medicinskåpet. Jag knäckte ut ett par Alvedon, hällde upp ett stort glas med vatten och svalde mina tabletter.

Detta är ingenting jag inte varit med om förut. Det vart vardagsmat för mig att behandlas såhär.

Men varför kändes det så annorlunda?

Det går inte förklara vad jag kände. Men det vart uppenbarligen så att Joey tog till våld för något speciellt igår. Eller så vart det väl bara så att jag hade mer ont än vanligt.

Jag orkade inte tänka på detta hela dagen, utan jag började långsamt trappa upp till mitt rum. Det tog ett tag, men jag lyckades.

Det första jag gjorde vart att välja kläder. Förmodligen det svåraste valet i livet för en tjej som jag. Efter några jobbiga sju minuter, hade jag satt på mig en vit tröja med tryck som jag hade innanför dem svarta shortsen. Simpelt, men ändå fint. Jag kunde faktiskt inte bry mig mindre om kläderna idag. Jag skulle antagligen bara stanna hemma eller vara med Alyssa. Jag behövde inte vara snygg för någon av sakerna.

Men om jag ska vara med Lyss, måste jag sminka bort dessa blåmärken. Sagt som gjort, låste jag in mig på badrummet och trollade bort Joeys revir. Bara om man ställde sig riktigt nära, typ kyssnära, skulle man märka dem.

Eftersom jag nu tillbringat så lång tid med sminket, måste jag ju träffa någon. Så jag sträckte mig efter mobilen på handfatet och knappade in Lyss nummer. Signalerna gick, men tillslut svarade en trött röst.

”Vem vill mörda mig genom att ringa nio på en lördagsmorgon?” Frågade hon med en mörk och hes morgonröst. Jag kunde inte låta bli att skratta, hon kunde bokstavligen sova bort hela helgen om hon ville. Men jag skulle vara med henne idag, punkt slut, så det kunde hon glömma.

”Rose vill! Jag kommer över till dig nu, se till att vara vaken.” Trallade jag med mjuk röst. Hon mumlade något för sig själv, innan jag hörde något prassla i bakgrunden. Förmodligen hennes täcke. Men om hon gjort som jag, sovit på köksgolvet, hade jag ingen aning om vad det kunde vara.  

”Okej, men jag kan inte lova något.”

Efter någon minut sa vi hejdå, och jag började försiktigt gå ner för trappan. Jag måste verkligen vara försiktig med min rygg idag. När jag landat på vardagsrumsgolvet började jag tassa in i köket. Till min förvåning, och fasa, satt Joey med en kopp kaffe i handen vid köksbordet. När han såg mig började han flina som aldrig förr. Äcklat kollade jag iväg och började gå mot glasen. Jag hade hunnit bli väldigt torr i halsen, och vatten skulle sitta perfekt just nu. När jag druckit upp den sista droppen, hörde jag Joeys mörka stämma.

”Rolig kväll igår va?”

Jag stannade upp med mina rörelser, fortfarande med glaset mot läpparna. Irriterat skakade jag på huvudet och vände mig om.

”Jag vet inte! För du slog förmodligen ihjäl mitt huvud så mycket att jag inte kommer ihåg.” Hans flin dog ut och han stirrade känslolöst på mig. ”Om du ursäktar mig, så ska jag iväg.” Jag klev snabbt ut ur köket, jag orkade inte med en sekund till med honom.

Jag flög i mina svarta Converse, och skulle springa ut ur dörren när jag avbröts av ringklockans melodi.

Den enda som besöker oss är Alyssa. Men jag skulle ju hem till henne, inte tvärt om. Fast hon hade ju precis vaknat, så hon kanske inte direkt förstod.

När jag öppnade dörren förväntade jag mig det stora leendet och det bruna ängahåret. Men den som stod i dörröppningen vart definitivt inte Alyssa.

”Pappa?”



☒ Back On Track

5 - JASON

"Jag ska på dejt." Jag log mystiskt för att inte förstöra hans nu glada humör. Snacka om humörsvängningar.
Jag skulle fråga vad kvinnan hette, men blev avbryten precis då jag började prata.
"Därför ska du göra mig en tjänst."
 
