♥
☒ Back On Track
21 - ARE YOU SURE
Jag var en värdelös hora enligt denna värld. För alla Justins fans hade hotat mig i kommentarsfältet att vara utan att veta vem jag verkligen var. Så jag kunde inte själv låta bli att tro att jag var värdelös. Att jag var en värdelös hora.
”Jag förstår att ni är upprörda, men detta är vad ni får räkna med när ni har lärt känna honom.”
“Man måste väl kunna vara bekant med någon utan att man blir kallad hora?”
”Exakt!”
”Det är ju inte mitt fel!”
”Om det är någons fel så är det ditt.”
Justin hade ringt mig klockan elva den dagen, berättat en adress och sagt att jag och Alyssa skulle vara där innan ett. Och där var vi i en inspelningsstudio, med Justin själv och hans manager, Skotern - Scooter Braun. Där stod vi och bråkade om att detta var Justins fel och att vi skulle anmäla honom om han inte bad om ursäkt.
”Anmälningen kommer inte att gå igenom då Justin är en kändis och kan inte bestämma om vad tidningarna säger”, sade Scooter. ”Den kommer dock göra det om ni anmäler TMZ, vilket är vad ni borde göra.”
“Dem hade inte skrivit det om det inte berodde på”, jag pekade bestämt på Justin. ”Han.”
“Roselyn”, talade Justin upp och satte sig på soffan framför mig. ”Om jag hade kunnat skulle jag göra så att dem inte skrev det, då artikeln var helt absurd. Men nu kan jag inte det.”
“Om du verkligen hade velat skulle du faktiskt kunnat”, berättade jag.
Justin suckade för att visa att han hade gett upp efter att ha försökt övertala mig i en halvtimme. Det blev tyst. Jag kollade ner på min minikjol och borstade bort en gammal brödsmula ifrån frukosten och suckade en gång själv. Alyssa som satt bredvid mig borstade också av smuts, men dock ifrån soffan vi satt på.
Den var av skinn och verkade vara riktigt dyr. Jag satte min fokus på soffan och låtsades att vara intresserad av inredning i mitt huvud, bara för att försöka ignorera Justin som satt och stirrade på mig. Efter tre minuter så gick det inte längre. Jag blickade upp mot honom med en blick glödande av irritation.
Han stirrade fortfarande på mig, bestämt. Som om han ville visa mig utan ord att han faktiskt talade sanning. Men jag valde att inte tro på honom, då jag inte kunde lita på honom längre.
”Okej”, suckade Scooter. “Jag kan se vad jag kan göra.”
Justin flämtade. ”Ska du anmäla mig?”
“Men vad tror du?” frågade Scooter följd med en suck och slog Justin lätt på huvudet med handflatan. ”Nej.”
“Vad ska du göra då?” frågade Alyssa och jag samtidigt.
Scooter reste sig upp från soffan och gick till inspelningsbordet för att plocka upp sin mobil. Sedan klickade han runt med fingrarna på skärmen och satte den sedan mot örat. Efter ungefär tio sekunder började han prata med någon vi inte visste.
Efter lite irriterat mumlande och vanligt pratande lade han på och blickade mot Alyssa och mig. ”Nu är det fixat.”
”Vad gjorde du?”
”Dem ska betala böter.”
Jag nickade och valde att inte gå in på det mer, då jag ändå inte skulle förstå någonting som har med det ämnet att göra. Lagar och sådant, sådant onödigt fastnade inte i mitt huvud.
”Dem förtjänar det, då man inte ger sig på mina vänner”, mumlade Justin för sig själv. Jag och Justin var inte alls vänner.
Alyssa log tacksamt mot Justin för att resa sig upp från soffan och gå fram till honom och kramade om honom. Efter runt fyrtio sekunder släppte hon taget och mumlade ett svagt tack. Justin, Alyssa och Scooter höjde sedan ögonbrynen mot mig. Det tog mig ett tag för att förstå vad dem menade, men när jag väl gjorde det skakade jag hastigt på huvudet.
“Verkligen inte”, sade jag. ”Om ni hoppas på att detta ska bli något klyschigt-film-tack så gör inte det, då han inte har gjort någonting för att förtjäna det.”
Jag skakade bara på huvudet igen och lutade mig bakåt med nacken mot soffkudden. Jag orkade inte med att folk skulle tro att Justin var hjälten hela tiden bara för att han var en kändis.
Och Justin var inte en hjälte.
“Det är sant”, mumlade Justin.
”Du gjorde det bästa du kunde”, sade Alyssa och lade handen på hans axel.
“Men vad fan?” ropade jag irriterat och reste mig snabbt upp från soffan. ”Justin och jag har rätt, han ska inte ta åt sig av det goda. För han har för fan inte gjort någonting förutom att få detta att hända. Hur många gånger ska jag behöva säga det?”
Det blev tyst igen då alla var chockade över mitt anfall. Jag andades högt och knöt mina nävar vid sidan av mina höfter. Jag var irriterad. Varför skulle ingen ta allt detta seriöst, bara låta det försvinna förbi och inte bry sig något mer. Men jag skulle inte bara låta det passera, då jag hade respekt för mig själv. Jag tänkte inte låta någon göra så att någon annan kan kalla mig för någonting som jag inte är.
Jag fortsatte. “Jag skiter i om du tar illa upp, Justin, för jag tog illa upp av vad dem skrev. Och det bryr ni er inte om”, sade jag med gråten i halsen. ”Alls.”
Jag hatade att gråta inför folk. Därför sprang jag ut ur studion och så långt bort ifrån alla tre jag kunde komma. Jag visste inte vart jag sprang, jag bara… sprang.
Det kändes som att jag sprang i tio minuter när jag hade stannat. Med en suddig syn på grund av tårarna, försökte jag kolla runt omkring mig. Jag hade ingen aning om vart jag befann mig.
Jag stod i alla fall vid kanten av en väg, då bilar åkte förbi mig var trettionde sekund. Ljudet från bilarna var det enda som hördes, då det var alldeles folktomt runt omkring mig. En trottoar, träd och en väg var det som fanns.
Jag hade ingen aning om vart jag befann mig. Men just då orkade jag inte bry mig.
Jag snyftade kraftigt och satte mig ner på marken och lutade mig mot en sten. Sedan så släppte jag taget om mina känslor, och jag började storgråta. Tårarna rann och rann som Niagarafallen och det kändes som att någon sparkade mig över hela kroppen. Jag ramlade på alla fyra på marken och fortsatte att hulka och snyfta.
Jag hade alltid låtsas vara stark. Försökt att lura mig själv om att jag verkligen mådde bra, att jag trodde på att pappa skulle klara sig och att jag förtjänade det som Joey gjorde emot mig.
Men jag mådde inte bra. Och chansen att pappa skulle klara sig var tio av hundra.
Men en sak ljög jag faktiskt inte om. Jag förtjänade allt som Joey och TMZ gav mig. Varför hade jag kämpat för att få Justin och TMZ anmälda? Dem talade faktiskt sanning. Jag var en värdelös hora.
“Vart fan är hon”, mumlade jag för mig själv samtidigt som jag skrev in hennes nummer för den hundrationde gången.
Hon vart skitsur och jag förstod henne. Men när man har ringt i över tre timmar så kan man väl i alla fall få ett sms eller ett samtal som svar.
”Snart ringer jag polisen”, mumlade Alyssa panikslaget och smsade Roselyn igen.
Det var inte meningen att det skulle bli såhär. TMZ skulle få vad dem förtjänar och allt skulle bli bra igen. Eller, det har aldrig varit bra så mellan min och henne, men det skulle bli som vanligt. Allt skulle bli okej.
Jag var först irriterad på att hon kunde skylla allt detta på mig då jag inte hade menat att detta skulle hända. Men sedan förstod jag ju att hon hade rätt.
Utan mig skulle inget av detta ha hänt. Hon skulle inte ha försvunnit, utan suttit i soffan framför mig och förolämpat mig för femhundraelfte gången. Men tack vare mig själv var det inte som vanligt.
Hon var borta, och ingen visste vart.
Jag chansade sista gången och ringde henne en sista gång. Nästa samtal skulle bli polisen. Men det behövdes inte.
“Kan ni sluta ringa?” hördes en gäll och hes röst, det lät som att hon hade gråtit.
”Åh”, jag andades lättat ut. “Är du okej?”
“Kan ni sluta ringa?” upprepade hon. ”Låt mig bara vara ifred.”
”Jag vet att du inte vill höra någonting ifrån mig, men du måste lyssna nu”, sade jag med en bestämd och snabb röst. “Vart är du någonstans? Hur ser det ut omkring dig?”
”Låt mig vara,”
Jag avbröt henne. “Vart är du någonstans?!” tjöt jag.
Hon tog ett djupt andetag för att kunna andas men stannade sedan upp mitt i andetaget. Efter några sekunder brast hon ut i gråt och tjöt ut, ”Jag vet inte! Justin, jag har ingen aning om vart jag är!”
“Ta det lugnt, snälla du”, försökte jag lugna ner henne. ”Vi kommer att hitta dig. Men du måste försöka att förklara vart du är någonstans, hur ser du ut runt omkring dig? Finns det vägar, är du i en skog?” frågade jag för att få henne att förklara, så vi kunde hitta henne så snabbt som möjligt, innan någon psykopat hittade henne före. Jag stannade upp i mina tankar och plötsligt blev jag orolig och fick lite panik.
“Ehm”, mumlade hon panikslaget. ”Det är en väg och träd, och jag sitter på en trottoar.”
Jag blev tyst för att försöka få henne att förstå att det inte var tillräckligt. Och hon fattade.
“Jag ser en rondell med lila blommor.”
Lättat andades jag ut och flög snabbt upp ur soffan.
”Vi är på väg.” Jag lade på.
Scooter och Alyssa flög också upp ur soffan och kollade med nyfikna ögon på mig.
Jag drog på mig min skinnjacka som låg utslagen på golvet. “Hon är vid korsningen innan motorvägen.”
Så sprang vi så snabbt som möjligt ut till min bil och hoppade upp på sätena. Och jag körde så snabbt som möjligt till Roselyn, för att hinna före någon annan.
”Hon ska vara här!”
“Är du säker?!”
”Hundra procent! Jag åker här varje dag, jag visste exakt vad hon pratade om!”
“Men varför är hon inte här då?!”
Vi stirrade panikslaget på den tomma trottoaren. Ingen Roselyn satt där. Ingen Roselyn vid vägkanten bredvid rondellen med dem lila blommorna. Här fanns ingen människa alls.
”Vi kanske har åkt fel?!” frågade Alyssa panikslaget med handen för magen. Hennes ögon speglade rädsla, som hon inte ens vågade tänka på det som jag och Scooter tänkte på.
Jag hoppades också på det, det gjorde ju vi alla. Att hon skulle komma skrattandes upp ifrån buskarna för att tjuta ”där fick jag er allt!” Men där stod vi i tre minuters tystnad utan ropet från en Rose.
Och jag kunde bara tänka på det värsta. Och det värsta i mitt huvud, var inte vackert.
Plötsligt gav Alyssa ifrån sig ett gäll, och höll handen för munnen. “Åh nej, nej, nej.”
Jag höll med henne. Jag och Roselyn kanske inte var dem bästa tillsammans. Vi var osams och jag hade till och med försökt att strypa henne.
Men när någon har fått reda på en sådan stor hemlighet som jag hade, kan två stycken inte låta bli att bilda ett slags konstigt och annorlunda band.
Vi gillade inte varandra för det. Vi tålde inte varandra. Men jag önskade inte ens min värsta fiende det här.
För vi alla tre förstod vad som verkligen hade hänt. Men ingen vågade tro på det till ens tio procent.
Alyssa gav ifrån sig ännu ett gäll och sedan ett snyftande. ”Detta kan inte hända.”
Hon satte handen för munnen igen och skakade snabbt på huvudet så att hennes lockar dansade runt hennes ansikte. “Detta kan inte hända, det kan bara inte hända, det kan bara inte…” Och så brast hon ut i gråt.
Scooter lät henne falla in i hans famn och klappade henne på ryggen. Över hennes axel möttes våra blickar. Han visade inga känslor. Dem var som två stora hål, tomma.
Jag suckade och vände mig om för att kolla på en stor sten som stod på trottoaren ett par hundra meter bort. Jag tyckte mig se någonting liggandes ovanpå den, så jag började med Alyssas gråt bakom mig försvinna till stenen för att kolla. Mina långsamma steg blev till springande, för när jag kom närmare såg jag var det var. Och när jag hade kommit fram och tagit upp det i famnen förstod jag verkligen.
Det var Roselyns ena sko. Och hon kunde inte bara lämnat den där. Någon hade varit här. Någon hade tagit henne, och jag kunde inte göra någonting.
Jag var maktlös.
♥
☒ Back On Track
20 - SELF-ABSORBED AND NASTY
”Jag har bett dig i ungefär en halvtimma att stänga av den där skiten. Så gör det nu.”
”Vadå skit? Detta är ju skitbra!” Alyssa nickade med huvudet i takt med musiken.
Vi satt hemma hos mig med kakor och en dator placerad på bordet framför oss. På skärmen visades Justin dansandes
och sjungandes på ett konsertklipp. Och jag ville verkligen inte se det, då allting hände bara dagen innan. Och jag ville
inte tänka på vad som hade hänt. Jag ville inte tänka på Justin.
”Jag vill inte lyssna, det räcker med att jag gjorde det hela dagen igår”, sade jag. ”Bara… stäng av.”
