Jag flög i mina svarta Converse, och skulle springa ut ur dörren när jag avbröts av ringklockans melodi.Den enda som besöker oss är Alyssa. Men jag skulle ju hem till henne, inte tvärt om. Fast hon hade ju precis vaknat, så hon kanske inte direkt förstod.
När jag öppnade dörren förväntade jag mig det stora leendet och det bruna ängahåret. Men den som stod i dörröppningen var definitivt inte Alyssa.
Alla drömmar jag hade haft om denna stunden vart inte lika underbara som verkligheten. Nu när pappa var här har jag fått tillbaka min livsglädje igen. Och den har jag inte haft på länge. Att se hur han sitter framför en, levande, är verkligen underbart. Jag ska vara lycklig för att han kom hem denna gången. Ta mig inte fel, jag är såklart jätteglad för att han är hemma igen. Men när han kommer tillbaka är det som att han aldrig varit iväg och kommer aldrig åka ifrån mig igen. Så oron försvinner.
"Kaffe?" Jag blickade upp mot pappa som stod med kaffekannan i högsta hugg.
"Visst." Jag stirrade på min nu kaffefyllda kopp i försök att hindra alla minnen som ville spelas upp i mitt huvud. Men det funkade inte.
Ett. Två. Tre. Jag lät fötterna glida ner från stegen och jag landade mjukt i vattnet. Att bada vart det bästa jag visste, speciellt när jag befann mig i en varm omgivning. Visst, Mallorca vart det roligaste stället jag någonsin varit på, men värmen vart obehaglig.
Jag hade lärt mig att bada med arm puffar, men hade fortfarande inte nått mitt mål att kunna hoppa från kanten. Därför fick jag tråka mig ner för stegen istället. Jag väntade på smällen av min pappas kanonkula, men den kom aldrig. Fundersamt vände jag mig om i vattnet för att se om han gjorde sig redo. Men nej. Han stod istället och flinade belåtet åt mig.
"Vad är det som är så kul?" Frågade jag nyfiket och log smått tillbaka. Han satte sig långsamt ner på bassängkanten.
"Du har glömt dina armpuffar." Panikslaget kollade jag på mina armar. Han hade rätt. Inget satt där. Men jag flöt fortfarande.
"Hur kunde jag glömt dem?" Frågade jag,fortfarande panikslaget, samtidigt som jag såg hur mina ben rörde på sig. Det hade jag inte märkt.
"Lynnis," Pappa log om möjligt ännu större. "Du har lärt dig simma."
"Hjärtat, du har inte rört ditt kaffe på tio minuter," Sa pappa oroligt. "Mår du bra?"
Jag nickade som svar, fortfarande stirrandes på kaffekoppen. "Jag mår fint, mycket tankar bara."
Han reste sig från stolen där han satt framför mig och slog sig istället ner på platsen bredvid mig.
"Du vet att du kan berätta allt för mig?" Frågade han med en gnutta hopp i rösten, "Du kan lita på mig."
"Det finns inget att berätta."
Men det fanns det visst.
"Vad är det du har på hjärtat pappa?" Jag slog mig ner i Blair's mjuka utemöbel. Pappa hade ringt mig i slutet på engelska lektionen och bett mig komma till det lilla café några minuter från skolan. Han hade något viktigt att berätta. Han kanske hade fått ett nytt jobb? Eller hade han hittat en ny flickvän?
"Vill du ha en cola?" Han ignorerade min fråga. "Kanske en Brownie också? Du gillar väl det?"
Jag höjde på ögonbrynen. "Ehm, visst. Det skulle vara gott."
Snabbare än väntat kom servitrisen fram till vårt bord och pappa beställde vårt fika.
Vi satt båda lika tysta. Jag tänkte inte prata upp, det vart han som ville ha mig här. Jag älskar min pappa, men jag ville hellre hänga med Penelope än att sitta här. Som att han läste mina tankar började han prata.
"Som jag sa i telefon innan," Han svalde. "Har jag något att berätta."
Jag nickade och korsade händerna i knät. "Spill it."
Han öppnade munnen för att fortsätta men blev avbruten av en jobbig ljus stämma.
"En cola och en Brownie, med extra grädde!" Tjöt en helt annan servitris än tidigare och ställde ner mitt fika framför mig. "Och en latte," Hon ställde ner den rykande koppen framför pappa. "Njut!"
Vi mumlade båda tack samtidigt, och lät ögonen följa hennes steg in till cafét. När jag skulle vända mig till pappa, kom en stor vind från ingenstans som fick en del av mitt hår att flyga in i munnen. Generat drog jag bort det och kollade tillbaka på pappa.
"Jag kommer vara iväg ett tag." Viskade pappa tyst när jag fått hans uppmärksamhet. Nästan så tyst att jag inte kunde höra honom.
Jag höjde på ögonbrynen igen, samtidigt som jag drack fyra klunkar av min kalla cola.
"Jaså? Varför då?"
Han svalde igen.
"Roselyn, älskling.." Han mötte min blick med hans nu tårfyllda ögon. "Jag ska till Afghanistan."
Jag vaknade till när jag kände något blött på min kind. Snabbt drog jag bort tåren så att pappa inte skulle märka att jag grät. Men jag misslyckades, något som jag gör ofta nu för tiden.
"Gråter du?" Pappa tog ett tag om mina axlar och drog in mig i hans famn. "Vad har egentligen hänt?"
Jag skakade på huvudet och försökte hålla in mina andra tårar som vart på väg att falla. "Ingenting."
Pappa skrattade frustrerat. "Du gråter för ingenting?"
"Det är vad tjejer gör i deras vecka." Förklarade jag och lät hans grepp om mig hårdna i en snäll gäst. Men jag hade inte mens. Jag vart ledsen. Jag brukade ju alltid säga vad som störde mig till honom. Men varför inte denna gången?
"Berätta sanningen." Befallde pappa och lutade sin haka mot mitt huvud.
Jag suckade. "Det är bara mycket tankar, jag lovar."
Och då kom jag på varför. Jag ville inte att han skulle veta att han hade sårat mig.
Jag hade gått hela vägen hemifrån till flygstationen för att möta alla sårade familjer. Familjer med samma känslor som jag. Sorg, rädsla och övergivnad. Det vart nog den sista känslan som var värst. Det var som att han inte ville veta av mig längre. Fast jag visste att så vart inte fallet. Han offrar sitt liv för fred, och det är ett vackert ting. Att offra sig själv för andra. Men ändå kunde jag inte sluta tänka på att allt vart mitt fel.
Jag försökte le när jag såg pappa några meter bort klädd i sin camouflageoverall. Men jag orkade inte. Så jag sprang det snabbaste jag kunde för att när jag kommit fram flyga in i hans famn. Jag lät tårarna rinna. Hela situationen vart hemsk. Detta vart sista gången jag skulle se pappa i veckor, månader eller år. Vem vet? Jag kanske aldrig kommer se honom någonsin igen. Detta kanske är sista gången jag kramar min pappa.
Tanken fick mig att börja snyfta högt mellan tårarna som rann.
Pappa smekte mig över mitt hår och log dystert med munnen mot min panna. "Vi ses snart igen. Jag lovar."
