Jag rynkade ögonbrynen åt Joey, men lät blicken falla åt boxen i min hand. Just det. Den hade jag kvar. Men det borde inte spela någon så stor roll. Jag ger honom pengarna, som han tydligen skulle ha, så bryr han sig inte längre. Eller? Jag tog ett djupt andetag för att sedan prata upp.

”Jag har pengarna, det är väl det som spelar roll för dig?” Frågade jag så lugnt som möjligt, samtidigt som jag sträckte fram bunten med andra handen. Men jag hade visst fel.

”Hur fan tänkte du nu? Du kan ju inte ta pengarna och bara sticka!” Ropade han rätt i ansiktet på mig. Leendet som satt på hans läppar innan jag lämnade huset, hade nu slutat lysa på hans ansikte.

”Det gjorde jag inte.” Jag skulle fortsätta med min förklaring, men Joey avbröt mig.

”Du kommer skämma ut mig för hela världen när detta kommer ut!”

Vad pratar han om, allvarligt?

”Men jag-” Han avbröt mig igen.

”Min flickvän kommer höra det, hennes familj och vänner.. Inser du vad du har ställt till med?!”

Men herregud! Jag har nog aldrig varit såhär frustrerad. Om jag bara lagt ner boxen i fickan innan jag gick in, skulle jag kunna legat och sova just nu. Att vara lat kan ha sina små fördelar. Men inte denna gång.

”Jag hänger inte med alls-”

”Hänger inte med? Klart som fan att du vet vad du har gjort!”

Har gubben någon slags fetisch för att avbryta folk? Han tog ett djupt andetag för att försöka lugna ner sig. Men som vanligt funkade det inte. Han fortsatte,

”Du kan ju inte bara gå utan att lämna över det som är hans! Du vet att-” Nu är det min tur. Jag måste få försvara mig.

”Men för guds skull det gjorde jag inte heller!” Tjöt jag irriterat. ”Han lämnade mig, utan att ta emot boxen.”

Ja. Nästan sant. Typ. Lite. Eller okej då, så vart det inte alls.

Han glömde av att ta emot den för att han vart tvungen att svara på ett telefonsamtal.

Men kanske han bara gick iväg för en liten stund, för att sedan komma tillbaka? Utan att se mig där… Åh nej!

Fan vad pinsamt. Såklart han förväntade mig att vara där. Jag vart där för en anledning. Jason också. Jag skulle ha pengarna, vilket jag fick. Han skulle ha boxen, vilket han inte fick. Nu förstår jag Joeys ilska.

Jag hade misslyckat. Jag hade gjort tagit ett felsteg. Och det slutar alltid likadant.

”Det tror jag inte på.” Han tog ett stort steg fram till mig, så att vi stod farligt nära. Ansikte mot ansikte. ”Jag tror att du har misslyckat. Som vanligt. Är det inte så det är?”

I detta ögonblick kunde jag inte göra något annat än att nicka. Han hade faktiskt rätt.

”Jo, det är så det är.” Viskade jag, men tillräckligt högt för att han skulle höra mig.

Jag var rädd. Om jag var Leslie Chow från Baksmällan skulle jag försvarat mig själv. Men det är jag inte. Jag är Roselyn, och jag vet vad Joey är kapabel till. Därför vågade jag inte röra mig. Nästan inte ens andas.

Bara stå kvar, ansikte mot ansikte med den äckligaste människan på jorden.

”Du har misslyckat hela ditt liv. Misslyckat skolan, misslyckat med ditt utseende och misslyckat med att skaffa vänner. Vill du veta varför?” Viskade han hotfullt fram med sammanbitna tänder.

Ännu en gång kom jag bara för mig att nicka. Men det nöjde han sig inte med.

”Du svarar på min fråga!”

Jag var väldigt osäker på om grannarna inte hörde det där. Så högt skrek han. Jag andades in ett skakigt andetag på grund av rädslan. Efter några sekunders tystnad vågade jag äntligen möta hans blick.

”Ja.”

Tydligen älskade han att höra min förskräckta röst, för han log. Hur kunde han finna denna situation så härlig? Antagligen för hans största hobby är att skada mig.

”Det vart dina misslyckande föräldrar, som inte visste hur man knullar rätt. Dem misslyckades i sängen, vilket resulterar att du blir ett misslyckande foster.” Han klappade min finnfria kind med högerhanden. ”Det vart därför din mamma dog. Gud ville straffa henne och Lewis, men han bestämde sig för att bara göra sig av med henne. Varför vet jag inte, min bror är lika äcklig han med. Men jag antar att hon förtjänade det.” Han log igen. ”För det vart hon som tog sin tid på att få ut dig ur fittan.”

Det vart det enda jag behövde höra.

Jag tog i allt jag hade för att kunna putta iväg honom ifrån mig. Och jag lyckades. Jag såg med stora ögon på när Joey flög in i kylskåpet. Man hörde hur smällen orsakade innehållet att falla ner från dem respektive hyllorna.

Det tog ett tag för honom att bearbeta vad som hade hänt. Men fortfarande snabbare än för mig. För jag förstod inte vad det där kom ifrån. Men jag visste, att inget kunde stoppa mig från att fortsätta.

