Om jag bara hade låst dörren. Om jag hade vridit om nyckeln vilket hade tagit trettio sekunder extra av lidande skulle

   inget av detta hänt. Det var bara så himla typiskt och jag skulle just då göra vad som helt för dem trettio sekunderna.

   För då skulle inget av detta ha hänt.

   Eller om jag bara hade gått tillbaka till logen och hämtat min mobil istället för att strunta i det, så skulle ju inget

   av detta ha hänt.

   Detta var min hemlighet och jag ville att det skulle förbli så.

   Men om jag inte ville det skulle jag inte velat att den som fick reda på det skulle vara en som jag inte kände, men

   kände till som en tjej som bara skapade trubbel för min del.

   Vi träffades genom min hemlighet och hon fick absolut inte få reda på det. Men nu hade hon gjort det och det fanns

   absolut ingenting jag kunde göra. Jag var tvungen att sitta där med hennes stirrande, med en glödande joint

   mellan pek och långfingret och försöka överleva blickarna man fick. Men det gick inte, så jag släckte jointen på en

   askkopp och vände undan ansiktet så hon inte kunde möta min blick.

   Jag hade faktiskt inte rökt den. Planerat det, ja det hade jag. Så det var väl faktiskt en grej som var bra med att

   Roselyn kom på mig, att jag inte börjat röka min joint ifrån en av Londons bästa langare.

   Han var mycket bättre än Birminghams så kallade bästa langare, Joey Dana. Även kallad Roselyns pappa eller farbror

   eller vad han nu var. Jag hade faktiskt tvekat när jag fick höra på en anonymt drogforum att han var den bästa

   langaren, för det hade dem ju sagt om Dana också.

   Men det visade sig att han var bra, förutom att han förde otur med sig.

   För där satt jag med Roselyns dömande blickar stirrande på mig. Och det var otur, om något.

  “Jag vet inte hur jag ska reagera eller vad det är jag ska säga i detta läge. Men låt oss börja med din förklaring först,

   Justin.”

   Jag vågade fortfarande inte möta hennes blick. Utan jag fortsatte att kolla på askkoppen där jointen låg. Slöseri med

   pengar, tänkte jag och rynkade ögonbrynen irriterat mot jointen. Och slöseri med tid då det tog två timmar att åka in

   till staden där langaren var. Allting var bara ren och skär slöseri.

  ”Jag”, försökte jag. “Jag vet inte.” Då samlade jag mod och mötte hennes blick.

   Hon utspred irritation i högsta grad. Hennes kinder lös rött och hennes ögon var lika svarta som mörkret i helvetet.

   Men jag tyckte mig tyda någonting annat i hennes ögon, besvikelse. Eller var det till och med sorg?

  ”Du vet inte?” frågade hon.

  “Nä”, svarade jag.

   Hon skakade på huvudet och tog ett hårt och irriterat steg fram till mig. ”Vadå du inte vet?! Du måste väl för fan veta

   vad för idiotiskt fel du gör?!” skrek hon.

  “Jo”, sa jag. ”Eller nä.”

   Redan när jag lät min förnekelse komma ifrån min mun skämdes jag. Det var väl självklart att jag visste att allt detta

   var fel. Jättefel, rättare sagt. Men jag visste inte vad jag skulle säga vid just denna stund. För jag var både

   förödmjukad, arg och irriterad. Men mest av allt var jag rädd. Jag var rädd för vad Roselyn skulle göra. Skulle hon

   berätta för mamma? Eller Alyssa och Chaz? Eller skulle hon till och med gå ut med det i pressen? Eller skulle hon som

   jag hoppades på, bara hålla tyst?

  “Om du inte då vet så ska jag förklara för dig”, hon tog ännu ett stort steg fram till mig och hukade sig så att vi

   hamnade i samma höjd. ”Hela ditt liv kan förstöras på grund av den jävla rökpinnen. Hela ditt jävla liv och framgång

   kommer bara försvinna”, hon knäppte snabbt med fingrarna. “Så snabbt, och du kan inte skylla på någon annan. För

    allt detta är ditt fel. Bara ditt fel.”

  ”Det vet jag väl men tror du att det är så lätt att sluta?” frågade jag som hade ställt mig upp, lika irriterad med svarta

   ögon och röda kinder.

  “Men det skulle inte vara så svårt om du bara inte hade börjat!”

  ”Vad skulle jag göra då? Skulle jag bara sitta och låtsas må bra när jag inte gjorde det. Det var väl lika bra att inte ljuga

   för mig själv?!”

  “Att inte ljuga för sig själv är att låta sig själv att må dåligt och söka hjälp av dem man litar på och känner”, förklarade

   hon. ”Det är inte att köpa någonting som får dig att må sämre än vad du redan gör!”