Alyssa suckade och smällde igen datorn, men ångrade sig sedan och tog med sig den till sängen där vi låg. Hon sökte
upp någonting på Google som jag inte såg, så jag lutade mig fram för att se.
”Men seriöst, Lyss!” fortsatte jag tjutandes.
”Men vadå? Jag måste väl få Googla honom i alla fall.”
”Jag vill inte ha någonting med honom att göra alls.”
”Du hör honom inte och det var faktiskt det du frågade om”, mumlade Alyssa och klickade in sig på en hemsida med
information om Justin.
Jag orkade inte bråka med Alyssa då jag hade fått nog med bråk efter igår, så jag gick upp ur sängen och bort till min
byrå. Jag rotade runt i lådorna innan jag hittade vad jag sökte och då gick jag tillbaka till sängen igen. Jag lutade mig
över bordet, skruvade bort locket och började måla mina naglar. Nagellacket var bebisblått vilket fick att försöka att
inte tänka på Justin särskilt bra, då han hade haft på sig en bebisblå keps under konserten igår. Så allt jag kunde tänka
på var bara just Justin.
Efter vad han hade gjort hade jag blivit så besviken på honom. Men mest arg. Hur kunde han? Eller rättare sagt, hur
tänkte han? Alla människor med vett i skallen vet att man inte ska droga. Så som jag hade gissat från början hade han
inget. Och att han hade gjort strypgrepp på mig gjorde absolut ingenting bättre. Nu blev jag bara äcklad av tanken av
honom och ville spy så fort jag hörde hans namn. Jag undrade om det inte räckte med att Joey skulle göra sådant med
mig. Varför skulle Justin också börja?
”Förlåt”, sade jag och målade på ett andra lager på tummen med nagellacket. ”Jag gillar honom bara inte, men jag vill
inte bråka med dig för det.”
”Ingenting att säga förlåt för”, log Alyssa men kollade sedan oroligt mot mig. ”Varför gillar du honom inte?”
Jag suckade och skakade på huvudet.
”Det är ganska komplicerat”, berättade jag. ”Men om jag ska förklara det rätt och enkelt, han är en självupptagen
otrevlig bitch.”
”Och det är inte du?” fnittrade Alyssa.
Jag svarade inte, utan jag sträckte mig efter den närmaste kudden på sängen och kastade den aggressivt på henne.
Hon fnittrade bara och la kudden, som efter slagit på hennes ansikte och sedan ramlat i knät, bredvid sig.
”Lägg av, jag är inte på humör.”
”Nä, jag har märkt det”, mumlade Alyssa och vände blicken mot datorn igen.
Jag brukade aldrig bry mig om någon eller något hade gjort någonting mot mig. Sagt ord eller kollat konstigt åt mitt håll,
att bry sig om sådant gjorde jag bara inte. Det var inte jag. Men just efter detta med Justin var hela jag… konstig.
Irriterad, trött och besviken. Jag visste först inte varför, men jag antar jag bryr mig mer om honom än vad jag tror. Att
jag inte vill att han ska skada sig själv med droger så att han riskerar sitt liv, för att jag faktiskt brydde mig om honom.
Men det skulle jag aldrig erkänna. Inte för mig själv eller Justin, jag skulle inte erkänna detta för någon. Jag skämdes
över att bry mig om honom för det var uppenbart att han inte brydde sig om mig.
Alyssa stannade upp med skrivandet på datorn och stirrade på någonting på skärmen.
”Vad är det nu då?” suckade jag över hennes förvånande och tillstelnade ansiktsuttryck.
Alyssa lugnade ner sig och pekade exalterat med pekfingret på skärmen. ”Vi är med på TMZ!”
”Va?!” jag hoppade snabbt åt sidan för att kolla på datorn och möttes av en suddig bild på Justin, Alyssa, Chaz och mig
utanför konsertlokalen. Jag hade inte märkt av en fotograf bakom buskarna eller varken hört ljudet ifrån en kamera.
Hur kunde ingen av oss märkt det då man såg på bilden att paparazzi hade stått väldigt nära.
”Vågar vi läsa?” frågade Alyssa.
”Jag vet inte”, svarade jag ärligt, fortfarande chockad över att mitt, min bästa vän och min brors ansikte prydde TMZ.
Justin kunde jag förstå, men vi tre?
Vi blickade på varandra ett tag innan vi båda reagerade och vände våra ansikten mot skärmen för att nyfiket börja läsa
artikeln.
Justin Bieber, 19, sågs igår innan sin konsert i London med sin bästa vän, Chaz Somers och två
stycken okända kvinnor.
Det finns ingen information om dem än så länge förutom att dem båda tjejerna bor i Birmingham
enligt säkra källor. Är tjejerna bekanta med Somers eller Bieber? Eller är dem Justins två
personliga horor?
Vi hade turen att få träffa en kille som hade lagt märke till något mycket intressant under
kvällen.
- Tjejen med det ljusbruna håret klängde på Justin hela kvällen. Den svarthåriga också, men just
hon första var väldigt speciell.
Hon försökte kyssa honom och hängde efter honom som en
försvunnen hundvalp. Det var äckligt att se hur hon horade runt, för det var precis det hon
gjorde. Man tycker synd om Bieber då han aldrig fick någon stund privat på grund av henne.
Vi hade båda två läst färdigt artikeln då det hade gått tio minuter sedan vi först kollade på skärmen. Jag visste inte vad
jag skulle tycka eller tänka. Det var mig dem skrev om. Jag som dem kallade för hora och en försvunnen hundvalp.
Man såg att det var jag på bilden, om man visste vem jag var eller kände mig. Och om Joey såg detta skulle jag vara
körd, då man visste att jag var pizzabagarens ”dotter” och skulle sluta gå till hans pizzeria. Detta var givetvis inte sant,
då ingen vet eller visste vem jag var. Men om Joey såg det, är det detta han skulle tro. Och då skulle det bli en lång och
smärtsam natt.
”Vem ska vi ringa?” frågade Alyssa sammanbitet. ”Justin eller TMZ?”
”Båda två”, bestämde jag. ”För TMZ ska få betala för att skriva lögner och Justin för att fått detta att hända.”
”Du ringer Justin och jag TMZ, för dem jävlarna kommer ta bort artikeln direkt när dem hör vad jag har att säga.”
Jag nickade och gick ut till mitt badrum för att jag och Alyssa inte skulle störa varandra när vi pratade våra samtal.
Jag hade skaffat Justins nummer då jag hade fått det ifrån Joey. Jag visste inte att det var just hans nummer, men när
jag skulle lämna den blåa boxen till honom fyra månader sedan fick jag ett nummer av Joey. Numret skulle jag ringa om
ingen kom till det väldigt, väldigt konstiga mötet jag och Justin möttes på. Och innan allt hade hänt igår hade jag frågat
om det var hans, och det var det. Så jag klickade upp hans kontakt och ringde snabbt upp honom. Han skulle få betala
för det här.
”Justin”, mumlade han trött och det hördes ett prasslande i bakgrunden, vilket betydde att han låg i sin säng och
förmodligen sov innan jag ringde till honom.
”Dags att vakna upp nu, Bieber. För jag kommer förklara mycket för dig under denna korta tid jag har på mig att prata
med dig.”
”Va?” mumlade han igen, uppenbarligen trött och jag förstod att han inte hade läst artikeln ännu.
”Att bli kallad hora på grund av dig är allvarligt, så du förstår nog att jag inte kommer godkänna denna skiten”, röt jag.
”Rose, vänta…” man hörde att han satte sig upp i sängen. ”Nu får du förklara för mig.”
”Om det inte var på grund av dig så skulle jag inte bli kallad för en försvunnen hundvalp och hora på en idiotisk
skvallersida.”
”Men för fan Roselyn, jag har ingen aning om vad du pratar om.”
”När du vaknat till kan du gå in på TMZ och återkom med din förlåtelse efter det. God natt.” Jag la snabbt på luren. Jag
kollade på min mobil ett tag innan jag släckte den och la ner den på handfatet och kollade på mig själv i spegeln. Min
mascara hade runnit över mina kinder, då jag precis hade börjat gråta.
Ingen tjej kan bli kallad hora av någon man inte känner utan att man tar åt sig. Inte ens jag kunde det. Varför hade
någon ljugit så om mig? Och vem var det? För jag och alla andra som faktiskt varit runt Justin, Alyssa, Chaz och mig
under den kvällen vet att inget av det som det ljugande vittnet hade berättat var sant. Men när jag såg mig själv i
spegeln förstod den människan faktiskt hade rätt, då jag var lika värdelös. Jag var en värdelös hora enligt denna värld.
För alla Justins fans hade hotat mig i kommentarsfältet att vara utan att veta vem jag verkligen var. Så jag kunde inte
själv låta bli att tro att jag var värdelös. Att jag var en värdelös hora.
♥
☒ Back On Track
19 - LET'S START WITH YOUR EXPLANATION
“Justin?!” ropade jag när jag smällt igen dörren efter mig. Inget svar. ”Justin!” ropade jag igen
men fick inget svar då heller. Så jag började gå runt i den stora bussen och öppna alla dörrar
till dem olika rummen. Men det var då jag hörde ljud från rummet längst bort i bussen jag kom
på att han hade gått och lagt sig, och Chaz hade berättat att rummet längst bort i bussen var
Justins sovrum. Så jag joggade fram till dörren. Jag hade inte tid för att knacka då bilarna
säkert redan hade åkt utan mig. Så jag gick in i rummet utan att knacka. Det skulle jag inte ha
gjort. För där satt Justin på en pall vid det öppna fönstret, med en glödande joint i handen.
Om jag bara hade låst dörren. Om jag hade vridit om nyckeln vilket hade tagit trettio sekunder extra av lidande skulle
inget av detta hänt. Det var bara så himla typiskt och jag skulle just då göra vad som helt för dem trettio sekunderna.
För då skulle inget av detta ha hänt.
Eller om jag bara hade gått tillbaka till logen och hämtat min mobil istället för att strunta i det, så skulle ju inget
av detta ha hänt.
Detta var min hemlighet och jag ville att det skulle förbli så.
Men om jag inte ville det skulle jag inte velat att den som fick reda på det skulle vara en som jag inte kände, men
kände till som en tjej som bara skapade trubbel för min del.
Vi träffades genom min hemlighet och hon fick absolut inte få reda på det. Men nu hade hon gjort det och det fanns
absolut ingenting jag kunde göra. Jag var tvungen att sitta där med hennes stirrande, med en glödande joint
mellan pek och långfingret och försöka överleva blickarna man fick. Men det gick inte, så jag släckte jointen på en
askkopp och vände undan ansiktet så hon inte kunde möta min blick.
Jag hade faktiskt inte rökt den. Planerat det, ja det hade jag. Så det var väl faktiskt en grej som var bra med att
Roselyn kom på mig, att jag inte börjat röka min joint ifrån en av Londons bästa langare.
Han var mycket bättre än Birminghams så kallade bästa langare, Joey Dana. Även kallad Roselyns pappa eller farbror
eller vad han nu var. Jag hade faktiskt tvekat när jag fick höra på en anonymt drogforum att han var den bästa
langaren, för det hade dem ju sagt om Dana också.
Men det visade sig att han var bra, förutom att han förde otur med sig.
För där satt jag med Roselyns dömande blickar stirrande på mig. Och det var otur, om något.
“Jag vet inte hur jag ska reagera eller vad det är jag ska säga i detta läge. Men låt oss börja med din förklaring först,
Justin.”
Jag vågade fortfarande inte möta hennes blick. Utan jag fortsatte att kolla på askkoppen där jointen låg. Slöseri med
pengar, tänkte jag och rynkade ögonbrynen irriterat mot jointen. Och slöseri med tid då det tog två timmar att åka in
till staden där langaren var. Allting var bara ren och skär slöseri.
”Jag”, försökte jag. “Jag vet inte.” Då samlade jag mod och mötte hennes blick.
Hon utspred irritation i högsta grad. Hennes kinder lös rött och hennes ögon var lika svarta som mörkret i helvetet.
Men jag tyckte mig tyda någonting annat i hennes ögon, besvikelse. Eller var det till och med sorg?
”Du vet inte?” frågade hon.
“Nä”, svarade jag.
Hon skakade på huvudet och tog ett hårt och irriterat steg fram till mig. ”Vadå du inte vet?! Du måste väl för fan veta
vad för idiotiskt fel du gör?!” skrek hon.
“Jo”, sa jag. ”Eller nä.”
Redan när jag lät min förnekelse komma ifrån min mun skämdes jag. Det var väl självklart att jag visste att allt detta
var fel. Jättefel, rättare sagt. Men jag visste inte vad jag skulle säga vid just denna stund. För jag var både
förödmjukad, arg och irriterad. Men mest av allt var jag rädd. Jag var rädd för vad Roselyn skulle göra. Skulle hon
berätta för mamma? Eller Alyssa och Chaz? Eller skulle hon till och med gå ut med det i pressen? Eller skulle hon som
jag hoppades på, bara hålla tyst?
“Om du inte då vet så ska jag förklara för dig”, hon tog ännu ett stort steg fram till mig och hukade sig så att vi
hamnade i samma höjd. ”Hela ditt liv kan förstöras på grund av den jävla rökpinnen. Hela ditt jävla liv och framgång
kommer bara försvinna”, hon knäppte snabbt med fingrarna. “Så snabbt, och du kan inte skylla på någon annan. För
allt detta är ditt fel. Bara ditt fel.”
