Jag slängde den använda näsduken på golvet. Jag följde den med blicken när den flög i luften och när den landade på

   golvet. Jag satt och tänkte ett tag men tillslut gjorde jag samma sak med alla andra näsdukar som låg utspridda över

   täcket.

   Jag tog varsin i kanten, studerade den och kastade den lugnt och försiktigt.

   Det tog tjugo minuter innan jag var färdig. Men det gjorde mig inte så mycket, för då man är sjuk finns det ingenting

   att göra. Så jag slösade ingen tid.

   Dörrklockan gav ifrån sig sin vanliga melodi och jag suckade. Under tiden jag reste mig upp han den ringa två gånger

   till. Och när jag nådde dörren, en tredje.

  “Kan man inte ens få sova när man är sjuk?” Frågade jag medan jag öppnade dörren och gnuggade mig i ögonen.

   Utanför dörren stod Alyssa, Chaz, Justin och Julia. Alla påklädda och friska.

   Grattis till dem.

  “Stackaren, hur mår du?” Frågade Alyssa och tog ett steg fram mot mig.

   Jag tog ett steg bakåt. “Jättebra, Lyss. Vad gör ni här?” Frågade jag irriterat.

   Tydligen ville dem komma in då Julia puttade in mig genom dörren och hon, Alyssa och Chaz steg in. Men Justin

   stannade kvar ute.

  “Justin?”  Chaz vinkade diskret med handen åt Justin för att visa att han också skulle inkräkta mitt hus.

  “Alltså, jag har någonting annat att göra…” Försökte sig Justin på men blev avbruten av Julia.

  “Nej Justin, det har du inte.” Hon sträckte ut handen och drog in honom i hallen också. “Alyssa mötte Joey är han gick

   till jobbet, och han berättade att du var sjuk. Så vi skippade skolan för att ta hand om dig!” Fortsatte hon glatt.

   Jag hostade. Alla backade ett steg bort ifrån mig utan Chaz. Han log bekymrat åt mig.

  “Eller inte alla, direkt. Jag hade annat att göra, men… Chaz och Julia är envisa.”

  “Jag är också envis, Justin!” Tjöt Alyssa och pekade på sig själv. Det var hon inte alls.

  “Hur skulle jag kunna veta det? Du var inte ens där.” Försvarade Justin sig själv och drog handen genom håret. “Och nu

   är jag här för dig tydligen, Roselyn. Så du får verkligen inte smitta mig. Jag ska till Canada imorgon.” Fortsatte Justin

   och pekade menande på mig.

  “Skyll er själva. Det var ju ni som kom hit. Jag frågade er inte.” Påpekade jag och la vikten på höger fot.

   Jag ville inte ha besök. I sådana fall hade jag ringt Alyssa och frågat, för jag visste att hon hade kommit även fast det

   var måndag och skola. Men då hade jag inte ringt Chaz, Julia och definitivt inte Justin.

   Jag kände honom inte ett knyst och hans attityd gick mig på nerverna. Visst, han hade haft ett jobbigt år med hans

   morfar och det där med Selena. Men det gick inte att skylla på när det gäller beteendet. För en bra attityd ska alltid

   vara kvar om man var uppfostrad bra, spelar ingen roll vad som händer. Det hade pappa lärt mig.

  “Vill du att vi ska gå?” Frågade Julia och kollade ledsamt på mig.

   Jag var för snäll för att kunna skicka iväg dem nu. “Nu är ni ju ändå här, så nej.”

   Julia och Alyssa hoppade till av glädje medan Justin suckade av irritation.

  “Men Justin, om du så gärna vill, gå.” Fortsatte jag surt med armarna knutna vid bröstet.

  “Verkligen?”

  “Nej.” Jag log. “Jag vill ha dig här.”

   Det ville jag inte. Men vara lite taskig tillbaka, det ville jag.

  “Vi med Justin.” Sade Chaz och visade med hela kroppen att han tröttnat på Justins beteende.

  “Roselyn, gå och lägg dig i sängen så fixar vi alla té och choklad till dig.” Suckade Justin för att förklara att han skulle

   stanna. Inte för att han ville, utan för att vi tvingade honom. Men det lät om möjligen tvärtom.

  “Okej.” Sade jag snabbt och lätt. Jag gick till vardagsrummet och la mig i soffan istället för sängen, för att inte göra som

   Justin sade att jag skulle göra.

   Jag ångrade direkt när jag la mig med ansiktet i soffkudden att jag inte hade tagit några näsdukar med mig. Jag

   suckade för mig själv och slog med handen på bakhuvudet. Hur kunde man vara så dum. Jag var förkyld och snoret

   rann varannan sekund. Vem som helst skulle ha papper vid sin sida hela dagen.

   Jag kollade på klockan. Kvart över elva. Jag hade legat i soffan i två minuter sedan sist jag kollade. Under tiden hade

   jag hunnit snora ner nästan hela kudden.

