Jag suckade när Joey parkerade sin BMW på Katerinas uppfart. Han hade som vanligt inte velat köra mig, så jag hade fått leka Följa John när jag åkte efter honom genom hela Birmingham, med min ljusblåa Volvo.

Bildörren flög upp när jag tryckte ner handtaget och ljudet av klackar ekade genom det tysta området när jag började gå till hus dörren med Joey tätt bredvid mig. Han sträckte fram sitt krokiga pekfinger för att ringa på, men vände sig mot mig.

"Vill du imponera?"

Jag höjde på ögonbrynen,

"Ja, det vill jag väl."

"I så fall, var inte dig själv." Han log och lät finger träffade ringklockan. Medan vi väntade på att dörren skulle öppnas stod jag kvar med blicken i ingenstans. Han skulle alltid förolämpa mig, om möjligheten finns, utnyttjar han den. Men det är så han funkar, antar jag.

"Joey, vad kul att se dig!" Tjöt en dam med kort brunt hår, ganska mullig kropp och gröna ögon. Det måste vara Katarina. Hon såg snäll ut.

"Kan bara säga det samma," Han kramade henne kärleksfullt. "Säg mig, har du klippt dig?"

Deras diskussion om att så var fallet höll på ett tag och där stod jag gömd bakom Joey, utan att veta vad jag skulle göra. Men tillslut hamnade Katarinas blick på mig och hennes ögonbryn höjdes. Hennes leende blev större samtidigt som hon puttade undan Joey med en hand på hans axel. Han vände sig om för att se vad som fanns där. När även han såg mig blundade han av irritation för att sedan tala upp,

"Katarina, detta är min brorsdotter Roselyn." Han nickade uttråkat mot mig. "Roselyn, detta är Katarina. Min flickvän."

Innan jag ens hann ta ett ynka andetag flög Katarina på mig, "Jag hört så mycket om dig, sötnos! Vad kul att äntligen få träffa dig."
Jag höjde menande ögonbrynen mot Joey över hennes axlar som gav mig en min som löd att jag bara skulle spela med. Och visst kunde jag göra det.

"Samma här!" Tjöt jag tillbaka glatt, fast jag bara ville hem och lägga mig för att sova. Hon slutade krama mig, la händerna på mina axlar och tryckte till.

"Inte ska vi stå här i kylan, va? Välkomna in, jag har lagat fläskfilé med bakad potatis!"

Jag och Joey steg tacksamt in i hallen. Jag hängde av mig min rosa cardigan och ställde mina skor prydligt i skohyllan. Jag skulle inte överleva denna kvällen, det visste jag redan. Jag var så himla trött. När vi steg in i köket luktade det otroligt. Jag kände hur min mage kurrade tyst. Jag kollade runt i rummet.

Det var ett modernt kök med vitt och svart kakel och gasspis. Snett bredvid kylskåpet och frysen stod ett matbord gjort av ek, fyllt med mat ovanpå. Jag tassade fram dit och satte mig på en av dem låga stolarna. Fingrarna gjorde precis som tidigare hemma Joeys kök, trummade längtande efter maten. Jag är ett matvrak, kan inte förneka det.

Röster hördes från övervåningen och kom närmare då personerna gick ner för trappan. Jag koncentrerade mig fortfarande på maten och inte ens min nyfikenhet kunde låta mig släppa blicken.

”Där är ni killar! Skulle precis fråga dig, vill du äta med oss eller ska jag ta undan din tallrik?”

”Om det går bra äter jag gärna här.”

Rösten kände jag igen väl. Alldeles för väl. Jag nästan hoppade upp ur stolen av förvåning när jag såg personen framför mig. Det var meningen att vi inte skulle ses igen.

Han fortsatte att prata med Katarina utan att ha märkt mitt chockade ansikte någon meter ifrån honom. Jag släppte honom med blicken för att möta Joeys istället. Han såg precis likadan ut som jag. Han berättade för mig den dagen att jag inte skulle lära känna honom för mycket, det var för riskfullt. Men nu möter vi honom båda två, ändå.

”Jason,” Jag kunde inte låta bli att avbryta Katarinas och hans samtal, ”Vad gör du här?”

Han vände sig mot mitt håll. Hans leende dog snabbt ut när han såg mig.

”Nella?” Hans suckade ljudligt, ”Helvete också.”

"Okej, kan någon förklara vad som händer?" Frågade killen som förmodligen var Katarinas son. Jag höll på att öppna munnen men en hes stämma avbröt mig.

"Jag och Nella träffades för någon vecka sedan. Inte någon så stor grej egentligen, bara förvånad över att se henne här." Förklarade Jason tyst och snabbt, ville säkert lika mycket som jag slippa det här.

Katarina skrattade, "Varför kallar du henne Nella?"

Åh nej.

"Får jag inte det?"

Katarina skrattade igen, "Såklart du får, men hennes riktiga namn skulle passa bättre."

Jason vände sig om igen och stirrade på mig, och jag stirrade tillbaka. Det här var ju pinsamt.

”Du skulle väl kunna kalla honom för sitt riktiga namn också?” Skrattade den andra killen fram och nickade menande mot Jason. Som att han reagerade på hans namn gick han fram till mig där jag satt vid köksbordet.

”Skulle jag kunna få prata lite med dig?” Jag nickade till svar och reste mig upp.

”Men maten är ju-” Började Katarina men blev snabbt avbruten av Jason,

”Det går snabbt, jag lovar.”

Katarina nickade samtidigt som jag reste mig upp. Jason började gå ut ur köket och jag fick nästan springa för att hinna ikapp honom. Han fortsatte längre och längre bort, tills han kommit till slutet av huset. Varför behövde vi försvinna så långt bort?

Eftersom han inte talade upp kollade jag runt i rummet för att se vart vi var. Rummet var uppenbart ett vardagsrum, då det bestod av soffor och en tv.

"Vad heter du? På riktigt?"

"Roselyn Parker." Viskade jag tyst och mötte Jasons blick, han suckade igen.

"Och jag är Justin," Han blundade, "Bieber."

Herregud. Hur kunde jag inte märkt det innan? Det var ju självklart. Håret, rösten och kroppsspråket. Klart som fan att det var Bieber, Alyssas stora crush. Nästan varje dag får man höra dem senaste nyheterna eller skandalerna om popstjärnan. Och jag hade träffat honom, utan att veta om det.

"Okej," Jag kollade snabbt åt sidan och korsade armarna, "Varför ljög vi för varandra?"

 

 

"Why did we lie to each other?"

"Jag hade en anledning." Han fortsatte, "Du vet att du inte kan berätta för någon om detta? Förutom din pappa då."

Jag nickade till svar och kollade för nästan femte gången runt i rummet. Jag ville inte möta hans ögon.

"Okej, bra." Han nickade, "Låt oss gå tillbaka till köket då."

Sagt som gjort började vi gå tillbaka till dem andra igen. Precis när vi var utanför köket stannade jag upp.

"Du kanske vill veta," Justin vände sig om och jag log, "Att Joey inte är min pappa."