”Det vet jag väl men tror du att det är så lätt att sluta?” frågade jag som hade ställt mig upp, lika irriterad med svarta
ögon och röda kinder.
“Men det skulle inte vara så svårt om du bara inte hade börjat!”
”Vad skulle jag göra då? Skulle jag bara sitta och låtsas må bra när jag inte gjorde det. Det var väl lika bra att inte ljuga
för mig själv?!”
“Att inte ljuga för sig själv är att låta sig själv att må dåligt och söka hjälp av dem man litar på och känner”, förklarade
hon. ”Det är inte att köpa någonting som får dig att må sämre än vad du redan gör!”
Jag blinkade mållöst mot hennes håll. Hon hade rätt.
Jag öppnade munnen för att berätta ännu en dum förklaring för att försvara mig själv, men hon hann före. ”Jag vet att
du mår skit. Men att du kunde sjunka så lågt, det trodde jag inte om dig.”
"I know you feel like shit."
Roselyn vände sig om och var på väg att gå ut ur rummet, men jag gick snabbt ikapp henne och tog ett hårt tag om
hennes arm. ”Du känner inte mig och du kan inte bara gå iväg ifrån allt!”
“Vad ska jag göra då?” frågade hon. ”Ska jag säga att allting är okej, bara glömma det utan att berätta för någon?”
“Du vågar inte berätta för någon”, väste jag med sammanbitna tänder. Det fick hon bara inte göra. Allt skulle bara bli
fel.
”Hur vet du det?” frågade hon.
“Du vågar inte”, upprepade jag.
”Jo”, sa hon och log fejkat.
Där fick jag nog. Jag gav ifrån mig ett något som skulle låta som en väsning och gick med hotfulla steg fram till henne.
Jag tog ett tag om hennes hals och slog upp henne mot väggen. Jag stirrade irriterat in i hennes panikslagna ögon,
som tydligt visade rädsla.
Jag hade inte tänkt, utan min skam och förödmjuka hade blivit till ilska. Fast jag visste att det var fel kunde jag inte
släppa taget om hennes hals.
För jag njöt av att se henne så hjälplös.
“Yuhshh”, försökte hon uttala mitt namn vilket fick mig att bli rädd över mina egna tankar och släppte taget. Roselyn
fall ner på marken och stod hostandes på alla fyra. Hon hostade och frostade för att försöka få tillbaka sin andning i
två minuter. När hon hade lugnat sig lutade hon sig med ryggen emot väggen. Hon andades högt och krassligt
med munnen öppen med handen på vänster lugna.
Jag stod framför henne med händerna knutna vid mina sidor. Jag skämdes. Varför hade jag gjort det? Jag kunde
hota henne så att hon inte berättade för någon, med ord. Inte med att strypa henne. Jag skämdes.
”Jag…” försökte jag, men som när jag hade försökt förklara mig själv tidigare, så gick det inte.
“Har du inga ord nu heller?” frågade Roselyn med en sådan krasslig röst att man trodde att hon hade svalt en liter med
gift.
Jag svarade inte men hon fortsatte. ”Jag trodde att jag redan hade för mycket av detta redan”, mumlade hon för sig
själv och la handen för pannan.
“Va?” frågade jag. Vad menade hon?
Hon försökte resa sig upp men misslyckades och fall tillbaka på rumpan på marken. Jag böjde mig fram och tog tag i
hennes arm för att hjälpa henne upp, men hon slog irriterat bort den. Först hade jag stått där förvirrat, men sedan
kom jag på att jag faktiskt ströp henne. Jag kollade skamligt ner i marken när Roselyn försökte ställa sig upp, fast
lyckades denna gång.
Hon andades djupt in och gnuggade sina ögon med båda sina händer. Jag mötte hennes blick.
”Okej då.”
“Va?” frågade jag igen och kliade mig över ögonbrynen.
”Jag berättar inte för någon.”
Jag andades lättat ut och satte mig ner på den närmaste sittplatsen vilket var en hård trästol vid väggen. “Tack.”
Hon pekade med pekfingret emot mig som en polisficklampa. ”Men tro inte att det är för att göra dig glad. Det är för
att just nu är jag officiellt rädd för dig.”
Jag kollade ner i marken av skam.
“Om jag gör detta för dig så får du lova att göra någonting för mig också”, fortsatte hon och satte händerna i midjan.
Jag höjde på ögonbrynen.
”Du får aldrig mer ge dig på mig igen. För då vill du inte veta vad som händer. Lovar du?”
Jag suckade och nickade. “Jag lovar.”
”Bra”, hon vände sig snabbt om och gick mot dörren, men innan hon gick ut vände hon sig om. “Dem har säkert åkt
utan mig nu. Men jag vill bara att du ska veta att jag aldrig har varit så besviken över en människa i mitt liv, såsom
jag är besviken på dig.” Och så öppnade hon dörren och försvann och lämnade mig ensam i rummet med både
skammen och sorgen, som skulle förstöra mig i småsmå bitar varje dag resten av mitt liv.
♥
☒ Back On Track
18 - DOESN'T EXIST ANYMORE
Alyssa nickade och smällde igen sitt skåp. ”Jag ska vara med Julia nu. Men imorgon, om du inte
uppför dig illa på kvarsittningen också så du får sitta tre timmar extra imorgon igen, så kan vi
ha en filmkväll om du vill?”
“Det blir bra.”
Vi sa hejdå till varandra genom kramar och ord. Jag släpade mina fötter efter mig när jag gick
till sal trettiotvå, på väg till kvarsittningen.
“Jag valde inte att komma hit, jag blev faktiskt tvingad. Så bli inte allt för självgod nu.” Jag tog en chokladbit ur
godisskålen som stod på bordet framför mig.
”Du är snart arton, vi bestämmer inte över dig. Du ville.”
“Ville jag inte alls!”
”Ville du visst.”
“Nej!”
”Fine. Fine, vi tvingade dig. Men du har alltid velat åka till London, så du ska vara glad för detta och inte vara bitter.”
“Jag har alltid velat åka till London, det är sant. Men jag vill inte vara här med Justin.”
Jag hade efter två par jobbiga skoldagar förväntat mig en lördag med flera filmer och ett varmt täcke runt min
kropp. Men ack, så blev det inte. Alyssa och Chaz hade sprungit in i mitt rum klockan nio på morgonen och dragit ut
mig i en blå BMW och kört iväg till London. Jag fick inte ens byta om hemma utan jag fick försöka sätta på mig en
skjorta och kjol i baksätet från Alyssas garderob. Efter en vrickad fot kommer jag aldrig försöka mig på det igen.
Det visade sig att dem hade bråttom för att vi skulle till London för att vara backstage på Justins konsert. Ingen hade
frågat om jag ens velat följa med, men det var väl för dem visste att jag skulle säga nej.
”Nu är du här i alla fall. Så du kan sluta förolämpa mig när jag står här, tack”, bad Justin där han stod utan tröja
framför spegeln med en mikrofon i handen.
“Jag kan försöka”, sade jag. Det tänkte jag inte alls göra. Att förolämpa honom var nästan roligare än tanken om en
elefant som försökte dansa tango med en råtta.
“Hur lång tid är det kvar?” frågade Chaz och försökte få mig och Justin att inte prata med varandra då det antagligen
skulle sluta med att hälften av godisskålen skulle vara överallt på golvet och resten på Justin och mig. Vi är inte
människor som ska vara nära varandra, tvärtom, väldigt långt ifrån varandra.
”Tjugo minuter”, svarade Justin och kliade sig ovan ögonbrynet.
“Varför är du så nervös? Det står i typ alla tidningar att du aldrig blir nervös inför dina konserter”, berättade Alyssa.
”Eller är det inte sant? För dem brukar-”
”Jag vet inte”, avbröt Justin Alyssas svamlande och vände sig om och satte händerna bakom ryggen på sminkbordet.
”Jag har ingen aning.”
“Alla blir väl nervösa någon gång”, sade Chaz.
”Inte jag”, berättade Justin bestämt och drog på sig en lila tröja.
“Är han inte duktig?”
Alyssa var tvungen att skrika högre än en pipet från en pipleksak för att jag skulle kunna höra henne över vrålen i
arenan.
Visst var han duktig. Jättebra, faktiskt. Men det skulle jag aldrig erkänna.
”Lite”, ljög jag.
Vi stod bakom själva scenen och kollade på hela konserten bakifrån. Så synen var mest Justins rumpa. Det var inte
det jag ville kolla på just då, då jag faktiskt inte tyckte om honom på det sättet, eller jag tyckte inte om honom på
något sätt alls. Men Alyssa verkade trivas, så jag stannade kvar för hennes skull.
“Han är jätteduktig, man ser verkligen att han brinner för det här”, sade Alyssa och log mot Justin, eller Justins rumpa.
Justin uppträde med en låten As Long As You Love Me som Alyssa hade förklarat att den hette. Han sprang runt och
sjöng med dansare utklädda till plåt omkring honom. Det var nog inte plåt så, men det kunde bli en perfekt
förolämpning. Att folk nog hellre skulle se honom gömd bakom plåten mer än framför.
”Jag är väldigt stolt över honom.”
Jag vände mig om och blicken mötte en dam med långt brunt hår och glatt ansikte.
“Pattie? Jag heter Alyssa, Justins kompis”, sade Alyssa exalterat för nu vilken anledning.
Kvinnan som tydligen hette Pattie vände sig mot mig.
”Öh”, mumlade jag. ”Jag heter Roselyn och är Chaz plastsyster”, sade jag och sträckte ut handen, då jag själv inte
kunde kalla mig själv för Justins kompis.
Pattie skakade min hand. “Trevligt och träffas tjejer, jag är Justins mamma Pattie.”
“Jag vet! Jag såg dig i Never Say Never och på röda mattan!” fnittrade Alyssa och hoppade på stället.
Pattie rynkade på ögonbrynet och nickade lätt förvirrat åt henne för att sedan vända sig mot mig. ”Vad trevligt att
träffa Justins nya vänner, det har bara varit Chaz och Ryan dem senaste månaderna.”
“Chaz berättade om vad som hade hänt. Jag beklagar”, sade jag sorgligt, både menande och för att kunna verka
sympatisk inför min brors bästa kompis mamma.
”Det var så synd om Justin”, sade Pattie men rättade sig snabbt. “Synd om oss alla.”
Jag och Alyssa nickade sorgset och en tystnad föll över oss alla ett tag. Pattie tog några steg framåt och kollade på
Justin som dansade flitigt över scenen. “Det var han som blev som mest sårad av oss alla. Vi andra i familjen stängde
också in oss på våra rum och åt inte på flera dagar. Men ändå var det Justin som tog det som hårdast psykiskt”, hon
vände sig om mot oss igen. ”Han döljer någonting för mig, men jag vet inte vad. Det brukade han aldrig göra förut.”
Pattie log dystert. “Sorg kan göra dåliga saker av människor. Men det värsta är att jag inte vet vad den har gjort
med min son. För sonen jag brukade ha finns inte kvar längre.”
Jag var minst tagen av vad Pattie hade sagt och Alyssa lika så. Chaz hade berättat verkligen allting för mig men ändå
kändes det som det var Pattie som förklarade allting. Fick allt att låta så självklart. Jag tyckte synd om Justin, såklart.
Men jag kommer inte på att vara snäll mot honom för den saken om jag inte blir likadant behandlad. Och jag tänkte
inte heller vara snäll mot någon som jag inte gillar.
Under kvällen hade jag presenterats för massor av människor. En Skoter, en mamma, en stylist och en säkerhetsvakt.
Dem var alla väldigt snälla och det jag inte förstod var hur dem kunde ha en slags relation till Justin. För dem var alla
helt olika människor jämfört med honom. Snällare människor.
”För en månad sedan kunde jag aldrig tro att jag skulle ut och äta middag med Justin Biebers crew. Aldrig i en
tvättbjörnsrumpa”, fnissade Alyssa och la på ett sista lager av mascara på sina ögonfransar.
“Dem är väl helt vanliga människor som oss, så bli inte allt för upphetsad av tanken”, sade jag och rättade till min
skjortärm.
”Justin Biebers crew, Rose. Dem är inte helt vanliga människor. Justin Biebers Crew.”
Jag suckade och rättade till min kjol som hade åkt upp många centimeter då jag suttit mig ner på en fåtölj.
Dörren bakom mig öppnades och in kom skotern. “Är ni redo för att åka tjejer?”
”Klart vi är!” tjöt Alyssa och gick från spegeln fram till mig och drog upp mig ifrån fåtöljen. Tillsammans gick vi alla tre
ut till alla femtio personer som stod och väntade på oss. Alla utan huvudpersonen.
“Vart är Bieber?” frågade jag säkerhetsvakten även kallad Kenny, eftersom att han stod närmast mig.
”Han var alldeles för trött för att kunna följa med. Han ligger och vilar i bussen”, berättade han och kliade sig på hakan.
Jag nickade på ett sådant uttråkat sätt att jag tydligt visade att jag inte var speciellt intresserad och började följa med
strömmen, genom att gå. Alla hade nämligen börjat gå ut från lokalen där konserten hade hållit hus ut mot bilarna
som skulle köra oss till restauranten. Men något fick mig att stanna på vägen.
“Vänta Kenny”, sade jag för att stoppa honom samtidigt som jag gick fram till bordet som Alyssa, Justin, Chaz och jag
hade suttit vid i början av dagen. För på bordet låg Justins mobil. ”Han har glömt sin mobil.”
