“Det känns bra att ha dig hemma igen”, sade pappa med mjuk röst i mitt öra samtidigt som han smekte mig på ryggen.

   Det hade varit en jobbig flygresa. För när jag vart, helt oförberedd, hemma hos Roselyn, hade det tagit på alla mina

   krafter. Så jag var ändå ganska glad över att kunna sova hela flygresan. Men jag var på väg till Canada. Så det blev

   inte så.

   Senaste gången var dagen med morfar. Det hände bara på grund av mig. Så tankarna om det släpptes inte. Trots hur

   trött i kroppen jag än var.

    Och hur trött jag var på livet.

  “Tack”, sade jag. “Det känns bra att vara hemma.”

   Det kändes inte alls bra. Speciellt inte då jag var i mormors hus och skulle packa ihop alla morfars saker. Det var

   därför jag hade kommit hit idag, för att slänga alla saker som påminde om honom. Alla andra sade att det var på

   grund av att det inte fanns någon användning för dem längre. Men jag visste lika mycket som dem att det berodde

   på att ingen ville veta av morfars död längre. Man var för sårad för att ens veta av morfar.

  “Vi börjar så snabbt som vi kan, så äter vi-” Mormor avbröt sig själv när hon såg mig ståendes i hallen. Hon böjde sig

   långsamt ner och ställde ner flyttlådan hon hade i händerna på golvet.

   Hon hade på sig ett par mörkblåa jeans, en röd t-shirt och en vit kofta. Hennes hår var uppsatt i en tofs med halva

   håret nere, då hennes hår egentligen var för kort för att vara uppsatt. Hennes utryck var ledsamt redan som det var.

   Men när hon såg mig blev det ännu värre.

  “Justin”, sade mormor tyst och kramade också om mig. “Hur mår du min älskling?”

  “Som du”, sade jag. “Skit.”

   Mormor skrattade dystert och klappade mig lätt på axeln innan hon backade.

   Pappa harklade sig genant i bakgrunden och tog upp flyttkartongen som mormor ställt ner på golvet. “Vi kanske ska

   ta och börja innan klockan rusar iväg.”

  “Börja du Jeremy så kommer jag och mitt barnbarn snart”, sade mormor.

   Pappa nickade lätt och försvann in i morfars sovrum längst bort i huset. Och mormor vände sig om till mig.

  “Är det någonting du vill att jag ska veta?” frågade jag.

  “Justin”, sade mormor och kollade mig djupt i ögonen. “Le.”

   Jag skakade hopplöst på huvudet. “Det spelar ingen roll om jag inte gör det, ingen bryr sig om hur jag mår ändå.”

  “Jo, mitt lilla barnbarn”, log mormor. “Dem bryr sig mer än vad du tror.”

  “Vi ska gifta oss”, fnittrade Jazmyn och visade ringen på sitt vänstra ringfinger.

  “Jazzy”, skrattade jag och skakade på huvudet. “Är du säker på detta?”

   Jazmyn nickade bestämt och satte båda händerna i midjan. “Ja, såklart. Jag älskar ju honom.”

  “När sa du att du träffade honom igen?” frågade jag.

  “Igår”, sade Jazmyn.

   Jag försökte hålla inne mitt skratt och log istället.

  “Var glad för henne nu, Justin”, sade pappa, tog upp henne i sin famn och gav mig en menande blick. En blick som

   visade att han tyckte att detta var lika konstigt själv.

  “Så”, sade jag. “Blir man bjuden på bröllopet då?”

  “Nej”, sade Jazmyn. “Det blir inget bröllop med publik.”

  “Va?” frågade jag.

  “Vi tog ett vuxet beslut och bestämde oss för att gifta oss själva”, sade Jazmyn.

  “Utan präst?” frågade jag.

  “Utan präst och publik”, svarade hon.