Detta vart fel. Jag hade ingen aning om vad det gällde, men hela situationen vart så overklig som den kan bli. Jag hade stått och väntat vid den stora grinden i tjugo minuter, innan en kille långsamt började komma emot mig. Han såg ungefär likadan ut som Joey förklarat. Stylat brunt hår, runt hundrasextio centimeter lång och en lätt muskulös kropp. Jag stod några meter bort från grinden inne i ett hörn. Även fast jag vart ganska så gömd, gav han mig några blickar innan han vände sig om igen. Det tog några sekunder innan jag kom på vad Joey hade förklarat för mig vad jag skulle göra. Jag drog lätt ner dragkedjan till byxfickan och tog ut den lilla blåa boxen. Jag hade absolut ingen aning vad som låg där i. Jag kan vågar inte ens tänka på vad det är, men förslag på förslag hoppar upp i huvudet. Jäkla nyfikenhet.
"This is what I brought you may forget me." Sa jag tveksamt, inte helt säker på om jag sagt rätt. Enligt Joey så skulle det vara meningen dem bestämt, för att den passade i situationen. Han gick inte mer in på det, utan kastade sedan ut mig ur huset så han kunde göra sig i ordning för sin så kallade dejt. Killen vände sig snabbt om och höjde sina ögonbryn. Det förvånade mig att jag såg gesten, för hans stora solglasögon skymde nästan hela hans ansikte. För ett tag trodde jag att det vart killen som räddade mig från Austin, men kom sedan på att han vart blond. Annars vart dem rätt så lika.
"Hey," Han drog långsamt handen genom håret. "Du är inte Joey, va?" Såklart att jag är Joey! Fyrtio år gammal gubbe, ja det är jag det. Eller inte.
"Nej." Jag log lite lätt.
"Ah, okej.." Han log tillbaka och lät sedan blicken falla ner på sina skor.
"Joey skickade mig, han är upptagen ikväll," Förklarade jag och höll fram den blåa asken. "Har ingen aning om vad, men detta vart tydligen vad du frågade om." Hans ögon studerade min kropp för att sedan äntligen möta mina.
"Tack." Istället för att ta asken, letade han också i sin byxficka innan han äntligen fick upp vad han letat efter. En bunt med pengar. "Tydligen vad Joey frågade om." Jag tog chockat emot pengarna och började räkna dem. Det vart inte lite, utan faktiskt så mycket att jag tappade räkningen.
"Wow." Han svarade bara genom att klia sig i nacken.
"Så.. Joey är din pappa?" Jag bet mig lätt i läppen. Skulle jag berätta att han bara vart min farbror, eller ljuga? Jag känner honom faktiskt inte, så jag behöver ju inte prata sanning.
"Ja, han är verkligen världens bästa pappa." Trovärdigt. Jag vart en rätt bra skådespelare tydligen. Han nickade. "Ska vi köra tre frågor?" Vad håller jag på med, seriöst? Jag är bara så pinsam ibland.
"Öh, va?" Ett klingande skratt hördes mellan väggarna, och jag kunde inte låta bli att le. Fast jag skämt ut mig själv.
"Vill du köra tre frågor?" Upprepade jag, fast jag visste att han hade hört innan.
"Okej, jag börjar," Han tog ett djupt andetag. "Hur gammal är du?"
"Sjutton," Svarade jag. "Du?"
"Nitton. Berättar Joey mycket för dig? Vad han gör på dagarna och så?" Jag höjde frågande på ögonbrynen. Frågade han just det?
"Vad vart det för fråga? Men såklart han gör, han är min pappa." Lögner. Han berättar ingenting för mig, och han är definitivt inte min pappa. Jag fortsatte, "Vad heter du?" Efter jag frågat en sådan simpel fråga, stod han bara tyst. Hade han inget namn eller varför svarade han inte? Tillslut tog han sig samman och log stort.
"Jason." Jag nickade glatt och strök bort några slingor hår bakom vänstra örat. Jason stoppade händerna halvvägs ner i byxfickorna, så hans knogar synades.
"Vad heter du då?" Jag gjorde samma sak som Jason gjort. Jag stod och funderade ett långt tag. Jag hade ändå ljugit om nästan allt annat, jag kunde likaväl ta och fortsätta. Jag kommer ändå aldrig träffa honom igen.
"Jag heter Petronella." Det vart min mammas namn, och jag hade alltid tyckt att det vart ett av dem vackraste namnen någonsin. Jason öppnade munnen för att säga något, men blev avbruten av en ringsignal. Han log ursäktande och jag log tillbaka.
"Det är viktigt. Men det vart trevligt att träffas, Nella." Jag nickade.
"Trevligt att träffa dig med, Jason." Han gav mig inte en enda blick innan han tryckte mobilen mot örat och började försvinna. Försvinna längre och längre ifrån mig, utan den blåa asken.