“Oj då,” sade han. ”Men nu har vi bråttom, tror du att du snabbt kan gå förbi bussen och lämna den till honom?”
Jag suckade. “Okej.”
Vi sprang ikapp alla andra som hade fått försprång då dem inte märkt att jag och Kenny stannat. När vi gått ut genom
dörren såg jag direkt var bussen stod. För det stod en stor svart buss med en stor bild på Justin med hans namn
under bredvid bilarna som skulle köra oss till restauranten.
Kenny pekade på bussen. ”Du fattar nog vart du ska.”
Jag nickade och halvsprang in i bussen för att bilarna inte skulle åka iväg utan mig. För då skulle jag få stanna kvar i
bussen med Justin resten av kvällen. Och det ville jag verkligen inte.
“Justin?!” ropade jag när jag smällt igen dörren efter mig. Inget svar. ”Justin!” ropade jag igen men fick inget svar då
heller. Så jag började gå runt i den stora bussen och öppna alla dörrar till dem olika rummen. Men det var då jag
hörde ljud från rummet längst bort i bussen jag kom på att han hade gått och lagt sig, och Chaz hade berättat att
rummet längst bort i bussen var Justins sovrum. Så jag joggade fram till dörren. Jag hade inte tid för att knacka då
bilarna säkert redan hade åkt utan mig. Så jag gick in i rummet utan att knacka. Det skulle jag inte ha gjort. För där
satt Justin på en pall vid det öppna fönstret, med en glödande joint i handen.
Vill veta era åsikter nu! Och till er som har suktat efter drama, ja, here you go!
♥
☒ Back On Track
17 - NOW WE ALL CAN BE TOGETHER
konserter, intervjuer, media och inget privat liv var inte heller naturligt. Men när en sådan här
grej händer, blir det tusen gånger värre. Inget i livet blir naturligt längre.
“Jag har hört att Julia ska gå här.”
Alyssa och jag stod vid våra skåp. Det hade blivit Torsdag och jag hade blivit frisk, vilket betydde skola.
”Jaså”, sa jag. ”Det berättade hon inte.”
“Vi berättade visserligen inte vilken skola vi gick i heller,” sade Alyssa och tog fram sin historia mapp för att sedan
smälla igen skåpet.
”Men det är ju förståeligt, man brukar inte prata om skolan på helgerna”, förtydligade jag.
“Sant det där”, mumlade Alyssa.
Vi stod kvar vid skåpen ett tag och kollade på människor då det var tio minuter kvar innan historian började. Och det
fanns inget att göra, då cafét var stängt och lunchen var om två timmar. Och det var hade gått sex timmar av
skoldagen, vilket betydde att detta var våran längsta skoldag. Och det syntes på dem flesta eleverna som jag hade
lektion med då alla gick runt med kroppen trött släpandes efter dem för dem ville lika mycket som jag och Alyssa
bara gå hem. Men det gick ju inte för sig.
”Jag önskar att vi bara kunde hoppa över hela skoldagen, gå till gallerian eller något”, sade jag.
Alyssa vände sitt ansikte mot mig och log på ett sätt som visade att hon tänkte samma sak, fast hon menade allvar.
“Det går att tänka på. Kom, så går vi!”
Jag skakade på huvudet. “Jag var inte seriös, vi kan ju inte skolka.”
”Och varför inte då?” frågade Alyssa.
“För att… vi kan bara inte”, sade jag.
”För det försämrar dina betyg?” frågade Alyssa.
“Dina också! Du borde verkligen bry dig, Lyss. Skolan betyder mer än vad du kanske tror, förstå det. Kom nu, vi går
till historia salen.”
”Jag har nog faktiskt aldrig varit såhär hungrig innan. Och maten har nog aldrig varit såhär god innan heller”, sade jag
med munnen full av kyckling.
Alyssa nickade uppmuntrande och tryckte gaffeln i en tomat som hon sedan stoppade i munnen. “Det var jättegott.”
Tyst fortsatte vi att äta skolans sallad och dricka våra vatten. Skolan hade oftast en sådan äcklig mat att inte ens
min gamla hund jag hade i Atlanta hade kunnat äta. Och han åt allt. Allt. Men idag hade dem verkligen lyckats då
jag och Alyssa faktiskt åt någonting.
”Vad tycker du om Justin då?” frågade Alyssa som från ingenting.
“Vad menar du?”
”Är han snäll? Jobbig? Vad tycker du om honom liksom?” frågade hon igen och tog bort pappret från en klubba och
stoppade in den i munnen.
Jag tyckte inte om Justin. Han var otrevlig, alldeles för självupptagen och skum. Alla runt omkring mig trodde att
han var en sorts ängel för att han kunde sjunga och hade ett bra utseende. Så var det inte. Inte mot mig i alla fall,
för mot mig var han inte rättvis.
“Han är snäll och trevlig”, ljög jag. “Vad tycker du?”
”Du vet vad jag tycker. Han är Justin Bieber för guds skull, Rose”, sade Alyssa och betonade hans namn. ”Varför
skulle jag inte tycka om honom?”
En hand la sig plötsligt på Alyssas axel och jag studerade flickan som stod bakom henne. Mina läppar formades
till ett leende och jag la ner gaffeln på brickan. ”Vad gör du här?”
“Jag går här!” svarade Julia samtidigt som Alyssa vände blicken mot henne.
”Hej”, sade Alyssa. ”Vi går också här!”
“Jag märkte det”, sade Julia och fingrade på kjolen till sin cheerleading dräkt. “Att ni inte har berättat det…”
”Du har faktiskt inte heller sagt någonting”, påpekade jag och pekade på henne med gaffeln som jag hade plockat
upp från brickan.
“Men jag har faktiskt hört att du ska gå här”, sade Alyssa.
”Jag har gått här sedan tre år sedan”, berättade Julia. ”Konstigt att vi inte har träffats innan.”
Alyssa och jag nickade instämmande och jag drack en klunk från mitt vatten.
“Men detta är ju jättekul”, förklarade Julia och lutade sig fram med armbågarna på bordet, då hon satt sig ner på den
tomma stolen på sidan om den. “För nu kan vi alla vara tillsammans, fem dagar i veckan.”
"Now we all can be together, five days a week."
Jag slog igen matteboken. Matte var bland det värsta jag visste och att det var den sista lektionen på en jobbig dag
där man var som tröttast, gjorde det inte bättre. Men jag var ändå glad för att allt skulle vara slut efter just denna
timme.
“Men vad är det du inte förstår?!” skrek min mattelärare och slog irriterat näven i bänken.
Alla som satt i klassrummet blev tysta och stirrade på mig och Mrs. Hastings.
”Denna uppgiften”, sade jag tyst och pekade på tal femhundrasextiosju.
“Det fattar jag ju”, sade Mrs. Hastings. “Men varför kan du inte vara som alla andra här inne och kunna addera några
små jävla skit tal?”
”Så du håller med om att ämnet du undervisar i är skit?” frågade jag. Genast stängde jag munnen och tänkte på
vad jag hade sagt.
För ungefär ett halvår sedan hade jag satt någonting liknande och jag hade fått kvarsittning i två dagar. Och
informationen kom fram till Joey vilket han inte reagerade så positivt på. Om jag visste bättre ville jag inte gå
igenom den kvällen igen, för det var hemskt. Och Mrs. Hastings var inte heller någon man kaxade sig mot frivilligt.
Men det gjorde jag två gånger i rad, så mycket hatade jag matte.
“Du får kvarsittning till åtta ikväll.”
”Självklart”, mumlade jag och bet på kanten av min blyertspenna. Helvetet slutade visst inte efter denna lektion. Den
fortsatte resten av kvällen och in mot natten.
“Var du verkligen tvungen att säga det där?” frågade Alyssa som satt bredvid mig, tre sidor före mig i boken, efter
Mrs. Hastings hade lämnat mig utan jag fått reda på hur man löste det där talet.
”Nej.”
“Varför gjorde du det då?” frågade hon och fnittrade.
”Sluta fråga så många frågor. Hjälp mig med talet istället.”
“Det får du lista ut själv. Det är inte ett dugg svårt, femhundra gånger tre, seriöst vem kan inte det, Rose?” frågade
Alyssa.
”Jag kan inte. Sluta få mig att verka som en idiot”, bad jag
“Du är ju en idiot”, retades Alyssa.
Jag himlade med ögonen och sedan tystnade vi båda. Jag tänkte efter lite. ”Ett tusen femhundra?”
“Va?” hon kollade upp från matteboken.
”Svaret blir ett tusen femhundra.”
Hon suckade som om att det var en självklarhet. “Ja. Ja, det blir det. Det är rätt.”
Klockan ringde när jag skrivit ner svaret i min bok och alla elever sprang ut ur salen.
”Nu är dagen äntligen över”, sade Alyssa och sträckte på sig. ”Men inte för dig.”
Jag nickade utmattat, tog mina saker i famnen och sköt in stolen under bänken.
“Jag håller med dig. Det jag sa kanske var lite onödigt, jag menar jag måste vara kvar i skolan tre timmar till”, sade
jag när vi stannade vid Alyssas skåp.
”Det var faktiskt väldigt onödigt”, höll Alyssa med och ställde in mattemappen i hennes trånga skåp.
Jag kollade ner på klockan som satt på min högra handled. “Antar att jag måste skynda mig för att inte komma
försent till kvarsittningen också.”
Alyssa nickade och smällde igen sitt skåp. ”Jag ska vara med Julia nu. Men imorgon, om du inte uppför dig illa på
kvarsittningen också så du får sitta tre timmar extra imorgon igen, så kan vi ha en filmkväll om du vill?”
“Det blir bra.”
Vi sa hejdå till varandra genom kramar och ord. Jag släpade mina fötter efter mig när jag gick till sal trettiotvå,
på väg till kvarsittningen.
Detta kapitlet är bland det dåligaste jag har skrivit. Förlåt för det. Men, det jag vill lägga fokus på är
Sofia! Du vet vem du är. Att du länkade mig i din blogg gjorde mig så himla glad då du är en av mina
stora inspirationer, och tack för alla söta ord på instagram som jag har tackat för innan. Att du läser
betyder mycket för mig. Otroligt mycket!
♥
☒ Back On Track
16 - IT FEELS GOOD TO BE HOME
I min hall med gråa väggar, beige heltäckningsmatta och två garderober. Där ber han mig att lova
någonting jag inte kan. Man kan inte glömma av ett första möte med en person, även om man
ville. Speciellt om det var så skumt som mitt och Justins var.
”Jag lovar.” Sade jag satte ena handen i byxfickan.
“Det känns bra att ha dig hemma igen”, sade pappa med mjuk röst i mitt öra samtidigt som han smekte mig på ryggen.
Det hade varit en jobbig flygresa. För när jag vart, helt oförberedd, hemma hos Roselyn, hade det tagit på alla mina
krafter. Så jag var ändå ganska glad över att kunna sova hela flygresan. Men jag var på väg till Canada. Så det blev
inte så.
Senaste gången var dagen med morfar. Det hände bara på grund av mig. Så tankarna om det släpptes inte. Trots hur
trött i kroppen jag än var.
Och hur trött jag var på livet.
“Tack”, sade jag. “Det känns bra att vara hemma.”
Det kändes inte alls bra. Speciellt inte då jag var i mormors hus och skulle packa ihop alla morfars saker. Det var
därför jag hade kommit hit idag, för att slänga alla saker som påminde om honom. Alla andra sade att det var på
grund av att det inte fanns någon användning för dem längre. Men jag visste lika mycket som dem att det berodde
på att ingen ville veta av morfars död längre. Man var för sårad för att ens veta av morfar.
“Vi börjar så snabbt som vi kan, så äter vi-” Mormor avbröt sig själv när hon såg mig ståendes i hallen. Hon böjde sig
långsamt ner och ställde ner flyttlådan hon hade i händerna på golvet.
Hon hade på sig ett par mörkblåa jeans, en röd t-shirt och en vit kofta. Hennes hår var uppsatt i en tofs med halva
håret nere, då hennes hår egentligen var för kort för att vara uppsatt. Hennes utryck var ledsamt redan som det var.
Men när hon såg mig blev det ännu värre.
“Justin”, sade mormor tyst och kramade också om mig. “Hur mår du min älskling?”
“Som du”, sade jag. “Skit.”
Mormor skrattade dystert och klappade mig lätt på axeln innan hon backade.
Pappa harklade sig genant i bakgrunden och tog upp flyttkartongen som mormor ställt ner på golvet. “Vi kanske ska
ta och börja innan klockan rusar iväg.”
“Börja du Jeremy så kommer jag och mitt barnbarn snart”, sade mormor.
Pappa nickade lätt och försvann in i morfars sovrum längst bort i huset. Och mormor vände sig om till mig.
“Är det någonting du vill att jag ska veta?” frågade jag.
“Justin”, sade mormor och kollade mig djupt i ögonen. “Le.”
Jag skakade hopplöst på huvudet. “Det spelar ingen roll om jag inte gör det, ingen bryr sig om hur jag mår ändå.”
“Jo, mitt lilla barnbarn”, log mormor. “Dem bryr sig mer än vad du tror.”
“Vi ska gifta oss”, fnittrade Jazmyn och visade ringen på sitt vänstra ringfinger.
“Jazzy”, skrattade jag och skakade på huvudet. “Är du säker på detta?”
Jazmyn nickade bestämt och satte båda händerna i midjan. “Ja, såklart. Jag älskar ju honom.”
“När sa du att du träffade honom igen?” frågade jag.
