“Jag har hört att Julia ska gå här.”

   Alyssa och jag stod vid våra skåp. Det hade blivit Torsdag och jag hade blivit frisk, vilket betydde skola.

  ”Jaså”, sa jag. ”Det berättade hon inte.”

  “Vi berättade visserligen inte vilken skola vi gick i heller,” sade Alyssa och tog fram sin historia mapp för att sedan

   smälla igen skåpet.

  ”Men det är ju förståeligt, man brukar inte prata om skolan på helgerna”, förtydligade jag.

  “Sant det där”, mumlade Alyssa.

   Vi stod kvar vid skåpen ett tag och kollade på människor då det var tio minuter kvar innan historian började. Och det

   fanns inget att göra, då cafét var stängt och lunchen var om två timmar. Och det var hade gått sex timmar av 

   skoldagen, vilket betydde att detta var våran längsta skoldag. Och det syntes på dem flesta eleverna som jag hade

   lektion med då alla gick runt med kroppen trött släpandes efter dem för dem ville lika mycket som jag och Alyssa

   bara gå hem. Men det gick ju inte för sig.

  ”Jag önskar att vi bara kunde hoppa över hela skoldagen, gå till gallerian eller något”, sade jag.

   Alyssa vände sitt ansikte mot mig och log på ett sätt som visade att hon tänkte samma sak, fast hon menade allvar.

  “Det går att tänka på. Kom, så går vi!”

   Jag skakade på huvudet. “Jag var inte seriös, vi kan ju inte skolka.”

  ”Och varför inte då?” frågade Alyssa.

  “För att… vi kan bara inte”, sade jag.

  ”För det försämrar dina betyg?” frågade Alyssa.

  “Dina också! Du borde verkligen bry dig, Lyss. Skolan betyder mer än vad du kanske tror, förstå det. Kom nu, vi går

   till historia salen.”

  ”Jag har nog faktiskt aldrig varit såhär hungrig innan. Och maten har nog aldrig varit såhär god innan heller”, sade jag

   med munnen full av kyckling.

   Alyssa nickade uppmuntrande och tryckte gaffeln i en tomat som hon sedan stoppade i munnen. “Det var jättegott.”

   Tyst fortsatte vi att äta skolans sallad och dricka våra vatten. Skolan hade oftast en sådan äcklig mat att inte ens

   min gamla hund jag hade i Atlanta hade kunnat äta. Och han åt allt. Allt. Men idag hade dem verkligen lyckats då

   jag och Alyssa faktiskt åt någonting.

  ”Vad tycker du om Justin då?” frågade Alyssa som från ingenting.

  “Vad menar du?”

  ”Är han snäll? Jobbig? Vad tycker du om honom liksom?” frågade hon igen och tog bort pappret från en klubba och

   stoppade in den i munnen.

   Jag tyckte inte om Justin. Han var otrevlig, alldeles för självupptagen och skum. Alla runt omkring mig trodde att

   han var en sorts ängel för att han kunde sjunga och hade ett bra utseende. Så var det inte. Inte mot mig i alla fall,

   för mot mig var han inte rättvis.

  “Han är snäll och trevlig”, ljög jag. “Vad tycker du?”

  ”Du vet vad jag tycker. Han är Justin Bieber för guds skull, Rose”, sade Alyssa och betonade hans namn. ”Varför

   skulle jag inte tycka om honom?”

   En hand la sig plötsligt på Alyssas axel och jag studerade flickan som stod bakom henne. Mina läppar formades

   till ett leende och jag la ner gaffeln på brickan. ”Vad gör du här?”

  “Jag går här!” svarade Julia samtidigt som Alyssa vände blicken mot henne.

  ”Hej”, sade Alyssa. ”Vi går också här!”

  “Jag märkte det”, sade Julia och fingrade på kjolen till sin cheerleading dräkt. “Att ni inte har berättat det…”

  ”Du har faktiskt inte heller sagt någonting”, påpekade jag och pekade på henne med gaffeln som jag hade plockat

   upp från brickan.

  “Men jag har faktiskt hört att du ska gå här”, sade Alyssa.

  ”Jag har gått här sedan tre år sedan”, berättade Julia. ”Konstigt att vi inte har träffats innan.”

   Alyssa och jag nickade instämmande och jag drack en klunk från mitt vatten.

