Alyssa nickade och smällde igen sitt skåp. ”Jag ska vara med Julia nu. Men imorgon, om du inte

   uppför dig illa på kvarsittningen också så du får sitta tre timmar extra imorgon igen, så kan vi

   ha en filmkväll om du vill?”

  “Det blir bra.”

   Vi sa hejdå till varandra genom kramar och ord. Jag släpade mina fötter efter mig när jag gick

   till sal trettiotvå, på väg till kvarsittningen.

  “Jag valde inte att komma hit, jag blev faktiskt tvingad. Så bli inte allt för självgod nu.” Jag tog en chokladbit ur

   godisskålen som stod på bordet framför mig.

  ”Du är snart arton, vi bestämmer inte över dig. Du ville.”

  “Ville jag inte alls!”

  ”Ville du visst.”

  “Nej!”

  ”Fine. Fine, vi tvingade dig. Men du har alltid velat åka till London, så du ska vara glad för detta och inte vara bitter.”

  “Jag har alltid velat åka till London, det är sant. Men jag vill inte vara här med Justin.”

   Jag hade efter två par jobbiga skoldagar förväntat mig en lördag med flera filmer och ett varmt täcke runt min

   kropp. Men ack, så blev det inte. Alyssa och Chaz hade sprungit in i mitt rum klockan nio på morgonen och dragit ut

   mig i en blå BMW och kört iväg till London. Jag fick inte ens byta om hemma utan jag fick försöka sätta på mig en

   skjorta och kjol i baksätet från Alyssas garderob. Efter en vrickad fot kommer jag aldrig försöka mig på det igen.

   Det visade sig att dem hade bråttom för att vi skulle till London för att vara backstage på Justins konsert. Ingen hade

   frågat om jag ens velat följa med, men det var väl för dem visste att jag skulle säga nej.

  ”Nu är du här i alla fall. Så du kan sluta förolämpa mig när jag står här, tack”, bad Justin där han stod utan tröja

   framför spegeln med en mikrofon i handen.

  “Jag kan försöka”, sade jag. Det tänkte jag inte alls göra. Att förolämpa honom var nästan roligare än tanken om en

   elefant som försökte dansa tango med en råtta.

  “Hur lång tid är det kvar?” frågade Chaz och försökte få mig och Justin att inte prata med varandra då det antagligen

   skulle sluta med att hälften av godisskålen skulle vara överallt på golvet och resten på Justin och mig. Vi är inte

   människor som ska vara nära varandra, tvärtom, väldigt långt ifrån varandra.

  ”Tjugo minuter”, svarade Justin och kliade sig ovan ögonbrynet.

  “Varför är du så nervös? Det står i typ alla tidningar att du aldrig blir nervös inför dina konserter”, berättade Alyssa.

   ”Eller är det inte sant? För dem brukar-”

  ”Jag vet inte”, avbröt Justin Alyssas svamlande och vände sig om och satte händerna bakom ryggen på sminkbordet.

   ”Jag har ingen aning.”

  “Alla blir väl nervösa någon gång”, sade Chaz.

  ”Inte jag”, berättade Justin bestämt och drog på sig en lila tröja.

  “Är han inte duktig?”

   Alyssa var tvungen att skrika högre än en pipet från en pipleksak för att jag skulle kunna höra henne över vrålen i

   arenan.

   Visst var han duktig. Jättebra, faktiskt. Men det skulle jag aldrig erkänna.

  ”Lite”, ljög jag.

   Vi stod bakom själva scenen och kollade på hela konserten bakifrån. Så synen var mest Justins rumpa. Det var inte

   det jag ville kolla på just då, då jag faktiskt inte tyckte om honom på det sättet, eller jag tyckte inte om honom på

   något sätt alls. Men Alyssa verkade trivas, så jag stannade kvar för hennes skull.

  “Han är jätteduktig, man ser verkligen att han brinner för det här”, sade Alyssa och log mot Justin, eller Justins rumpa.

   Justin uppträde med en låten As Long As You Love Me som Alyssa hade förklarat att den hette. Han sprang runt och

   sjöng med dansare utklädda till plåt omkring honom. Det var nog inte plåt så, men det kunde bli en perfekt

   förolämpning. Att folk nog hellre skulle se honom gömd bakom plåten mer än framför.

  ”Jag är väldigt stolt över honom.”

   Jag vände mig om och blicken mötte en dam med långt brunt hår och glatt ansikte.

  “Pattie? Jag heter Alyssa, Justins kompis”, sade Alyssa exalterat för nu vilken  anledning.

  Kvinnan som tydligen hette Pattie vände sig mot mig.

  ”Öh”, mumlade jag. ”Jag heter Roselyn och är Chaz plastsyster”, sade jag och sträckte ut handen, då jag själv inte

   kunde kalla mig själv för Justins kompis.

   Pattie skakade min hand. “Trevligt och träffas tjejer, jag är Justins mamma Pattie.”

  “Jag vet! Jag såg dig i Never Say Never och på röda mattan!” fnittrade Alyssa och hoppade på stället.

   Pattie rynkade på ögonbrynet och nickade lätt förvirrat åt henne för att sedan vända sig mot mig. ”Vad trevligt att

   träffa Justins nya vänner, det har bara varit Chaz och Ryan dem senaste månaderna.”