“Igår”, sade Jazmyn.
Jag försökte hålla inne mitt skratt och log istället.
“Var glad för henne nu, Justin”, sade pappa, tog upp henne i sin famn och gav mig en menande blick. En blick som
visade att han tyckte att detta var lika konstigt själv.
“Så”, sade jag. “Blir man bjuden på bröllopet då?”
“Nej”, sade Jazmyn. “Det blir inget bröllop med publik.”
“Va?” frågade jag.
“Vi tog ett vuxet beslut och bestämde oss för att gifta oss själva”, sade Jazmyn.
“Utan präst?” frågade jag.
“Utan präst och publik”, svarade hon.
Jazmyn hade tagit detta med morfar lika hårt som jag. Men hon var så liten att hon egentligen inte förstod vad som
hände. Så efter en månad betedde hon sig precis som vanligt. Jag undrade om hon verkligen förstod hur lycklig hon
var, att vara barn och inte ha några bekymmer alls. Kunna släppa taget om något och inte må dåligt över något en
lång tid. Jag undrade om hon verkligen förstod hur lycklig hon var.
“Det blir nog jättebra, Jazzy”, sade jag, fortfarande borta i mina tankar.
“Det blir verkligen jättebra, Justy”, svarade hon och log mot mig. Sedan försvann hon och pappa ut i köket, och jag
satt kvar även fast min mage behövde mat till hundra procent. Men jag orkade inte bry mig just då, men mormor
gjorde tydligen det.
“Justin, kom nu”, ropade mormor ifrån köket. “Det var faktiskt du som ville ha pizza.”
“Jag kommer”, ropade jag tillbaka och reste mig upp från soffan där jag satt. Långsamt gick jag till köket och satte
mig på en köksstol när jag väl kommit in till rummet. Jag tog en pizzaslice från kartongen och la den på min tallrik.
“Vi har varit väldigt duktiga idag tycker jag”, sade pappa och tog en tugga av sin pizza.
Mormor och jag nickade dystert, i försök att komma ifrån just det ämnet.
Det blev tyst runt hela bordet, förutom ljudet av Jaxon som försökte köra bil med pizzabiten.
“Jaxy, lägg ner det där,” sade pappa. “Det är meningen att du ska äta den.”
Han hjälpte Jaxon att äta upp den genom att mata honom vilket tog tio minuter. Bara för att Jaxon var väldigt svår
att hantera med hans huvudskakande och nickande.
“Hur mycket är klockan?” frågade jag pappa som nu satt på sin stol igen. Han mumlade något med att han aldrig
kunde få lugn och ro medan han kollade på sin armbandsur.
“Klockan är fem, när går ditt plan igen?” frågade pappa.
“Åtta. Men Tom kanske kan hålla kvar planet lite”, sade jag. “Han lyfter ju inte utan mig.”
“Sant…” konstaterade pappa.
Och så blev det tyst igen. Ingen visste väl direkt vad dem skulle säga i denna stund. Jazmyn hade berättat allt hon
visste innan middagen, Jaxon hade fullt upp med att äta och jag och pappa och mormor visste att det inte var en
situation att prata om vad som helst i. Så vi förblev tysta.
“Hur är det idag, Bieber?” frågade Tom och skakade hand.
“Det funkar väl”, ljög jag. “Själv?”
“Trött”, sade Tom. “Men jag kommer ta dig hem säkert, lovar.”
Jag nickade och gick förbi honom och satte mig på fåtöljen i planet. Mitt privatplan var alldeles för stort för att sitta
själv i, men jag hade sagt till Kenny och mamma att jag ville vara ensam denna resa. Det ångrade jag visserligen nu.
Men jag kunde inte ringa mamma och be henne åka till Canada med ett annat flygplan bara för att sitta i mitt.
Som att livet var så enkelt. Så jag lutade mig tillbaka i fåtöljen för att försöka somna. Men precis som när jag var på
väg hit så kunde jag inte, för mina tankar var för många och för tunga. Tankar om morfar, mesta dels.
Många andra skulle ganska lätt komma över sin mor eller farföräldrars död. För dem flesta dör naturligt, dem blir
gamla.
Dem har levt ett helt liv och dem ska försvinna nu. Det är naturligt. Men när någon av dem dör på grund av en
bilolycka, på ett sätt orsakad av sig själv, ska man inte prata naturligt längre. För känslan av att man dödat sin egen
morfar är inte naturligt. Jag trodde att leva det livet som jag gjorde innan allt detta inte var naturligt. Alla fans,
konserter, intervjuer, media och inget privat liv var inte heller naturligt. Men när en sådan här grej händer, blir det
tusen gånger värre. Inget i livet blir naturligt längre.
Detta dramat som ni alla vill ha kommer, jag lovar.
♥
☒ Back On Track
LÄNKBYTE - CELEBNOVELL
Justin Bieber, skolans kriminell. Ledare i gänget. Killen som inte bryr sig om någonting. Dagarna består av - förvånansvärt - av skolan medans nätterna är motsatsen – fester , droger, sprit och tjejer. Han är jagad av många men ingen lyckas att fälla ner honom.
Självklart ligger denna novellbloggen i mina bokmärken tillsammans med Bieb! Jättebra novell med bra uppdate och välskrivna kapitel. Om ni inte redan läser den så gör det, jag lovar över både Roselyns och Justins liv att ni inte kommer ångra er.
♥
☒ Back On Track
15 - YOU WERE CLOSE TO GETTING TO KNOW
Jag slängde den använda näsduken på golvet. Jag följde den med blicken när den flög i luften och när den landade på
golvet. Jag satt och tänkte ett tag men tillslut gjorde jag samma sak med alla andra näsdukar som låg utspridda över
täcket.
Jag tog varsin i kanten, studerade den och kastade den lugnt och försiktigt.
Det tog tjugo minuter innan jag var färdig. Men det gjorde mig inte så mycket, för då man är sjuk finns det ingenting
att göra. Så jag slösade ingen tid.
Dörrklockan gav ifrån sig sin vanliga melodi och jag suckade. Under tiden jag reste mig upp han den ringa två gånger
till. Och när jag nådde dörren, en tredje.
“Kan man inte ens få sova när man är sjuk?” Frågade jag medan jag öppnade dörren och gnuggade mig i ögonen.
Utanför dörren stod Alyssa, Chaz, Justin och Julia. Alla påklädda och friska.
Grattis till dem.
“Stackaren, hur mår du?” Frågade Alyssa och tog ett steg fram mot mig.
Jag tog ett steg bakåt. “Jättebra, Lyss. Vad gör ni här?” Frågade jag irriterat.
Tydligen ville dem komma in då Julia puttade in mig genom dörren och hon, Alyssa och Chaz steg in. Men Justin
stannade kvar ute.
“Justin?” Chaz vinkade diskret med handen åt Justin för att visa att han också skulle inkräkta mitt hus.
“Alltså, jag har någonting annat att göra…” Försökte sig Justin på men blev avbruten av Julia.
“Nej Justin, det har du inte.” Hon sträckte ut handen och drog in honom i hallen också. “Alyssa mötte Joey är han gick
till jobbet, och han berättade att du var sjuk. Så vi skippade skolan för att ta hand om dig!” Fortsatte hon glatt.
Jag hostade. Alla backade ett steg bort ifrån mig utan Chaz. Han log bekymrat åt mig.
“Eller inte alla, direkt. Jag hade annat att göra, men… Chaz och Julia är envisa.”
“Jag är också envis, Justin!” Tjöt Alyssa och pekade på sig själv. Det var hon inte alls.
“Hur skulle jag kunna veta det? Du var inte ens där.” Försvarade Justin sig själv och drog handen genom håret. “Och nu
är jag här för dig tydligen, Roselyn. Så du får verkligen inte smitta mig. Jag ska till Canada imorgon.” Fortsatte Justin
och pekade menande på mig.
“Skyll er själva. Det var ju ni som kom hit. Jag frågade er inte.” Påpekade jag och la vikten på höger fot.
Jag ville inte ha besök. I sådana fall hade jag ringt Alyssa och frågat, för jag visste att hon hade kommit även fast det
var måndag och skola. Men då hade jag inte ringt Chaz, Julia och definitivt inte Justin.
Jag kände honom inte ett knyst och hans attityd gick mig på nerverna. Visst, han hade haft ett jobbigt år med hans
morfar och det där med Selena. Men det gick inte att skylla på när det gäller beteendet. För en bra attityd ska alltid
vara kvar om man var uppfostrad bra, spelar ingen roll vad som händer. Det hade pappa lärt mig.
“Vill du att vi ska gå?” Frågade Julia och kollade ledsamt på mig.
Jag var för snäll för att kunna skicka iväg dem nu. “Nu är ni ju ändå här, så nej.”
Julia och Alyssa hoppade till av glädje medan Justin suckade av irritation.
“Men Justin, om du så gärna vill, gå.” Fortsatte jag surt med armarna knutna vid bröstet.
“Verkligen?”
“Nej.” Jag log. “Jag vill ha dig här.”
Det ville jag inte. Men vara lite taskig tillbaka, det ville jag.
“Vi med Justin.” Sade Chaz och visade med hela kroppen att han tröttnat på Justins beteende.
“Roselyn, gå och lägg dig i sängen så fixar vi alla té och choklad till dig.” Suckade Justin för att förklara att han skulle
stanna. Inte för att han ville, utan för att vi tvingade honom. Men det lät om möjligen tvärtom.
“Okej.” Sade jag snabbt och lätt. Jag gick till vardagsrummet och la mig i soffan istället för sängen, för att inte göra som
Justin sade att jag skulle göra.
Jag ångrade direkt när jag la mig med ansiktet i soffkudden att jag inte hade tagit några näsdukar med mig. Jag
suckade för mig själv och slog med handen på bakhuvudet. Hur kunde man vara så dum. Jag var förkyld och snoret
rann varannan sekund. Vem som helst skulle ha papper vid sin sida hela dagen.
Jag kollade på klockan. Kvart över elva. Jag hade legat i soffan i två minuter sedan sist jag kollade. Under tiden hade
jag hunnit snora ner nästan hela kudden.
“Justin!” Skrek jag i kudden, men lät mer som ett mummel.
Jag fick inget svar. Jag höjde huvudet ungefär tio centimeter från kudden. “Justin!” Skrek jag igen.
Steg ifrån köket kom emot mig och jag kände hur Justin ställde sig bredvid mig där jag låg i soffan. Jag såg honom inte
då jag lagt ner ansiktet i den snoriga kudden igen.
“Ja, Roselyn?” Suckade han. Någonting han hade gjort mycket dem gångerna jag hade träffat honom. Suckat, alltså.
“Sluta säga mitt namn hela tiden och hämta papper så jag kan snyta mig.” Mumlade jag in i kudden igen. Men han
hörde mig ändå.
“Jaja. Jag är inte din slav.” Mumlade han tillbaka och började gå från vardagsrummet.
“Joho! Idag är du det.” Skrek jag efter honom men fick inget svar. Kanske för att jag skrek in i kudden igen.
Jag satte mig långsamt upp igen och höll handflatan under näsan för att inte skulle rinna. Precis när jag gjort det kom
Justin tillbaka igen, med papper denna gång.
“Här har du.” Han sträckte fram pappret till mig. Onödigt mycket papper också. En hel hushållspappersrulle hade han
med sig. Den jäveln.
“Så sjuk är jag faktiskt inte.” Sade jag irriterat och roffade åt mig rullen.
“Är du visst det.” Sade Chaz när han kom in i vardagsrummet, balanserandes på en kopp med té. “Rött té till
sjuklingen.”
Jag hånskrattade åt honom och tog emot koppen han sträckte ut mot mig. Jag vågade inte dricka då det var skållhett
då man bara höll runt keramik koppen.
Trettio sekunder senare kom både Julia och Alyssa ut från köket också, fast dem balanserandes på en talrik med
vit choklad.
“Du vet att jag vet att du älskar té och vit choklad.” Berättade Alyssa och ställde ner fatet framför mig på bordet.
“Världens bästa kombination, brukar du säga.”
Alla skrattade förutom jag och Justin.
“Min morfars också.” Viskade Justin och kollade upp med stora ögon från tallriken.
Det blev tyst. Chaz hade berättat om bilolyckan Justins morfar hade varit med om. Eller Bruce, som han hette. Han
hade åkt för att hämta upp Justin på Torontos flygplats, då han hade tagit en paus från sin turné för att hälsa på sin
familj och vänner. Det visade att pausen från turnén blev längre på grund av att Bruce krockade med två bilar på
vägen. Och Justin blev förkrossad. Så han tog ledigt i en månad till, festade sex gånger i veckan, tog ännu en månad
ledigt, festade och om och om igen.
Så jag förstod varför Justin just då hade den ledsna minen i ansiktet.
“Vi brukar äta det tillsammans till en film eller något.” Sade Justin men rättade sig själv fort. “Brukade. Vi brukade
göra det.”
Julia som hade fjärrkontrollen i handen, på väg att sätta på en film, la långsamt ner den på bordet igen.
“Vi kanske kan prata lite…” Sade hon försiktigt och kollade runt på alla som satt placerade i varsin soffa.
”Låter som en bra idé tycker jag.” Svarade Chaz och kollade ner på händerna i sitt knä. Alla andra gjorde samma sak.
För ingen ville såra Justin mer nu. Inte ens jag.
“Det finns saker om mig som du var nära på att få veta.” Sade Justin och kollade allvarligt på mig med mörka ögon.