   Jag blinkade mållöst mot hennes håll. Hon hade rätt.

   Jag öppnade munnen för att berätta ännu en dum förklaring för att försvara mig själv, men hon hann före. ”Jag vet att

   du mår skit. Men att du kunde sjunka så lågt, det trodde jag inte om dig.”

 

"I know you feel like shit."

 

   Roselyn vände sig om och var på väg att gå ut ur rummet, men jag gick snabbt ikapp henne och tog ett hårt tag om

   hennes arm. ”Du känner inte mig och du kan inte bara gå iväg ifrån allt!”

  “Vad ska jag göra då?” frågade hon. ”Ska jag säga att allting är okej, bara glömma det utan att berätta för någon?”

  “Du vågar inte berätta för någon”, väste jag med sammanbitna tänder. Det fick hon bara inte göra. Allt skulle bara bli

   fel.

  ”Hur vet du det?” frågade hon.

  “Du vågar inte”, upprepade jag.

  ”Jo”, sa hon och log fejkat.

   Där fick jag nog. Jag gav ifrån mig ett något som skulle låta som en väsning och gick med hotfulla steg fram till henne.

   Jag tog ett tag om hennes hals och slog upp henne mot väggen. Jag stirrade irriterat in i hennes panikslagna ögon,

   som tydligt visade rädsla.

   Jag hade inte tänkt, utan min skam och förödmjuka hade blivit till ilska. Fast jag visste att det var fel kunde jag inte

   släppa taget om hennes hals.

   För jag njöt av att se henne så hjälplös.

  “Yuhshh”, försökte hon uttala mitt namn vilket fick mig att bli rädd över mina egna tankar och släppte taget. Roselyn

   fall ner på marken och stod hostandes på alla fyra. Hon hostade och frostade för att försöka få tillbaka sin andning i

   två minuter. När hon hade lugnat sig lutade hon sig med ryggen emot väggen. Hon andades högt och krassligt

   med munnen öppen med handen på vänster lugna.

   Jag stod framför henne med händerna knutna vid mina sidor. Jag skämdes. Varför hade jag gjort det? Jag kunde

   hota henne så att hon inte berättade för någon, med ord. Inte med att strypa henne. Jag skämdes.

  ”Jag…” försökte jag, men som när jag hade försökt förklara mig själv tidigare, så gick det inte.

  “Har du inga ord nu heller?” frågade Roselyn med en sådan krasslig röst att man trodde att hon hade svalt en liter med

   gift.

   Jag svarade inte men hon fortsatte. ”Jag trodde att jag redan hade för mycket av detta redan”, mumlade hon för sig

   själv och la handen för pannan.

  “Va?” frågade jag. Vad menade hon?

   Hon försökte resa sig upp men misslyckades och fall tillbaka på rumpan på marken. Jag böjde mig fram och tog tag i

   hennes arm för att hjälpa henne upp, men hon slog irriterat bort den. Först hade jag stått där förvirrat, men sedan

    kom jag på att jag faktiskt ströp henne. Jag kollade skamligt ner i marken när Roselyn försökte ställa sig upp, fast

   lyckades denna gång.

   Hon andades djupt in och gnuggade sina ögon med båda sina händer. Jag mötte hennes blick.

  ”Okej då.”

  “Va?” frågade jag igen och kliade mig över ögonbrynen.

  ”Jag berättar inte för någon.”

   Jag andades lättat ut och satte mig ner på den närmaste sittplatsen vilket var en hård trästol vid väggen. “Tack.”

  Hon pekade med pekfingret emot mig som en polisficklampa. ”Men tro inte att det är för att göra dig glad. Det är för

   att just nu är jag officiellt rädd för dig.”

   Jag kollade ner i marken av skam.

  “Om jag gör detta för dig så får du lova att göra någonting för mig också”, fortsatte hon och satte händerna i midjan.

   Jag höjde på ögonbrynen.

  ”Du får aldrig mer ge dig på mig igen. För då vill du inte veta vad som händer. Lovar du?”

   Jag suckade och nickade. “Jag lovar.”

  ”Bra”, hon vände sig snabbt om och gick mot dörren, men innan hon gick ut vände hon sig om. “Dem har säkert åkt

   utan mig nu. Men jag vill bara att du ska veta att jag aldrig har varit så besviken över en människa i mitt liv, såsom

    jag är besviken på dig.” Och så öppnade hon dörren och försvann och lämnade mig ensam i rummet med både

   skammen och sorgen, som skulle förstöra mig i småsmå bitar varje dag resten av mitt liv.