DÅLIGASTE KAPITLET JAG NÅGONSIN SKRIVIT I HELA MITT LIV. Inga känslor alls, men jag hoppas att det blir bra ändå. Jag lovar, detta mellankapitlet kommer att behövas för novellen.


☒ Back On Track

4 - IT'S REALITY, AND THAT'S WHAT SCARES ME

Killen hade ju bokstavligt kastat in honom i väggen med en hand, han hade säkert slagit skiten ur honom efteråt. Men Austin var inte direkt vek, så killen hade säkert fått några skråmor också. Jag kommer nog aldrig förstå varför han hjälpte mig, han kände mig ju inte ens. Men jag antar att det finns några riktiga gentlemän i denna värld trots allt.
 
Jag vart rädd. Allt är bara så förvirrande nu för tiden. Varför kunde jag inte få vara som alla andra? Leva ett vanligt liv utan att behöva vara rädd hela tiden. Utan att oroa sig för att möta just en person. Personen som orsakat rädslan. Det är verkligen läskigt hur en person kan orsaka en sådan sak av en händelse. Hela situationen vart som en dröm. En sådan dröm där man blir jagad men kan inte kan röra sig. När något skrämmer dig, och du kan inte bara springa där ifrån. Man vill skrika efter hjälp, men man har ingen röst. Det finns ingen som kan hjälpa dig. Fast det är ingen dröm. Det är verkligheten. Och det är just det som skrämmer mig.
Jag saknar tiden när man vart barn. Allt såg så ljust ut. Jag skulle bo med min pappa hela livet ut och leva som en prinsessa. Äta tårtor till frukost, lunch och middag. Jag skulle älska alla människor som fanns på denna jord. För att alla människor förtjänar att bli älskade. Fast det är inte helt sant. Jag har råkat ut för människor som sviker, skadar och ljuger om vem dem är. Man kan helt enkelt inte lita på någon. Det är som att jag förlorat hoppet på mänskligheten, du vet? Att det spelar ingen roll hur snäll, ärlig eller äkta personen är. Det slutar ändå alltid med att den sviker en. Och när man ser hur personen som svikit en kommer gående mot en, hur ska man reagera då? Ska man försöka springa där ifrån? Eller lever man fortfarande i drömmen, och kan inte fly från rädslan? Austin stannade upp framför mig med ett flin placerat på sina läppar.
"Hur är det, tjejen?" Jag kom inte för mig att svara. Jag ville inte ens kolla på honom, och framförallt inte prata med honom. Men är inte detta konstigt ändå? Jag menar, Joey har gjort exakt samma sak. Men ändå blir jag så äcklad och rädd för Austin. Är det för att jag är van vid Joeys beteende, eller är det för att jag litade på honom? Utan att tänka började jag gå förbi honom, utan att svara på hans fråga. Jag väntade på att han skulle hoppa på mig, men ingenting hände. Han vart väl smartare än att göra det inför alla i skolan. Jag stannade när jag nått mitt gula skåp och tog ut min mattebok. Matte vart mitt sämsta ämne, och det hjälper inte med att vi har en jävel till lärare. Mrs. Braun vart äckligt elak, och inte minst ful. Jag hoppade till när jag smällde igen skåpet, för där stod Alyssa lutande mot sitt skåp. Det är skönt att våra skåp är bredvid varandra, så man inte behöver skiljas åt efter varje lektion.
"Fan vad du skräms!" Jag tog en hand för hjärtat, och skrattade lite lätt. Men Lyss besvarade inte skrattet, utan fortsatte vara tyst. "Vad har hänt?" Jag höjde på ögonbrynen när hon öppnade sitt skåp utan att svara. Hon kollade sig snabbt i spegeln, fuktade sina läppar och vände sig sedan mot mig.
"Det är pappa. Han åkte igår."
"It's dad, he left yesterday."
 