Efter tjugo minuter av kallprat och pinsamma tystnader på grund av morfarincidenten, så frågade Justin om han fick
prata med mig i enrum. Det var jätte skumma saker han sade till mig.
“Va?” Mumlade jag uppenbart förvirrat och kliade mig ovanför mitt vänstra ögonbryn.
“Jag ljög om mitt namn för en anledning, Roselyn.”
“Jag vet jag vet. För att du inte ville att jag skulle flippa ut om du sagt att du var Justin Bieber. Men vet du vad, då
skulle jag ha-”
“Nej. Du vet ingenting.” Avbröt Justin mig väsandes. “Hur vi träffades ska vi bara glömma av. Då måste lova att inte
tänka på det mer.”
“Nu kommer jag ju tänka på det hela-”
“Lova då.” Avbröt han mig igen.
Han hade varit otrevlig mot mig hela tiden. Från första dagen till där vi står just nu.
I min hall med gråa väggar, beige heltäckningsmatta och två garderober. Där ber han mig att lova någonting jag inte
kan. Man kan inte glömma av ett första möte med en person, även om man ville. Speciellt om det var så skumt som
mitt och Justins var.
”Jag lovar.” Sade jag satte ena handen i byxfickan.
♥
☒ Back On Track
14 - THAT'S WHY I LOVE HIM
”Vart är vi på väg?”
Jag, Alyssa och Chaz satt på ett par smutsiga hårda säten i en buss, på väg till vart vi nu skulle.
Chaz hade lurat oss hit genom ett telefonsamtal, en dag efter Alyssa och dem träffades för första gången. Jag antar att
han hade bjudit med henne för att han hade lätt för att lära känna nytt folk. Men även fast han hade frågat oss om vi
ville komma med, fick vi inte fråga om vart vi skulle. Och vi förstod verkligen inte varför. Men vi förstod att han var
hemlighetsfull.
”Vi ska hit.” Sa Chaz när bussen hade stannat på slutstationen.
När jag kollade ut genom fönstret förväntade jag mig att se vart vi befann oss. Men jag möttes bara av skog.
Jag steg ut ur dörrarna med Chaz framför och Alyssa bakom mig. Vi ställde oss alla tre i rad på bredden med blickarna
ut över alla granarna och ljudet av bussen som åkte tillbaka till stan igen.
Chaz vände blicken mot mig och Alyssa istället. ”Vi måste gå en bit bara.”
Vi gjorde samma sak som honom och höjde menande på ögonbrynen.
”Eller ni kanske märkte det, ja.” Mumlade han för sig själv och kliade sig på näsan. ”Men då går vi då.”
Sagt som gjort, började vi gå, nästan jogga i tjugo minuter. När vi äntligen kom fram möttes vi av ett lyxigt hus med
många fönster, en pool och en tomt så stor att man inte kunde mäta med ögonen. Mitt och Joey radhus var ingenting
mot detta.
”Okej, Chaz. Nu får du på allvar berätta vart du har tagit oss.” Skrattade Alyssa chockat med uppspärrade ögon som
inspekterade huset.
Han svarade inte, utan gick istället fram till ytterdörren. Och vi följde efter. Chaz knackade eller ringde inte på, utan
steg rakt in i huset. ”Julia?! Jag är här nu.”
Innan jag hann blinka hörde man snabba fotsteg som trappade ner för den stora trappan.
”Chazie!”
Ner för trappan kom en tjej med kroppen och håret inlindade i två vita handdukar. Man såg att hon inte väntade besök.
”Åh herregud.”
Och så var hon borta.
Chaz skrattade och lutade sig mot väggen. "Jag berättade inte för henne att ni skulle med."
”För vem?!” Utbrast jag och Alyssa, uppenbart förvirrade. Vi var i en främlings hus, vi kunde väl i alla fall få veta vad
hon hette.
”Julia, min flickvän. Vi är hos min flickvän. Så, nöjda?"
”Väldigt.” Svarade Alyssa och bet på sina bubbelgum rosa nagel.
Jag visste såklart att han redan hade en flickvän och vad hon hette. Men jag visste inte att det var henne vi skulle till.
Joey brukade säga att jag var helt dum i huvudet.
Och han kanske hade rätt, trots allt.
”Förlåt och ursäkta!” Utbrast tjejen, så kallad Julia, ut när hon kom fram till oss fem minuter senare. Denna gången helt
full klädd och med borstat hår. ”Chaz berättade inte att han skulle ta mig sig några besökare, den jäveln.”
Hennes ögon var hasselbruna och hon hade en vältränad kropp. Jag kände igen henne. Men ifrån vart, hade jag ingen
aning om.
”Detta är Roselyn, min nya syster säger man väl. Och hennes bästa vän, Alyssa. Kramas och pussas nu som ni tjejer
brukar göra.”
Julia brydde sig inte om Chaz kommentar utan hälsade på oss med ett hej och ett leende.
Vi hälsade tillbaka, men sedan fall en tystnad över oss alla fyra. Även fast den inte var lång var den gnagande pinsam,
men som vanligt var Chaz expert i sådana situationer.
”Ska vi poppa popcorn? Det har ju du hemma.” Chaz nickade glatt mot Julia och drog med oss alla tre in i köket. Ett rum
som var nästan snyggare än det jag har sett av huset hittills tillsammans.
”Då vill ni väl ha någonting att dricka. Cola kanske?” Frågade Julia och ställde en flaska Coca Cola hårt på köksön.
Alyssa nickade och kollade på Chaz. ”Du har en väldigt snäll flickvän.”
”Jag vet.” Sa han och pressade läpparna mot Julias.
Det var kallt i vattnet. Nitton grader kanske. Men dem andra badade på som att det inte spelade någon roll. Men för
mig gjorde de det, så jag gick upp och lindade in mig i en handduk.
Det var augusti månad och det började bli höst. Jag visste att det var en dum idé att bada, ens i tio minuter. Jag kände
redan på mig att jag började bli sjuk.
”Kom igen, hoppa i igen! Det är ju inte ens kallt.” Ropade Julia från bassängen med ett stort leende på läpparna.
Det hade blivit precis som med Chaz. Vi lärde känna varandra snabbt och jag gillade henne redan. Dem var nästan
samma personer och dem passade helt perfekt tillsammans.
”Aldrig i mitt djävulska liv att jag hoppar i en djup skål med isbitar igen.” Huttrade jag och skrubbade handen på låret,
för att försöka bli varmare.
”Som Julia precis sa, så kallt är det faktiskt inte.” Tjöt Alyssa och skvätte vatten på Chaz.
Hon och Chaz och Julia hade varit oskiljaktiga under dem senaste tre timmarna.
Det var nästan som att jag och Alyssa hade fått nya kompisar i vår lilla grupp. Och det gillade jag.
”Jag håller faktiskt med Lynnrose.” Sa Chaz och använde sitt egna, och väldigt konstiga, smeknamn på mig. Han
klättrade upp för poolstegen och sprang fram till mig där jag satt på en stol på altanen, tog en handduk och lindade sig
också in i den. ”Det var svinkallt.”
Jag nickade mot Julia och Alyssa för att visa att jag inte var helt dum i huvudet.
Meh ifall jag var det, så var Chaz det också.
Dem båda skakade frustrerat sina huvuden men fortsatte att simma och skvätta vatten på varandra i tio minuter. Då
kom dem upp och torkade sig med varsin rosa handduk. Använde den sedan för att göra en turban av håret, och så
gick vi alla in i huset, i respektive rum för att byta om till kläder. Men eftersom jag och Julia hade våra ombyten i
samma rum bytte vi om tillsammans.
”Hur känns det att ha Chaz som bror nu då?” Frågade hon och knäppte av sin bikinitopp, och lät den falla ner till
marken.
”Jättebra. Jag gillar honom, han är jätterolig och jättesnäll.” Tyckte jag ärligt till och drog på mig en grön t-shirt.
”Jag måste hålla med. Det var därför jag är kär i honom.” Julia fnittrade till och drog också på sig en t-shirt, men hennes
var rosa. ”Det är därför jag älskar honom.”
Jag höjde på ögonbrynen. ”Älskar? Då måste ni ha varit tillsammans länge.”
”Arton månader.” Svarade hon och krånglade på sig ett par svarta byxor.
Jag visste inte någonting om vad att älska innebar. Jag älskade pappa och Alyssa, men Alyssa brukar säga att det inte
är samma sak. Jag ville också älska någon.
Jag ville också bli älskad.
”Det var en väldigt lång tid.” Log jag, för att hon inte skulle märka att jag tänkte på vad hon sagt, även fast jag gjorde
det.
När vi hade bytt om brydde vi inte oss om att sminka oss eller blåsa håret. Utan vi bara borstade håret och klev ut över
tröskeln.
Där stod Alyssa och Chaz och väntade på oss. Chaz helt vanligt, men Alyssa med ett chockat uttryck på ansiktet.
Jag rynkade på ögonbrynen. ”Ni kan gå och kolla på en film eller något så länge. Jag ska bara gå och ta ett glas med
vatten. Jag letar reda på er senare.”
Jag tyckte inte att dem skulle bry sig, så jag vände mig om och gick till köket, funderandes på varför Alyssa såg så
chockad ut.
Men när jag klev in i köket så förstod jag varför.
”Och vad gör du här då?” Jag tog stora steg fram till kranen, tog ner ett glas från ett av dem hundratals skåpen och
fyllde det med vatten.
”Chaz bjöd mig.” Svarade Justin, lika nonchalant som jag.
"Chaz invited me."
”Chaz bjöd mig också.” Svarade och drack en klunk av mitt iskalla vatten.
Det var då jag märkte att han såg väldigt trött ut då hans ögon var röda.
”Hur mår du egentligen?”
Jag visste att jag inte skulle bry mig, för han hade utan anledning varit ohövlig och irriterad på mig under hela
middagen. Jag hade rätt att vara det tillbaka. Men min pappa har uppfostrat mig, så jag visste när det inte var tid för
otrevligheter.
”Jag? Bra, varför bryr du dig?” Frågade han snabbt, kliade sig i ögonen och sniffade med näsan.
”För jag bryr mig om folk…” Svarade jag ärligt och kollade fortfarande fundersamt på honom.
Han reste sig upp från stolen så snabbt att den nästan ramlade på golvet.
”Det är bra. En bra egenskap.” Han sträckte ut handen och tog tag i mitt glas, ställde ner det i diskhon och suckade
högt. ”Men nu går vi upp till dem andra.”
Jag nickade långsamt, reste mig också upp och gick med honom upp för trappan.
Han betedde sig jättekonstigt, han hade gjort det alla andra gånger jag träffat honom, men idag var det annorlunda.
Han visste tydligen exakt var dem andra var någonstans då det första rummet han gick till satt dem i. Alyssa låg
utslängd på sängen med mobilen i handen, Chaz satt i fåtöljen med Julia på golvet framför honom och försökte göra en
fläta av hennes hår.
”Vi är här nu, så vad ska vi göra?” Frågade Justin trött, vilket fick Alyssas huvud att flyga direkt mot vårt håll.
Det där om att hon bara var ett litet fan utav honom verkade inte helt sant. Men det gjorde ingenting att hon hade
ljugit, för det hon sa dagen innan var väldigt fint.
”Det som finns att göra…” Sa Julia helt borta från omvärlden, då Chaz nu masserade hennes axlar.
Hon vände på sitt huvud och pressade läpparna mot hans innan hon lät honom fortsätta med massagen, och
gjorde om samma sak varannan minut.
♥
☒ Back On Track
13 - COFFE SOLVES PROBLEMS
Jag tog tag i min pappersmugg som stod på sidan av bordet och började fingra på sugröret, bara för att ha någonting
att göra. ”Ja, det kan jag ju göra.”
Det blev det tyst igen.
Jag fortsatte att inspektera sugröret samtidigt som jag kände Alyssas blickar på mig.
De släppte taget om deras händer och log mot varandra.
♥
☒ Back On Track
12 - IT WAS NOT SUPPOSED TO BE LIKE THIS
Min blick hade fastnat på Justin, så när han började gå ut från köket följde jag efter. Som att vi satt fast i varandra. Han fortsatte samma väg som han gick tidigare ikväll. Vardagsrummet, där vi hade pratat. Så jag antar att det var där Chaz befann sig just nu. När vi äntligen kommit in i det stora filmrummet satt Chaz på huk vid en stor bokhylla. Hans händer flög runt i skåpet innan han vände sig om, med två filmer i handen.
♥
☒ Back On Track
11 - FINALLY, YOU'RE BORING
Min blick hade fastnat på Justin, så när han började gå ut från köket följde jag efter. Som att vi satt fast i varandra. Han fortsatte samma väg som han gick tidigare ikväll. Vardagsrummet, där vi hade pratat. Så jag antar att det var där Chaz befann sig just nu. När vi äntligen kommit in i det stora filmrummet satt Chaz på huk vid en stor bokhylla. Hans händer flög runt i skåpet innan han vände sig om, med två filmer i handen.
♥
☒ Back On Track
10 - YOU MAYBE WANT TO KNOW
Jag suckade när Joey parkerade sin BMW på Katerinas uppfart. Han hade som vanligt inte velat köra mig, så jag hade fått leka Följa John när jag åkte efter honom genom hela Birmingham, med min ljusblåa Volvo.
Bildörren flög upp när jag tryckte ner handtaget och ljudet av klackar ekade genom det tysta området när jag började gå till hus dörren med Joey tätt bredvid mig. Han sträckte fram sitt krokiga pekfinger för att ringa på, men vände sig mot mig.