   Jazmyn hade tagit detta med morfar lika hårt som jag. Men hon var så liten att hon egentligen inte förstod vad som

   hände. Så efter en månad betedde hon sig precis som vanligt. Jag undrade om hon verkligen förstod hur lycklig hon

   var, att vara barn och inte ha några bekymmer alls. Kunna släppa taget om något och inte må dåligt över något en

   lång tid. Jag undrade om hon verkligen förstod hur lycklig hon var.

  “Det blir nog jättebra, Jazzy”, sade jag, fortfarande borta i mina tankar.

  “Det blir verkligen jättebra, Justy”, svarade hon och log mot mig. Sedan försvann hon och pappa ut i köket, och jag

   satt kvar även fast min mage behövde mat till hundra procent. Men jag orkade inte bry mig just då, men mormor

   gjorde tydligen det.

  “Justin, kom nu”, ropade mormor ifrån köket. “Det var faktiskt du som ville ha pizza.”

  “Jag kommer”, ropade jag tillbaka och reste mig upp från soffan där jag satt. Långsamt gick jag till köket och satte

   mig på en köksstol när jag väl kommit in till rummet. Jag tog en pizzaslice från kartongen och la den på min tallrik.

  “Vi har varit väldigt duktiga idag tycker jag”, sade pappa och tog en tugga av sin pizza.

   Mormor och jag nickade dystert, i försök att komma ifrån just det ämnet.

   Det blev tyst runt hela bordet, förutom ljudet av Jaxon som försökte köra bil med pizzabiten.

  “Jaxy, lägg ner det där,” sade pappa. “Det är meningen att du ska äta den.”

   Han hjälpte Jaxon att äta upp den genom att mata honom vilket tog tio minuter. Bara för att Jaxon var väldigt svår

   att hantera med hans huvudskakande och nickande.

  “Hur mycket är klockan?” frågade jag pappa som nu satt på sin stol igen. Han mumlade något med att han aldrig

   kunde få lugn och ro medan han kollade på sin armbandsur.

  “Klockan är fem, när går ditt plan igen?” frågade pappa.

  “Åtta. Men Tom kanske kan hålla kvar planet lite”, sade jag. “Han lyfter ju inte utan mig.”

  “Sant…” konstaterade pappa.

   Och så blev det tyst igen. Ingen visste väl direkt vad dem skulle säga i denna stund. Jazmyn hade berättat allt hon

   visste innan middagen, Jaxon hade fullt upp med att äta och jag och pappa och mormor visste att det inte var en

   situation att prata om vad som helst i. Så vi förblev tysta.

  “Hur är det idag, Bieber?” frågade Tom och skakade hand.

  “Det funkar väl”, ljög jag. “Själv?”

  “Trött”, sade Tom. “Men jag kommer ta dig hem säkert, lovar.”

   Jag nickade och gick förbi honom och satte mig på fåtöljen i planet. Mitt privatplan var alldeles för stort för att sitta

   själv i, men jag hade sagt till Kenny och mamma att jag ville vara ensam denna resa. Det ångrade jag visserligen nu.

   Men jag kunde inte ringa mamma och be henne åka till Canada med ett annat flygplan bara för att sitta i mitt.

   Som att livet var så enkelt. Så jag lutade mig tillbaka i fåtöljen för att försöka somna. Men precis som när jag var på

   väg hit så kunde jag inte, för mina tankar var för många och för tunga. Tankar om morfar, mesta dels.

   Många andra skulle ganska lätt komma över sin mor eller farföräldrars död. För dem flesta dör naturligt, dem blir

   gamla.

   Dem har levt ett helt liv och dem ska försvinna nu. Det är naturligt. Men när någon av dem dör på grund av en

   bilolycka, på ett sätt orsakad av sig själv, ska man inte prata naturligt längre. För känslan av att man dödat sin egen

   morfar är inte naturligt. Jag trodde att leva det livet som jag gjorde innan allt detta inte var naturligt. Alla fans,

   konserter, intervjuer, media och inget privat liv var inte heller naturligt. Men när en sådan här grej händer, blir det

   tusen gånger värre. Inget i livet blir naturligt längre.

   Detta dramat som ni alla vill ha kommer, jag lovar.