"Kan jag få med mig lite silkespapper?" Expediten nickade exalterat och böjde sig ner under disken, för att komma upp med det jag önskat. Jag log mjukt och tog emot dem rosa rosorna i min famn. Joey hade skickat mig för att köpa blommor. Till vem eller vad har jag absolut ingen aning om.

Jag andades in den friska luften när jag stigit ut genom den stora butiksdörren. För en gångs skull kände jag mig lugn. Det var så mycket som hände i mitt liv och att vara mitt i ingenstans kände bra just då. Jag gick med stora steg bort från tystnaden och kom in till centrum igen. Blomsterbutiken låg utanför staden i en fallfärdig byggnad. Jag vet inte hur dem lyckas hålla stället vid liv. Nästan ingen kände till den lilla butiken. Bara jag och några andra tiotal. Alla andra går till den stora mitt i centrum. Det är ganska konstigt egentligen, för Sofias har dem mest vackra och färgstarka blommorna.

Jag avbröts i mitt tänkande när jag föll fram på mina klumpiga fötter. Jag gav ifrån mig ett skri av smärta. Jag hade fortfarande ont i kroppen efter min och Joeys... stund. Detta gjorde det inte direkt bättre. Jag låg platt på mage när jag blickade mot andra sidan av asfalten. Jag förväntade mig att buketten skulle vara spridd överallt. Men nej. Min blick fastnade istället på ett par svarta Supras. Och jag kände igen dem mycket väl. En lång suck lämnade min mun samtidigt som jag blundade av irritation.

"Austin."

"Behöver lilla prinsessan hjälp?" Han skrattade, "Kan inte ens stå på sina egna ben. Det är en skam."

Jag suckade igen och började resa mig upp. Austin sträckte fram sin hand för att hjälpa mig upp, men jag tog inte emot den. När jag äntligen stod på mina skakiga ben, märkte jag hur nära han faktiskt stod. Så jag tog ett steg bakåt. Jag ville inte låta honom göra färdigt det som han försökte för sex dagar sedan. Vi var faktiskt ensamma här ute.

"Sååå.." Jag avbröt mig själv när jag såg blåtiran på hans vänstra öga. Först undrade jag var han fått det ifrån. Men sedan kom jag på. Festen. När han försökte sig på mig och den blonda killen slog skiten ur honom. Jag hade varit så rädd för Austin just då och det är jag fortfarande. Men minnet fick mig bara att skratta. Högt.

Han kollade konstigt på mig, "Vad?"

Jag fortsatte att skratta och det tog några minuter innan jag kunde lugna ner mig, "Gör det ont?"

Han kollade fortfarande konstigt på mig innan han förstod vad jag menade och mötte min blick med svarta ögon. "Du vet väl att det här är ditt fel?" Han pekade mot ögat.

"Om du inte hade gett dig på mig från första början skulle det inte ha hänt." Förklarade jag lugnt fast jag var irriterad. Hur kunde han säga att allt det här var mitt fel? För så vitt som jag vet, var det han som försökte sig på mig.

Han suckade och öppnade munnen för att antagligen ge ifrån sig mer förolämpningar, men jag stoppade honom.

”Kan jag få mina blommor, tack?” Han höll buketten med ett fast grepp och inspekterade dem. Han hade räddat blommorna från att landa på marken men jag var fortfarande inte honom tacksam. Han har bara gjort mitt liv värre än det redan var.

När han, äntligen, var färdig med att stirra och lukta på blommorna sträckte han fram dem till mig. Jag nickade nonchalant. Jag tog emot buketten och började ta några steg förbi honom men en hes röst stoppade mig.

”Hoppas vi ses snart igen, Parker.”

Med ryggen emot Austin höjde jag ett ögonbryn för att sedan skaka på huvudet.

”Hoppas inte jag.” Svarade jag högt och började försvinna längre bort ifrån honom utan att han gjorde något åt det.

När jag kommit hem till mitt och Joeys lilla radhus var han inte hemma. Så jag steg in till köket och satte blommorna i vatten. Jag la det vikta silkespapperet på köksbordet och ställde vasen på den. En suck lämnade min mun när jag satte mig tungt på en av köksstolarna. Jag lät blicken flyga runt i köket samtidigt som mina fingrar trummade till melodin Wake Me Up uppe på bordet. Jag var uttråkad. Jag hade gjort det som Joey bett mig om och pappa hade åkt tillbaka igår. Det fanns absolut ingen att vara med och inget att göra.

Pappa hade bara hunnit vara här i två dagar innan han hade varit tvungen att komma tillbaka till armén. Det sög, men jag antar att jag måste ta vara på tiden som jag får med honom.

När jag satt där och tänkte hörde jag hur min mage kurrade. Glad för att ha något att göra, även om att det handlade om att laga mat, reste jag mig snabbt från stolen. Nästan för snabbt. Jag höll handen för pannan och väntade tills pipet försvann och synen skulle komma tillbaka. Det tog bara några trettio sekunder innan min kropp fungerade igen. Jag tog några steg fram till kylskåpet för att se vad som fanns att äta. Eftersom jag har en sådan tur så fanns det mat. I alla fall tillräckligt för att göra en macka. Min mun vattnades när jag tog fram smör, skinka, bröd och gurka. Det tog inte så lång tid för mig att få mästerverket klart. Jag njöt av tuggan jag precis tagit. Jag svalde och skulle ta en till tugga men blev avbruten av ytterdörren som öppnades. Jag såg Joeys kroppsbyggnad ute i hallen. Vart har han varit egentligen? Jag hade mackan halvt in i munnen när han steg in i köket.

”Du kan inte äta nu.” Sa han sammanbitet. För att inte gå på hans nerver la jag ner mackan långsamt på bordet. ”Du måste fixa dig.” La han till och drog stressat handen genom hans gråa hår.

”Varför då?” Min röst var liten när jag frågade. Jag lät alltid lika rädd när jag pratade med Joey. Och det var för att jag alltid är lika rädd.

”Katarina bjuder på middag ikväll. Hon och hennes son vill träffa dig. Varför vet jag inte.”

”Din nya flickvän?”

”Ja. Gå upp och gör dig någorlunda fin, om det nu går.”  Jag kunde inte låta bli att bli sårad när han säger sådär. Han höjde ögonbrynen, ”Du har inte hela dagen på dig.”

Jag hajade till och halvsprang till och upp för trappan. Jag gick in i mitt rum och hittade direkt till min lilla vita garderob. Jag skulle bara välja kläder för en middag. Det borde inte vara så himla svårt.

Förlåt för väntan och för ett dåligt kapitel. Annars då, jag har fått en egen webmaster! Fina Mickan. ♥

Ska sätta mig och skriva på kapitel 10, kapitlet då det händer saker. Haha, ha en bra dag.