"Vill du imponera?"
Jag höjde på ögonbrynen,
"Ja, det vill jag väl."
"I så fall, var inte dig själv." Han log och lät finger träffade ringklockan. Medan vi väntade på att dörren skulle öppnas stod jag kvar med blicken i ingenstans. Han skulle alltid förolämpa mig, om möjligheten finns, utnyttjar han den. Men det är så han funkar, antar jag.
"Joey, vad kul att se dig!" Tjöt en dam med kort brunt hår, ganska mullig kropp och gröna ögon. Det måste vara Katarina. Hon såg snäll ut.
"Kan bara säga det samma," Han kramade henne kärleksfullt. "Säg mig, har du klippt dig?"
Deras diskussion om att så var fallet höll på ett tag och där stod jag gömd bakom Joey, utan att veta vad jag skulle göra. Men tillslut hamnade Katarinas blick på mig och hennes ögonbryn höjdes. Hennes leende blev större samtidigt som hon puttade undan Joey med en hand på hans axel. Han vände sig om för att se vad som fanns där. När även han såg mig blundade han av irritation för att sedan tala upp,
"Katarina, detta är min brorsdotter Roselyn." Han nickade uttråkat mot mig. "Roselyn, detta är Katarina. Min flickvän."
Innan jag ens hann ta ett ynka andetag flög Katarina på mig, "Jag hört så mycket om dig, sötnos! Vad kul att äntligen få träffa dig."
Jag höjde menande ögonbrynen mot Joey över hennes axlar som gav mig en min som löd att jag bara skulle spela med. Och visst kunde jag göra det.
"Samma här!" Tjöt jag tillbaka glatt, fast jag bara ville hem och lägga mig för att sova. Hon slutade krama mig, la händerna på mina axlar och tryckte till.
"Inte ska vi stå här i kylan, va? Välkomna in, jag har lagat fläskfilé med bakad potatis!"
Jag och Joey steg tacksamt in i hallen. Jag hängde av mig min rosa cardigan och ställde mina skor prydligt i skohyllan. Jag skulle inte överleva denna kvällen, det visste jag redan. Jag var så himla trött. När vi steg in i köket luktade det otroligt. Jag kände hur min mage kurrade tyst. Jag kollade runt i rummet.
Det var ett modernt kök med vitt och svart kakel och gasspis. Snett bredvid kylskåpet och frysen stod ett matbord gjort av ek, fyllt med mat ovanpå. Jag tassade fram dit och satte mig på en av dem låga stolarna. Fingrarna gjorde precis som tidigare hemma Joeys kök, trummade längtande efter maten. Jag är ett matvrak, kan inte förneka det.
Röster hördes från övervåningen och kom närmare då personerna gick ner för trappan. Jag koncentrerade mig fortfarande på maten och inte ens min nyfikenhet kunde låta mig släppa blicken.
”Där är ni killar! Skulle precis fråga dig, vill du äta med oss eller ska jag ta undan din tallrik?”
”Om det går bra äter jag gärna här.”
Rösten kände jag igen väl. Alldeles för väl. Jag nästan hoppade upp ur stolen av förvåning när jag såg personen framför mig. Det var meningen att vi inte skulle ses igen.
Han fortsatte att prata med Katarina utan att ha märkt mitt chockade ansikte någon meter ifrån honom. Jag släppte honom med blicken för att möta Joeys istället. Han såg precis likadan ut som jag. Han berättade för mig den dagen att jag inte skulle lära känna honom för mycket, det var för riskfullt. Men nu möter vi honom båda två, ändå.
”Jason,” Jag kunde inte låta bli att avbryta Katarinas och hans samtal, ”Vad gör du här?”
Han vände sig mot mitt håll. Hans leende dog snabbt ut när han såg mig.
”Nella?” Hans suckade ljudligt, ”Helvete också.”
"Okej, kan någon förklara vad som händer?" Frågade killen som förmodligen var Katarinas son. Jag höll på att öppna munnen men en hes stämma avbröt mig.
"Jag och Nella träffades för någon vecka sedan. Inte någon så stor grej egentligen, bara förvånad över att se henne här." Förklarade Jason tyst och snabbt, ville säkert lika mycket som jag slippa det här.
Katarina skrattade, "Varför kallar du henne Nella?"
Åh nej.
"Får jag inte det?"
Katarina skrattade igen, "Såklart du får, men hennes riktiga namn skulle passa bättre."
Jason vände sig om igen och stirrade på mig, och jag stirrade tillbaka. Det här var ju pinsamt.
”Du skulle väl kunna kalla honom för sitt riktiga namn också?” Skrattade den andra killen fram och nickade menande mot Jason. Som att han reagerade på hans namn gick han fram till mig där jag satt vid köksbordet.
”Skulle jag kunna få prata lite med dig?” Jag nickade till svar och reste mig upp.
”Men maten är ju-” Började Katarina men blev snabbt avbruten av Jason,
”Det går snabbt, jag lovar.”
Katarina nickade samtidigt som jag reste mig upp. Jason började gå ut ur köket och jag fick nästan springa för att hinna ikapp honom. Han fortsatte längre och längre bort, tills han kommit till slutet av huset. Varför behövde vi försvinna så långt bort?
Eftersom han inte talade upp kollade jag runt i rummet för att se vart vi var. Rummet var uppenbart ett vardagsrum, då det bestod av soffor och en tv.
"Vad heter du? På riktigt?"
"Roselyn Parker." Viskade jag tyst och mötte Jasons blick, han suckade igen.
"Och jag är Justin," Han blundade, "Bieber."
Herregud. Hur kunde jag inte märkt det innan? Det var ju självklart. Håret, rösten och kroppsspråket. Klart som fan att det var Bieber, Alyssas stora crush. Nästan varje dag får man höra dem senaste nyheterna eller skandalerna om popstjärnan. Och jag hade träffat honom, utan att veta om det.
"Okej," Jag kollade snabbt åt sidan och korsade armarna, "Varför ljög vi för varandra?"
"Jag hade en anledning." Han fortsatte, "Du vet att du inte kan berätta för någon om detta? Förutom din pappa då."
Åhåhåhå så dåligt kapitel. Kort också. Inte värt väntan för er alla. I nästa kapitel så fortsätter middagen, känner på mig hur awkward det kommer bli. Haha!
♥
☒ Back On Track
9 - YOU KNOW THIS IS YOUR FAULT
"Kan jag få med mig lite silkespapper?" Expediten nickade exalterat och böjde sig ner under disken, för att komma upp med det jag önskat. Jag log mjukt och tog emot dem rosa rosorna i min famn. Joey hade skickat mig för att köpa blommor. Till vem eller vad har jag absolut ingen aning om.
Jag andades in den friska luften när jag stigit ut genom den stora butiksdörren. För en gångs skull kände jag mig lugn. Det var så mycket som hände i mitt liv och att vara mitt i ingenstans kände bra just då. Jag gick med stora steg bort från tystnaden och kom in till centrum igen. Blomsterbutiken låg utanför staden i en fallfärdig byggnad. Jag vet inte hur dem lyckas hålla stället vid liv. Nästan ingen kände till den lilla butiken. Bara jag och några andra tiotal. Alla andra går till den stora mitt i centrum. Det är ganska konstigt egentligen, för Sofias har dem mest vackra och färgstarka blommorna.
Jag avbröts i mitt tänkande när jag föll fram på mina klumpiga fötter. Jag gav ifrån mig ett skri av smärta. Jag hade fortfarande ont i kroppen efter min och Joeys... stund. Detta gjorde det inte direkt bättre. Jag låg platt på mage när jag blickade mot andra sidan av asfalten. Jag förväntade mig att buketten skulle vara spridd överallt. Men nej. Min blick fastnade istället på ett par svarta Supras. Och jag kände igen dem mycket väl. En lång suck lämnade min mun samtidigt som jag blundade av irritation.
"Austin."
"Behöver lilla prinsessan hjälp?" Han skrattade, "Kan inte ens stå på sina egna ben. Det är en skam."
Jag suckade igen och började resa mig upp. Austin sträckte fram sin hand för att hjälpa mig upp, men jag tog inte emot den. När jag äntligen stod på mina skakiga ben, märkte jag hur nära han faktiskt stod. Så jag tog ett steg bakåt. Jag ville inte låta honom göra färdigt det som han försökte för sex dagar sedan. Vi var faktiskt ensamma här ute.
"Sååå.." Jag avbröt mig själv när jag såg blåtiran på hans vänstra öga. Först undrade jag var han fått det ifrån. Men sedan kom jag på. Festen. När han försökte sig på mig och den blonda killen slog skiten ur honom. Jag hade varit så rädd för Austin just då och det är jag fortfarande. Men minnet fick mig bara att skratta. Högt.
Han kollade konstigt på mig, "Vad?"
Jag fortsatte att skratta och det tog några minuter innan jag kunde lugna ner mig, "Gör det ont?"
Han kollade fortfarande konstigt på mig innan han förstod vad jag menade och mötte min blick med svarta ögon. "Du vet väl att det här är ditt fel?" Han pekade mot ögat.
"Om du inte hade gett dig på mig från första början skulle det inte ha hänt." Förklarade jag lugnt fast jag var irriterad. Hur kunde han säga att allt det här var mitt fel? För så vitt som jag vet, var det han som försökte sig på mig.
Han suckade och öppnade munnen för att antagligen ge ifrån sig mer förolämpningar, men jag stoppade honom.
”Kan jag få mina blommor, tack?” Han höll buketten med ett fast grepp och inspekterade dem. Han hade räddat blommorna från att landa på marken men jag var fortfarande inte honom tacksam. Han har bara gjort mitt liv värre än det redan var.
När han, äntligen, var färdig med att stirra och lukta på blommorna sträckte han fram dem till mig. Jag nickade nonchalant. Jag tog emot buketten och började ta några steg förbi honom men en hes röst stoppade mig.
”Hoppas vi ses snart igen, Parker.”
Med ryggen emot Austin höjde jag ett ögonbryn för att sedan skaka på huvudet.
”Hoppas inte jag.” Svarade jag högt och började försvinna längre bort ifrån honom utan att han gjorde något åt det.
När jag kommit hem till mitt och Joeys lilla radhus var han inte hemma. Så jag steg in till köket och satte blommorna i vatten. Jag la det vikta silkespapperet på köksbordet och ställde vasen på den. En suck lämnade min mun när jag satte mig tungt på en av köksstolarna. Jag lät blicken flyga runt i köket samtidigt som mina fingrar trummade till melodin Wake Me Up uppe på bordet. Jag var uttråkad. Jag hade gjort det som Joey bett mig om och pappa hade åkt tillbaka igår. Det fanns absolut ingen att vara med och inget att göra.
Pappa hade bara hunnit vara här i två dagar innan han hade varit tvungen att komma tillbaka till armén. Det sög, men jag antar att jag måste ta vara på tiden som jag får med honom.
När jag satt där och tänkte hörde jag hur min mage kurrade. Glad för att ha något att göra, även om att det handlade om att laga mat, reste jag mig snabbt från stolen. Nästan för snabbt. Jag höll handen för pannan och väntade tills pipet försvann och synen skulle komma tillbaka. Det tog bara några trettio sekunder innan min kropp fungerade igen. Jag tog några steg fram till kylskåpet för att se vad som fanns att äta. Eftersom jag har en sådan tur så fanns det mat. I alla fall tillräckligt för att göra en macka. Min mun vattnades när jag tog fram smör, skinka, bröd och gurka. Det tog inte så lång tid för mig att få mästerverket klart. Jag njöt av tuggan jag precis tagit. Jag svalde och skulle ta en till tugga men blev avbruten av ytterdörren som öppnades. Jag såg Joeys kroppsbyggnad ute i hallen. Vart har han varit egentligen? Jag hade mackan halvt in i munnen när han steg in i köket.
”Du kan inte äta nu.” Sa han sammanbitet. För att inte gå på hans nerver la jag ner mackan långsamt på bordet. ”Du måste fixa dig.” La han till och drog stressat handen genom hans gråa hår.
”Varför då?” Min röst var liten när jag frågade. Jag lät alltid lika rädd när jag pratade med Joey. Och det var för att jag alltid är lika rädd.
”Katarina bjuder på middag ikväll. Hon och hennes son vill träffa dig. Varför vet jag inte.”
”Din nya flickvän?”
”Ja. Gå upp och gör dig någorlunda fin, om det nu går.” Jag kunde inte låta bli att bli sårad när han säger sådär. Han höjde ögonbrynen, ”Du har inte hela dagen på dig.”
Jag hajade till och halvsprang till och upp för trappan. Jag gick in i mitt rum och hittade direkt till min lilla vita garderob. Jag skulle bara välja kläder för en middag. Det borde inte vara så himla svårt.
Förlåt för väntan och för ett dåligt kapitel. Annars då, jag har fått en egen webmaster! Fina Mickan. ♥
Ska sätta mig och skriva på kapitel 10, kapitlet då det händer saker. Haha, ha en bra dag.
♥
☒ Back On Track
8 - WELCOME BACK, JUSTIN
Just shout whenever, And I'll be there.
You are my love, You are my heart.
And we will never ever-ever be apart.
"We're just friends"
What are you saying?
Said theres another and looked right in my eyes.
My first love broke my heart for the first time.
Like baby, baby, baby noo.
Like baby, baby, baby ooh.
Thought you'd always be mine, mine.
Baby, baby, baby oohh.