  “Chaz berättade om vad som hade hänt. Jag beklagar”, sade jag sorgligt, både menande och för att kunna verka

   sympatisk inför min brors bästa kompis mamma.

  ”Det var så synd om Justin”, sade Pattie men rättade sig snabbt. “Synd om oss alla.”

   Jag och Alyssa nickade sorgset och en tystnad föll över oss alla ett tag. Pattie tog några steg framåt och kollade på

   Justin som dansade flitigt över scenen. “Det var han som blev som mest sårad av oss alla. Vi andra i familjen stängde

   också in oss på våra rum och åt inte på flera dagar. Men ändå var det Justin som tog det som hårdast psykiskt”, hon

   vände sig om mot oss igen. ”Han döljer någonting för mig, men jag vet inte vad. Det brukade han aldrig göra förut.”

   Pattie log dystert. “Sorg kan göra dåliga saker av människor. Men det värsta är att jag inte vet vad den har gjort

   med min son. För sonen jag brukade ha finns inte kvar längre.”

   Jag var minst tagen av vad Pattie hade sagt och Alyssa lika så. Chaz hade berättat verkligen allting för mig men ändå

   kändes det som det var Pattie som förklarade allting. Fick allt att låta så självklart. Jag tyckte synd om Justin, såklart.

   Men jag kommer inte på att vara snäll mot honom för den saken om jag inte blir likadant behandlad. Och jag tänkte

   inte heller vara snäll mot någon som jag inte gillar.

   Under kvällen hade jag presenterats för massor av människor. En Skoter, en mamma, en stylist och en säkerhetsvakt.

   Dem var alla väldigt snälla och det jag inte förstod var hur dem kunde ha en slags relation till Justin. För dem var alla

   helt olika människor jämfört med honom. Snällare människor.

  ”För en månad sedan kunde jag aldrig tro att jag skulle ut och äta middag med Justin Biebers crew. Aldrig i en

   tvättbjörnsrumpa”, fnissade Alyssa och la på ett sista lager av mascara på sina ögonfransar.

  “Dem är väl helt vanliga människor som oss, så bli inte allt för upphetsad av tanken”, sade jag och rättade till min

   skjortärm.

  ”Justin Biebers crew, Rose. Dem är inte helt vanliga människor. Justin Biebers Crew.”

   Jag suckade och rättade till min kjol som hade åkt upp många centimeter då jag suttit mig ner på en fåtölj.

   Dörren bakom mig öppnades och in kom skotern. “Är ni redo för att åka tjejer?”

  ”Klart vi är!” tjöt Alyssa och gick från spegeln fram till mig och drog upp mig ifrån fåtöljen. Tillsammans gick vi alla tre

   ut till alla femtio personer som stod och väntade på oss. Alla utan huvudpersonen.

  “Vart är Bieber?” frågade jag säkerhetsvakten även kallad Kenny, eftersom att han stod närmast mig.

  ”Han var alldeles för trött för att kunna följa med. Han ligger och vilar i bussen”, berättade han och kliade sig på hakan.

   Jag nickade på ett sådant uttråkat sätt att jag tydligt visade att jag inte var speciellt intresserad och började följa med

   strömmen, genom att gå. Alla hade nämligen börjat gå ut från lokalen där konserten hade hållit hus ut mot bilarna

   som skulle köra oss till restauranten. Men något fick mig att stanna på vägen.

  “Vänta Kenny”, sade jag för att stoppa honom samtidigt som jag gick fram till bordet som Alyssa, Justin, Chaz och jag

   hade suttit vid i början av dagen. För på bordet låg Justins mobil. ”Han har glömt sin mobil.”

  “Oj då,” sade han. ”Men nu har vi bråttom, tror du att du snabbt kan gå förbi bussen och lämna den till honom?”

   Jag suckade. “Okej.”

   Vi sprang ikapp alla andra som hade fått försprång då dem inte märkt att jag och Kenny stannat. När vi gått ut genom

   dörren såg jag direkt var bussen stod. För det stod en stor svart buss med en stor bild på Justin med hans namn

   under bredvid bilarna som skulle köra oss till restauranten.

   Kenny pekade på bussen. ”Du fattar nog vart du ska.”

   Jag nickade och halvsprang in i bussen för att bilarna inte skulle åka iväg utan mig.  För då skulle jag få stanna kvar i

   bussen med Justin resten av kvällen. Och det ville jag verkligen inte.

  “Justin?!” ropade jag när jag smällt igen dörren efter mig. Inget svar. ”Justin!” ropade jag igen men fick inget svar då

   heller. Så jag började gå runt i den stora bussen och öppna alla dörrar till dem olika rummen. Men det var då jag

   hörde ljud från rummet längst bort i bussen jag kom på att han hade gått och lagt sig, och Chaz hade berättat att

   rummet längst bort i bussen var Justins sovrum. Så jag joggade fram till dörren. Jag hade inte tid för att knacka då

   bilarna säkert redan hade åkt utan mig. Så jag gick in i rummet utan att knacka. Det skulle jag inte ha gjort. För där

   satt Justin på en pall vid det öppna fönstret, med en glödande joint i handen.