Detta vart fel. Jag hade ingen aning om vad det gällde, men hela situationen vart så overklig som den kan bli. Jag hade stått och väntat vid den stora grinden i tjugo minuter, innan en kille långsamt började komma emot mig. Han såg ungefär likadan ut som Joey förklarat. Stylat brunt hår, runt hundrasextio centimeter lång och en lätt muskulös kropp. Jag stod några meter bort från grinden inne i ett hörn. Även fast jag vart ganska så gömd, gav han mig några blickar innan han vände sig om igen. Det tog några sekunder innan jag kom på vad Joey hade förklarat för mig vad jag skulle göra. Jag drog lätt ner dragkedjan till byxfickan och tog ut den lilla blåa boxen. Jag hade absolut ingen aning vad som låg där i. Jag kan vågar inte ens tänka på vad det är, men förslag på förslag hoppar upp i huvudet. Jäkla nyfikenhet.

"This is what I brought you may forget me." Sa jag tveksamt, inte helt säker på om jag sagt rätt. Enligt Joey så skulle det vara meningen dem bestämt, för att den passade i situationen. Han gick inte mer in på det, utan kastade sedan ut mig ur huset så han kunde göra sig i ordning för sin så kallade dejt. Killen vände sig snabbt om och höjde sina ögonbryn. Det förvånade mig att jag såg gesten, för hans stora solglasögon skymde nästan hela hans ansikte. För ett tag trodde jag att det vart killen som räddade mig från Austin, men kom sedan på att han vart blond. Annars vart dem rätt så lika.

"Hey," Han drog långsamt handen genom håret. "Du är inte Joey, va?" Såklart att jag är Joey! Fyrtio år gammal gubbe, ja det är jag det. Eller inte.

"Nej." Jag log lite lätt.

"Ah, okej.." Han log tillbaka och lät sedan blicken falla ner på sina skor.

"Joey skickade mig, han är upptagen ikväll," Förklarade jag och höll fram den blåa asken. "Har ingen aning om vad, men detta vart tydligen vad du frågade om." Hans ögon studerade min kropp för att sedan äntligen möta mina.

"Tack." Istället för att ta asken, letade han också i sin byxficka innan han äntligen fick upp vad han letat efter. En bunt med pengar. "Tydligen vad Joey frågade om." Jag tog chockat emot pengarna och började räkna dem. Det vart inte lite, utan faktiskt så mycket att jag tappade räkningen.

"Wow." Han svarade bara genom att klia sig i nacken.

"Så.. Joey är din pappa?" Jag bet mig lätt i läppen. Skulle jag berätta att han bara vart min farbror, eller ljuga? Jag känner honom faktiskt inte, så jag behöver ju inte prata sanning.

"Ja, han är verkligen världens bästa pappa." Trovärdigt. Jag vart en rätt bra skådespelare tydligen. Han nickade. "Ska vi köra tre frågor?" Vad håller jag på med, seriöst? Jag är bara så pinsam ibland.

"Öh, va?" Ett klingande skratt hördes mellan väggarna, och jag kunde inte låta bli att le. Fast jag skämt ut mig själv.

"Vill du köra tre frågor?" Upprepade jag, fast jag visste att han hade hört innan.

"Okej, jag börjar," Han tog ett djupt andetag. "Hur gammal är du?"

"Sjutton," Svarade jag. "Du?"

"Nitton. Berättar Joey mycket för dig? Vad han gör på dagarna och så?" Jag höjde frågande på ögonbrynen. Frågade han just det?

"Vad vart det för fråga? Men såklart han gör, han är min pappa." Lögner. Han berättar ingenting för mig, och han är definitivt inte min pappa. Jag fortsatte, "Vad heter du?" Efter jag frågat en sådan simpel fråga, stod han bara tyst. Hade han inget namn eller varför svarade han inte? Tillslut tog han sig samman och log stort.

"Jason." Jag nickade glatt och strök bort några slingor hår bakom vänstra örat. Jason stoppade händerna halvvägs ner i byxfickorna, så hans knogar synades.

"Vad heter du då?" Jag gjorde samma sak som Jason gjort. Jag stod och funderade ett långt tag. Jag hade ändå ljugit om nästan allt annat, jag kunde likaväl ta och fortsätta. Jag kommer ändå aldrig träffa honom igen.

"Jag heter Petronella." Det vart min mammas namn, och jag hade alltid tyckt att det vart ett av dem vackraste namnen någonsin. Jason öppnade munnen för att säga något, men blev avbruten av en ringsignal. Han log ursäktande och jag log tillbaka.
"Det är viktigt. Men det vart trevligt att träffas, Nella." Jag nickade.

"Trevligt att träffa dig med, Jason." Han gav mig inte en enda blick innan han tryckte mobilen mot örat och började försvinna. Försvinna längre och längre ifrån mig, utan den blåa asken.

---

DÅLIGASTE KAPITLET JAG NÅGONSIN SKRIVIT I HELA MITT LIV. Inga känslor alls, men jag hoppas att det blir bra ändå. Jag lovar, detta mellankapitlet kommer att behövas för novellen.