Like baby, baby, baby noo.
Like baby, baby, baby ohh.
Thought you'd always be mine, mine.
Yeah, Yeah, Yeah
Yeah Yeah Yeah
(Now I'm all gone)
Yeah, Yeah, Yeah
Yeah, Yeah, Yeah
(Now I'm all gone)
Yeah, Yeah, Yeah
Yeah, Yeah, Yeah
Now I'm all gone, gone, gone, ooh.
I'm gone.
"Jag kände mig ensam. Eller rättare sagt, jag känner mig ensam. Så jag gjorde... vissa saker för att må bättre. Men det gjorde egentligen bara allt värre." Jag log. "Men ni är fortfarande vid min sida. Ni har aldrig lämnat mig. Så jag ville bara tacka er alla. Tack för att ni fortfarande tror på mig."
♥
☒ Back On Track
7 - THERE IS NOTHING TO SAY
Jag flög i mina svarta Converse, och skulle springa ut ur dörren när jag avbröts av ringklockans melodi.”Pappa?”
"Hjärtat, du har inte rört ditt kaffe på tio minuter," Sa pappa oroligt. "Mår du bra?"
Jag vaknade till när jag kände något blött på min kind. Snabbt drog jag bort tåren så att pappa inte skulle märka att jag grät. Men jag misslyckades, något som jag gör ofta nu för tiden.
♥
☒ Back On Track
6 - THAT WAS ALL I NEEDED TO HEAR
Jag rynkade ögonbrynen åt Joey, men lät blicken falla åt boxen i min hand. Just det. Den hade jag kvar. Men det borde inte spela någon så stor roll. Jag ger honom pengarna, som han tydligen skulle ha, så bryr han sig inte längre. Eller? Jag tog ett djupt andetag för att sedan prata upp.
”Jag har pengarna, det är väl det som spelar roll för dig?” Frågade jag så lugnt som möjligt, samtidigt som jag sträckte fram bunten med andra handen. Men jag hade visst fel.
”Hur fan tänkte du nu? Du kan ju inte ta pengarna och bara sticka!” Ropade han rätt i ansiktet på mig. Leendet som satt på hans läppar innan jag lämnade huset, hade nu slutat lysa på hans ansikte.
”Det gjorde jag inte.” Jag skulle fortsätta med min förklaring, men Joey avbröt mig.
”Du kommer skämma ut mig för hela världen när detta kommer ut!”
Vad pratar han om, allvarligt?
”Men jag-” Han avbröt mig igen.
”Min flickvän kommer höra det, hennes familj och vänner.. Inser du vad du har ställt till med?!”
Men herregud! Jag har nog aldrig varit såhär frustrerad. Om jag bara lagt ner boxen i fickan innan jag gick in, skulle jag kunna legat och sova just nu. Att vara lat kan ha sina små fördelar. Men inte denna gång.
”Jag hänger inte med alls-”
”Hänger inte med? Klart som fan att du vet vad du har gjort!”
Har gubben någon slags fetisch för att avbryta folk? Han tog ett djupt andetag för att försöka lugna ner sig. Men som vanligt funkade det inte. Han fortsatte,
”Du kan ju inte bara gå utan att lämna över det som är hans! Du vet att-” Nu är det min tur. Jag måste få försvara mig.
”Men för guds skull det gjorde jag inte heller!” Tjöt jag irriterat. ”Han lämnade mig, utan att ta emot boxen.”
Ja. Nästan sant. Typ. Lite. Eller okej då, så vart det inte alls.
Han glömde av att ta emot den för att han vart tvungen att svara på ett telefonsamtal.
Men kanske han bara gick iväg för en liten stund, för att sedan komma tillbaka? Utan att se mig där… Åh nej!
Fan vad pinsamt. Såklart han förväntade mig att vara där. Jag vart där för en anledning. Jason också. Jag skulle ha pengarna, vilket jag fick. Han skulle ha boxen, vilket han inte fick. Nu förstår jag Joeys ilska.
Jag hade misslyckat. Jag hade gjort tagit ett felsteg. Och det slutar alltid likadant.
”Det tror jag inte på.” Han tog ett stort steg fram till mig, så att vi stod farligt nära. Ansikte mot ansikte. ”Jag tror att du har misslyckat. Som vanligt. Är det inte så det är?”
I detta ögonblick kunde jag inte göra något annat än att nicka. Han hade faktiskt rätt.
”Jo, det är så det är.” Viskade jag, men tillräckligt högt för att han skulle höra mig.
Jag var rädd. Om jag var Leslie Chow från Baksmällan skulle jag försvarat mig själv. Men det är jag inte. Jag är Roselyn, och jag vet vad Joey är kapabel till. Därför vågade jag inte röra mig. Nästan inte ens andas.
Bara stå kvar, ansikte mot ansikte med den äckligaste människan på jorden.
”Du har misslyckat hela ditt liv. Misslyckat skolan, misslyckat med ditt utseende och misslyckat med att skaffa vänner. Vill du veta varför?” Viskade han hotfullt fram med sammanbitna tänder.
Ännu en gång kom jag bara för mig att nicka. Men det nöjde han sig inte med.
”Du svarar på min fråga!”
Jag var väldigt osäker på om grannarna inte hörde det där. Så högt skrek han. Jag andades in ett skakigt andetag på grund av rädslan. Efter några sekunders tystnad vågade jag äntligen möta hans blick.
”Ja.”
Tydligen älskade han att höra min förskräckta röst, för han log. Hur kunde han finna denna situation så härlig? Antagligen för hans största hobby är att skada mig.
”Det vart dina misslyckande föräldrar, som inte visste hur man knullar rätt. Dem misslyckades i sängen, vilket resulterar att du blir ett misslyckande foster.” Han klappade min finnfria kind med högerhanden. ”Det vart därför din mamma dog. Gud ville straffa henne och Lewis, men han bestämde sig för att bara göra sig av med henne. Varför vet jag inte, min bror är lika äcklig han med. Men jag antar att hon förtjänade det.” Han log igen. ”För det vart hon som tog sin tid på att få ut dig ur fittan.”
Det vart det enda jag behövde höra.
Jag tog i allt jag hade för att kunna putta iväg honom ifrån mig. Och jag lyckades. Jag såg med stora ögon på när Joey flög in i kylskåpet. Man hörde hur smällen orsakade innehållet att falla ner från dem respektive hyllorna.
Det tog ett tag för honom att bearbeta vad som hade hänt. Men fortfarande snabbare än för mig. För jag förstod inte vad det där kom ifrån. Men jag visste, att inget kunde stoppa mig från att fortsätta.
Innan jag hade hunnit märka, flög Joey på mig sekunden efter. Slag efter slag träffade min mage, även mitt ansikte. Jag skrek och stönade av smärta, och försökte ännu en gång att putta honom ifrån mig.
Men jag klarade inte av det. Tillslut låg jag bara där, och lät hans arga knytnäve utforska min kropp. Jag vet inte hur länge. Men innan jag hunnit tänka något mer på det, försvann hela omvärlden och allt blev svart.
Jag vaknade av en smärta som spred sig genom hela ryggen. Jag kände även smärtan i magen och ansiktet, men det vart ingenting jämfört med denna.
Jag stönade av smärta när jag satte mig upp från den liggande ställningen. En sak vart säker. Jag hade inte sovit i min säng i natt.
Jag glömde smärtan för ett tag, för att koncentrera mig på att få upp ögonen. Min nyfikenhet tog över. Jag ville se vart jag hade hamnat någonstans. Det skulle aldrig falla mig in att gå och lägga mig på ett golv.
Men jo, tydligen kunde jag.
Jag lät min forskande blick flyga genom köket. Hur i helskotta hamnade jag här? Varför har jag så ont i min kropp?
Och varför ligger Joey utslagen bredvid mig?
Jag flög snabbt upp på fötterna och försökte hålla kvar mig där. Men det vart svårt, och tillslut tog smärtan över.
Jag föll ner på köksstolen bakom mig, och jag la händerna för ögonen på grund av min rygg. Men när jag kände smärtan sprida sig upp till ögonen när jag gjorde det, brydde jag mig inte om några andra kroppsdelar.
Jag kände svullnaden mot handflatan. Okej, jag hade definitivt en blåtira.
Vad exakt hände igår?
Jag försökte tänka, men det vart omöjligt. För jag hade, såklart, ont i huvudet också. Det fanns bara en förklaring till det här. Jag hade antagligen sagt något eller gjort något som vart fel, och Joey hade straffat mig.
Tillslut kunde jag resa mig upp från stolen och gå mot medicinskåpet. Jag knäckte ut ett par Alvedon, hällde upp ett stort glas med vatten och svalde mina tabletter.
Detta är ingenting jag inte varit med om förut. Det vart vardagsmat för mig att behandlas såhär.
Men varför kändes det så annorlunda?
Det går inte förklara vad jag kände. Men det vart uppenbarligen så att Joey tog till våld för något speciellt igår. Eller så vart det väl bara så att jag hade mer ont än vanligt.
Jag orkade inte tänka på detta hela dagen, utan jag började långsamt trappa upp till mitt rum. Det tog ett tag, men jag lyckades.
Det första jag gjorde vart att välja kläder. Förmodligen det svåraste valet i livet för en tjej som jag. Efter några jobbiga sju minuter, hade jag satt på mig en vit tröja med tryck som jag hade innanför dem svarta shortsen. Simpelt, men ändå fint. Jag kunde faktiskt inte bry mig mindre om kläderna idag. Jag skulle antagligen bara stanna hemma eller vara med Alyssa. Jag behövde inte vara snygg för någon av sakerna.
Men om jag ska vara med Lyss, måste jag sminka bort dessa blåmärken. Sagt som gjort, låste jag in mig på badrummet och trollade bort Joeys revir. Bara om man ställde sig riktigt nära, typ kyssnära, skulle man märka dem.
Eftersom jag nu tillbringat så lång tid med sminket, måste jag ju träffa någon. Så jag sträckte mig efter mobilen på handfatet och knappade in Lyss nummer. Signalerna gick, men tillslut svarade en trött röst.
”Vem vill mörda mig genom att ringa nio på en lördagsmorgon?” Frågade hon med en mörk och hes morgonröst. Jag kunde inte låta bli att skratta, hon kunde bokstavligen sova bort hela helgen om hon ville. Men jag skulle vara med henne idag, punkt slut, så det kunde hon glömma.
”Rose vill! Jag kommer över till dig nu, se till att vara vaken.” Trallade jag med mjuk röst. Hon mumlade något för sig själv, innan jag hörde något prassla i bakgrunden. Förmodligen hennes täcke. Men om hon gjort som jag, sovit på köksgolvet, hade jag ingen aning om vad det kunde vara.
”Okej, men jag kan inte lova något.”
Efter någon minut sa vi hejdå, och jag började försiktigt gå ner för trappan. Jag måste verkligen vara försiktig med min rygg idag. När jag landat på vardagsrumsgolvet började jag tassa in i köket. Till min förvåning, och fasa, satt Joey med en kopp kaffe i handen vid köksbordet. När han såg mig började han flina som aldrig förr. Äcklat kollade jag iväg och började gå mot glasen. Jag hade hunnit bli väldigt torr i halsen, och vatten skulle sitta perfekt just nu. När jag druckit upp den sista droppen, hörde jag Joeys mörka stämma.
”Rolig kväll igår va?”
Jag stannade upp med mina rörelser, fortfarande med glaset mot läpparna. Irriterat skakade jag på huvudet och vände mig om.
”Jag vet inte! För du slog förmodligen ihjäl mitt huvud så mycket att jag inte kommer ihåg.” Hans flin dog ut och han stirrade känslolöst på mig. ”Om du ursäktar mig, så ska jag iväg.” Jag klev snabbt ut ur köket, jag orkade inte med en sekund till med honom.
Jag flög i mina svarta Converse, och skulle springa ut ur dörren när jag avbröts av ringklockans melodi.
Den enda som besöker oss är Alyssa. Men jag skulle ju hem till henne, inte tvärt om. Fast hon hade ju precis vaknat, så hon kanske inte direkt förstod.
När jag öppnade dörren förväntade jag mig det stora leendet och det bruna ängahåret. Men den som stod i dörröppningen vart definitivt inte Alyssa.
”Pappa?”
♥
☒ Back On Track
5 - JASON
"Det är viktigt. Men det vart trevligt att träffas, Nella." Jag nickade.
DÅLIGASTE KAPITLET JAG NÅGONSIN SKRIVIT I HELA MITT LIV. Inga känslor alls, men jag hoppas att det blir bra ändå. Jag lovar, detta mellankapitlet kommer att behövas för novellen.
♥
☒ Back On Track
4 - IT'S REALITY, AND THAT'S WHAT SCARES ME
Ja.. Kort som vanligt. Men det är svårt för mig nu när Justin inte direkt är så inblandad i novellen att skriva långa. Vilket kommer ändras i nästa kapitel. Så om ni vill ha kapitel 5, kommentera om era åsikter. Fast ni behöver inte påpeka att kapitlet vart kort, för som sagt. Det vet jag redan. Jag tål kritik! ♥
♥
☒ Back On Track
3 - MY FIRST AND LAST PARTY
Det vart inte fören nu jag märkte att jag grät. Tårarna rann ner för mina kinder regelbundet och det vart ingen ide att försöka torka bort dem. Det skulle ändå bara komma nya.
Kort kapitel. Men det är typ som en fortsättning av kapitel 2, för att det vart så kort. Så se det som ett kapitel med två perspektiv.