Det är en av sakerna som vi har gemensamt. Båda våra pappor är hemifrån hela tiden, fast på helt olika sätt. Min pappa är soldat i Afghanistan, medan hennes jobbar som arkitekt. William, som Lyss pappa heter, är hemma max några dagar på en månad. Jag vet dock aldrig när min pappa kommer hem, eller om han någonsin kommer att göra det igen. Det är inte säkert där nere, och att han offrar sig så gör mig stolt.
"Åh," Jag suckade och omfamnade henne i en stor kram. "Du får se honom snart igen." Hon släppte taget om mig och log ett dystert leende.
"Ja. Jag hoppas det."
 
Det hade alltid varit tyst i hemmet när jag kom hem från skolan, men denna gången vart det annorlunda. Jag såg förvånat på Joey där han satt i köket med en kaffekopp i handen.
"Joey?" Frågade jag långsamt fram, fortfarande inte säker på om jag bara inbillade mig. Joey jobbade på pizzerian nedanför gatan, och det vart dit alla ungdomar gick. Han tog sitt jobb på största allvar, så stressad vart hans andranamn. Stressen blev till ilska, och det gick alltid ut över mig.
"Roselyn."
"Vad gör du här?" Frågan kom ut spydigare än jag trodde. Det märkte jag på Joey, för han ställde hastigt ner kaffekoppen på bordet.
"Vill du inte ha mig här?" Han ställde sig upp från köksstolen. "För senast jag kollade, så vart detta mitt hus. Inte ditt." Jag spände mig av rädsla, jag orkar inte med det här just nu.
"Förlåt," Jag strök bort luggen som hade klistrat fast sig på pannan. "Jag bara undrade." Jag fick ett svar som jag absolut inte väntat mig, på grund av hans humör. Ett leende.
"Jag ska på dejt." Jag log mystiskt för att inte förstöra hans nu glada humör. Snacka om humörsvängningar.
Jag skulle fråga vad kvinnan hette, men blev avbryten precis då jag började prata.
"Därför ska du göra mig en tjänst."

Ja.. Kort som vanligt. Men det är svårt för mig nu när Justin inte direkt är så inblandad i novellen att skriva långa. Vilket kommer ändras i nästa kapitel. Så om ni vill ha kapitel 5, kommentera om era åsikter. Fast ni behöver inte påpeka att kapitlet vart kort, för som sagt. Det vet jag redan. Jag tål kritik!
/ Alexandra


☒ Back On Track

3 - MY FIRST AND LAST PARTY

"Justin, ingen vill att du ska må dåligt. Speciellt inte din morfar. Du går tillbaka till ditt gamla liv igen. Men om det inte blir bra, så får du en paus igen. Vi vill att du ska må bra." Hon skrattade sådär sorgset man bara gör när man gråter, "Allt för fansen, right?" Jag log.
"Allt för fansen."
Kvällen hade spårat ut totalt. Speciellt för Alyssa, hon vart inte längre vid medvetande. Jag hade aldrig sett någon dricka så mycket i hela mitt liv. Eller man kanske gjorde det, detta vart ju min första fest. Även den sista. Jag kommer aldrig mer gå på ett party, jag kommer aldrig mer dricka alkohol och jag kommer aldrig närma mig Austin igen. Det är hemskt vad alkohol kan göra med folk. Lyss vart som sagt helt borta, och Austin blev en skitstövel. Utmattat la jag mig ner i Lyss säng, där hon även själv låg. Efter hon kräkts på Summers varanda somnade hon i min famn, och jag bärde henne panikslaget hela vägen hem. Som tur var hade hennes föräldrar inte kommit hem ännu, utan dem befann sig fortfarande på en affärsmiddag. Jag ryckte till när jag kom och tänka på Joey. Nervöst drog jag upp mobilen ur min bh. Ja, om man inte har en ficka får man ta det som finns. Jag klickade på mobilen för att sedan svära rakt ut,
"Fan!" Det vart otroligt sent, och Joey satt säkert full och väntade på att jag skulle komma hem. Fast om jag hade tur så hade han blivit lika full som Lyss och vart inte vaken. Jag knappade in hans nummer och ringde. Tio signaler gick fram utan svar, så jag bestämde mig för att skriva ett sms. Allt för att han inte ska bli mordlysten när jag kom hem.
 
