Jag vart rädd. Allt är bara så förvirrande nu för tiden. Varför kunde jag inte få vara som alla andra? Leva ett vanligt liv utan att behöva vara rädd hela tiden. Utan att oroa sig för att möta just en person. Personen som orsakat rädslan. Det är verkligen läskigt hur en person kan orsaka en sådan sak av en händelse. Hela situationen vart som en dröm. En sådan dröm där man blir jagad men kan inte kan röra sig. När något skrämmer dig, och du kan inte bara springa där ifrån. Man vill skrika efter hjälp, men man har ingen röst. Det finns ingen som kan hjälpa dig. Fast det är ingen dröm. Det är verkligheten. Och det är just det som skrämmer mig.

Jag saknar tiden när man vart barn. Allt såg så ljust ut. Jag skulle bo med min pappa hela livet ut och leva som en prinsessa. Äta tårtor till frukost, lunch och middag. Jag skulle älska alla människor som fanns på denna jord. För att alla människor förtjänar att bli älskade. Fast det är inte helt sant. Jag har råkat ut för människor som sviker, skadar och ljuger om vem dem är. Man kan helt enkelt inte lita på någon. Det är som att jag förlorat hoppet på mänskligheten, du vet? Att det spelar ingen roll hur snäll, ärlig eller äkta personen är. Det slutar ändå alltid med att den sviker en. Och när man ser hur personen som svikit en kommer gående mot en, hur ska man reagera då? Ska man försöka springa där ifrån? Eller lever man fortfarande i drömmen, och kan inte fly från rädslan? Austin stannade upp framför mig med ett flin placerat på sina läppar.

"Hur är det, tjejen?" Jag kom inte för mig att svara. Jag ville inte ens kolla på honom, och framförallt inte prata med honom. Men är inte detta konstigt ändå? Jag menar, Joey har gjort exakt samma sak. Men ändå blir jag så äcklad och rädd för Austin. Är det för att jag är van vid Joeys beteende, eller är det för att jag litade på honom? Utan att tänka började jag gå förbi honom, utan att svara på hans fråga. Jag väntade på att han skulle hoppa på mig, men ingenting hände. Han vart väl smartare än att göra det inför alla i skolan. Jag stannade när jag nått mitt gula skåp och tog ut min mattebok. Matte vart mitt sämsta ämne, och det hjälper inte med att vi har en jävel till lärare. Mrs. Braun vart äckligt elak, och inte minst ful. Jag hoppade till när jag smällde igen skåpet, för där stod Alyssa lutande mot sitt skåp. Det är skönt att våra skåp är bredvid varandra, så man inte behöver skiljas åt efter varje lektion.

"Fan vad du skräms!" Jag tog en hand för hjärtat, och skrattade lite lätt. Men Lyss besvarade inte skrattet, utan fortsatte vara tyst. "Vad har hänt?" Jag höjde på ögonbrynen när hon öppnade sitt skåp utan att svara. Hon kollade sig snabbt i spegeln, fuktade sina läppar och vände sig sedan mot mig.

"Det är pappa. Han åkte igår."

---

Ja.. Kort som vanligt. Men det är svårt för mig nu när Justin inte direkt är så inblandad i novellen att skriva långa. Vilket kommer ändras i nästa kapitel. Så om ni vill ha kapitel 5, kommentera om era åsikter. Fast ni behöver inte påpeka att kapitlet vart kort, för som sagt. Det vet jag redan. Jag tål kritik! ♥