  “Men detta är ju jättekul”, förklarade Julia och lutade sig fram med armbågarna på bordet, då hon satt sig ner på den

   tomma stolen på sidan om den. “För nu kan vi alla vara tillsammans, fem dagar i veckan.”

"Now we all can be together, five days a week."

   Jag slog igen matteboken. Matte var bland det värsta jag visste och att det var den sista lektionen på en jobbig dag

   där man var som tröttast, gjorde det inte bättre. Men jag var ändå glad för att allt skulle vara slut efter just denna

   timme.

  “Men vad är det du inte förstår?!” skrek min mattelärare och slog irriterat näven i bänken.

   Alla som satt i klassrummet blev tysta och stirrade på mig och Mrs. Hastings.

  ”Denna uppgiften”, sade jag tyst och pekade på tal femhundrasextiosju.

  “Det fattar jag ju”, sade Mrs. Hastings. “Men varför kan du inte vara som alla andra här inne och kunna addera några

   små jävla skit tal?”

  ”Så du håller med om att ämnet du undervisar i är skit?” frågade jag. Genast stängde jag munnen och tänkte på

   vad jag hade sagt.

   För ungefär ett halvår sedan hade jag satt någonting liknande och jag hade fått kvarsittning i två dagar. Och

   informationen kom fram till Joey vilket han inte reagerade så positivt på. Om jag visste bättre ville jag inte gå

   igenom den kvällen igen, för det var hemskt. Och Mrs. Hastings var inte heller någon man kaxade sig mot frivilligt.

   Men det gjorde jag två gånger i rad, så mycket hatade jag matte.

  “Du får kvarsittning till åtta ikväll.”

  ”Självklart”, mumlade jag och bet på kanten av min blyertspenna. Helvetet slutade visst inte efter denna lektion. Den

   fortsatte resten av kvällen och in mot natten.

  “Var du verkligen tvungen att säga det där?” frågade Alyssa som satt bredvid mig, tre sidor före mig i boken, efter

   Mrs. Hastings hade lämnat mig utan jag fått reda på hur man löste det där talet.

  ”Nej.”

  “Varför gjorde du det då?” frågade hon och fnittrade.

  ”Sluta fråga så många frågor. Hjälp mig med talet istället.”

  “Det får du lista ut själv. Det är inte ett dugg svårt, femhundra gånger tre, seriöst vem kan inte det, Rose?” frågade

   Alyssa.

  ”Jag kan inte. Sluta få mig att verka som en idiot”, bad jag

  “Du är ju en idiot”, retades Alyssa.

   Jag himlade med ögonen och sedan tystnade vi båda. Jag tänkte efter lite. ”Ett tusen femhundra?”

  “Va?” hon kollade upp från matteboken.

  ”Svaret blir ett tusen femhundra.”

   Hon suckade som om att det var en självklarhet. “Ja. Ja, det blir det. Det är rätt.”

   Klockan ringde när jag skrivit ner svaret i min bok och alla elever sprang ut ur salen.

  ”Nu är dagen äntligen över”, sade Alyssa och sträckte på sig. ”Men inte för dig.”

   Jag nickade utmattat, tog mina saker i famnen och sköt in stolen under bänken.

  “Jag håller med dig. Det jag sa kanske var lite onödigt, jag menar jag måste vara kvar i skolan tre timmar till”, sade

   jag när vi stannade vid Alyssas skåp.

   ”Det var faktiskt väldigt onödigt”, höll Alyssa med och ställde in mattemappen i hennes trånga skåp.

   Jag kollade ner på klockan som satt på min högra handled. “Antar att jag måste skynda mig för att inte komma

   försent till kvarsittningen också.”

   Alyssa nickade och smällde igen sitt skåp. ”Jag ska vara med Julia nu. Men imorgon, om du inte uppför dig illa på

   kvarsittningen också så du får sitta tre timmar extra imorgon igen, så kan vi ha en filmkväll om du vill?”

  “Det blir bra.”

   Vi sa hejdå till varandra genom kramar och ord. Jag släpade mina fötter efter mig när jag gick till sal trettiotvå,

   på väg till kvarsittningen.

   Detta kapitlet är bland det dåligaste jag har skrivit. Förlåt för det. Men, det jag vill lägga fokus på är

   Sofia! Du vet vem du är. Att du länkade mig i din blogg gjorde mig så himla glad då du är en av mina

   stora inspirationer, och tack för alla söta ord på instagram som jag har tackat för innan. Att du läser

   betyder mycket för mig. Otroligt mycket!