"Jag sover hos Alyssa, kommer hem tidigt."
 
Efter jag skickat smset låg jag bara och tänkte ett tag. Jag tänkte på allt. Från festen till sallad, från sallad till hur man fick in colan i burken. Men sedan åkte mina tankar iväg till ett helt annat håll. Austin. Jag tog den närmsta kudden och slog den över ansiktet. Jag bet hårt i den för att inte skrika, hur kunde jag falla för en sådan asshole som han.
 
Alyssa skrattade högt och svalde det sista av sin Tequila. Jag gjorde samma sak, men satte i halsen när jag kände ett kläm på min rumpa. Jag hostade ett tag innan jag vågade vända mig om. När jag väl gjorde det såg jag glatt på gestalten framför mig.
"Austin!" Tjöt jag fram och fyrade av ett stort leende.
"Rose, sexy." Jag fnissade när han slog armarna om min midja och drog mig intill sig. Utan förvarning pressade han ihop våra läppar i en obekväm kyss. Att kyssa Austin verkade som en dröm. Jag trodde att hans läppar skulle röra sig perfekt mot mina. Men hans hårda tag om min midja och hårt arbetade läppar vart otroligt avtändande. Jag försökte ta mig ur hans grepp, men om man vart fast i hans hårda grepp vart det omöjligt. Plötsligt slutade han kyssa mig, bar upp mig i hans famn och började gå iväg någonstans. Jag vågade inte ens tänka på vart.
"Släpp mig." Sa jag sammanbitet och rädd, men han lyssnade inte. Snart förstod jag vart han vart på väg när vi hade försvunnit upp till övervåningen.
 
Sekunder blev till minuter. Austin skulle precis ta av mig mina byxor mot min vilja, när dörren till sovrummet flög upp. Förvånat men samtidigt lättat kollade jag upp på personen, och jag hade ingen aning om vem han vart. Jag antar att han märkte mina panikslagna ögon, och gick därför hotfullt fram till Austin som låg uppe på mig, men reste sig snabbt upp.
"Låt henne gå," Han tog tag i Austins tröja i ett hotfullt grepp, "Eller så kommer du ångra det."
"Är det meningen att jag ska vara rädd för dig?" Flinade Austin fram. Från att ha varit det finaste leendet jag någonsin har sätt, gjorde det mig nu bara äcklad. Den mystiske killen svarade inte med ord, utan tog i med all sin styrka och kastade in honom i väggen. Ett smärtsamt stön lämnade hans mun, medan en flämtning lämnade min. Killen vände sitt ansikte snabbt mot mig.
"Spring." Jag uppfattade orden direkt, även fast jag vart chockad. Jag flög snabbt upp på fötterna, men slängde en tacksam blick innan jag lämnade rummet med panikslagna steg.

Det vart inte fören nu jag märkte att jag grät. Tårarna rann ner för mina kinder regelbundet och det vart ingen ide att försöka torka bort dem. Det skulle ändå bara komma nya.
Jag står i evig tacksamhet till den där killen, jag vet inte vad Austin hade gjort med mig om han inte hjälpt mig. Jag skrattade lågt åt min tanke om hur Austin såg ut just nu. Killen hade ju bokstavligt kastat in honom i väggen med en hand, han hade säkert slagit skiten ur honom efteråt. Men Austin vart inte direkt vek, så killen hade säkert fått några skråmor också. Jag kommer nog aldrig förstå varför han hjälpte mig, han kände mig ju inte ens. Men jag antar att det finns några riktiga gentlemän i denna värld trots allt. 

Kort kapitel. Men det är typ som en fortsättning av kapitel 2, för att det vart så kort. Så se det som ett kapitel med två perspektiv.

Tidigare inlägg