  “Justin!” Skrek jag i kudden, men lät mer som ett mummel.

   Jag fick inget svar. Jag höjde huvudet ungefär tio centimeter från kudden. “Justin!” Skrek jag igen.

   Steg ifrån köket kom emot mig och jag kände hur Justin ställde sig bredvid mig där jag låg i soffan. Jag såg honom inte

   då jag lagt ner ansiktet i den snoriga kudden igen.

  “Ja, Roselyn?” Suckade han. Någonting han hade gjort mycket dem gångerna jag hade träffat honom. Suckat, alltså.

  “Sluta säga mitt namn hela tiden och hämta papper så jag kan snyta mig.”  Mumlade jag in i kudden igen. Men han

   hörde mig ändå.

  “Jaja. Jag är inte din slav.” Mumlade han tillbaka och började gå från vardagsrummet.

  “Joho! Idag är du det.” Skrek jag efter honom men fick inget svar. Kanske för att jag skrek in i kudden igen.

   Jag satte mig långsamt upp igen och höll handflatan under näsan för att inte skulle rinna. Precis när jag gjort det kom

   Justin tillbaka igen, med papper denna gång.

  “Här har du.” Han sträckte fram pappret till mig. Onödigt mycket papper också. En hel hushållspappersrulle hade han

   med sig. Den jäveln.

  “Så sjuk är jag faktiskt inte.” Sade jag irriterat och roffade åt mig rullen.

  “Är du visst det.” Sade Chaz när han kom in i vardagsrummet, balanserandes på en kopp med té. “Rött té till

   sjuklingen.”

   Jag hånskrattade åt honom och tog emot koppen han sträckte ut mot mig. Jag vågade inte dricka då det var skållhett

   då man bara höll runt keramik koppen.

   Trettio sekunder senare kom både Julia och Alyssa ut från köket också, fast dem balanserandes på en talrik med

   vit choklad.

  “Du vet att jag vet att du älskar té och vit choklad.” Berättade Alyssa och ställde ner fatet framför mig på bordet.

  “Världens bästa kombination, brukar du säga.”

   Alla skrattade förutom jag och Justin.

  “Min morfars också.” Viskade Justin och kollade upp med stora ögon från tallriken.

 

   Det blev tyst. Chaz hade berättat om bilolyckan Justins morfar hade varit med om. Eller Bruce, som han hette. Han

   hade åkt för att hämta upp Justin på Torontos flygplats, då han hade tagit en paus från sin turné för att hälsa på sin

   familj och vänner. Det visade att pausen från turnén blev längre på grund av att Bruce krockade med två bilar på

   vägen. Och Justin blev förkrossad. Så han tog ledigt i en månad till, festade sex gånger i veckan, tog ännu en månad

   ledigt, festade och om och om igen.

   Så jag förstod varför Justin just då hade den ledsna minen i ansiktet.

  “Vi brukar äta det tillsammans till en film eller något.” Sade Justin men rättade sig själv fort. “Brukade. Vi brukade

   göra det.”

   Julia som hade fjärrkontrollen i handen, på väg att sätta på en film, la långsamt ner den på bordet igen.

  “Vi kanske kan prata lite…” Sade hon försiktigt och kollade runt på alla som satt placerade i varsin soffa.

  ”Låter som en bra idé tycker jag.” Svarade Chaz och kollade ner på händerna i sitt knä. Alla andra gjorde samma sak.

   För ingen ville såra Justin mer nu. Inte ens jag.

 

  “Det finns saker om mig som du var nära på att få veta.” Sade Justin och kollade allvarligt på mig med mörka ögon.

   Efter tjugo minuter av kallprat och pinsamma tystnader på grund av morfarincidenten, så frågade Justin om han fick

   prata med mig i enrum. Det var jätte skumma saker han sade till mig.

  “Va?” Mumlade jag uppenbart förvirrat och kliade mig ovanför mitt vänstra ögonbryn.

  “Jag ljög om mitt namn för en anledning, Roselyn.”

  “Jag vet jag vet. För att du inte ville att jag skulle flippa ut om du sagt att du var Justin Bieber. Men vet du vad, då

   skulle jag ha-”

  “Nej. Du vet ingenting.” Avbröt Justin mig väsandes. “Hur vi träffades ska vi bara glömma av. Då måste lova att inte

   tänka på det mer.”

  “Nu kommer jag ju tänka på det hela-”

  “Lova då.” Avbröt han mig igen.

   Han hade varit otrevlig mot mig hela tiden. Från första dagen till där vi står just nu.

   I min hall med gråa väggar, beige heltäckningsmatta och två garderober. Där ber han mig att lova någonting jag inte

   kan. Man kan inte glömma av ett första möte med en person, även om man ville. Speciellt om det var så skumt som

   mitt och Justins var.

  ”Jag lovar.” Sade jag satte ena handen i byxfickan.