Innan jag hade hunnit märka, flög Joey på mig sekunden efter. Slag efter slag träffade min mage, även mitt ansikte. Jag skrek och stönade av smärta, och försökte ännu en gång att putta honom ifrån mig.

Men jag klarade inte av det. Tillslut låg jag bara där, och lät hans arga knytnäve utforska min kropp. Jag vet inte hur länge. Men innan jag hunnit tänka något mer på det, försvann hela omvärlden och allt blev svart.

Jag vaknade av en smärta som spred sig genom hela ryggen. Jag kände även smärtan i magen och ansiktet, men det vart ingenting jämfört med denna.

Jag stönade av smärta när jag satte mig upp från den liggande ställningen. En sak vart säker. Jag hade inte sovit i min säng i natt.

Jag glömde smärtan för ett tag, för att koncentrera mig på att få upp ögonen. Min nyfikenhet tog över. Jag ville se vart jag hade hamnat någonstans. Det skulle aldrig falla mig in att gå och lägga mig på ett golv.

Men jo, tydligen kunde jag.

Jag lät min forskande blick flyga genom köket. Hur i helskotta hamnade jag här? Varför har jag så ont i min kropp?

Och varför ligger Joey utslagen bredvid mig?

Jag flög snabbt upp på fötterna och försökte hålla kvar mig där. Men det vart svårt, och tillslut tog smärtan över.

Jag föll ner på köksstolen bakom mig, och jag la händerna för ögonen på grund av min rygg. Men när jag kände smärtan sprida sig upp till ögonen när jag gjorde det, brydde jag mig inte om några andra kroppsdelar.

Jag kände svullnaden mot handflatan. Okej, jag hade definitivt en blåtira.

Vad exakt hände igår?

Jag försökte tänka, men det vart omöjligt. För jag hade, såklart, ont i huvudet också. Det fanns bara en förklaring till det här. Jag hade antagligen sagt något eller gjort något som vart fel, och Joey hade straffat mig.

Tillslut kunde jag resa mig upp från stolen och gå mot medicinskåpet. Jag knäckte ut ett par Alvedon, hällde upp ett stort glas med vatten och svalde mina tabletter.

Detta är ingenting jag inte varit med om förut. Det vart vardagsmat för mig att behandlas såhär.

Men varför kändes det så annorlunda?

Det går inte förklara vad jag kände. Men det vart uppenbarligen så att Joey tog till våld för något speciellt igår. Eller så vart det väl bara så att jag hade mer ont än vanligt.

Jag orkade inte tänka på detta hela dagen, utan jag började långsamt trappa upp till mitt rum. Det tog ett tag, men jag lyckades.

Det första jag gjorde vart att välja kläder. Förmodligen det svåraste valet i livet för en tjej som jag. Efter några jobbiga sju minuter, hade jag satt på mig en vit tröja med tryck som jag hade innanför dem svarta shortsen. Simpelt, men ändå fint. Jag kunde faktiskt inte bry mig mindre om kläderna idag. Jag skulle antagligen bara stanna hemma eller vara med Alyssa. Jag behövde inte vara snygg för någon av sakerna.

Men om jag ska vara med Lyss, måste jag sminka bort dessa blåmärken. Sagt som gjort, låste jag in mig på badrummet och trollade bort Joeys revir. Bara om man ställde sig riktigt nära, typ kyssnära, skulle man märka dem.

Eftersom jag nu tillbringat så lång tid med sminket, måste jag ju träffa någon. Så jag sträckte mig efter mobilen på handfatet och knappade in Lyss nummer. Signalerna gick, men tillslut svarade en trött röst.

”Vem vill mörda mig genom att ringa nio på en lördagsmorgon?” Frågade hon med en mörk och hes morgonröst. Jag kunde inte låta bli att skratta, hon kunde bokstavligen sova bort hela helgen om hon ville. Men jag skulle vara med henne idag, punkt slut, så det kunde hon glömma.

”Rose vill! Jag kommer över till dig nu, se till att vara vaken.” Trallade jag med mjuk röst. Hon mumlade något för sig själv, innan jag hörde något prassla i bakgrunden. Förmodligen hennes täcke. Men om hon gjort som jag, sovit på köksgolvet, hade jag ingen aning om vad det kunde vara.  

”Okej, men jag kan inte lova något.”

Efter någon minut sa vi hejdå, och jag började försiktigt gå ner för trappan. Jag måste verkligen vara försiktig med min rygg idag. När jag landat på vardagsrumsgolvet började jag tassa in i köket. Till min förvåning, och fasa, satt Joey med en kopp kaffe i handen vid köksbordet. När han såg mig började han flina som aldrig förr. Äcklat kollade jag iväg och började gå mot glasen. Jag hade hunnit bli väldigt torr i halsen, och vatten skulle sitta perfekt just nu. När jag druckit upp den sista droppen, hörde jag Joeys mörka stämma.

”Rolig kväll igår va?”

Jag stannade upp med mina rörelser, fortfarande med glaset mot läpparna. Irriterat skakade jag på huvudet och vände mig om.

”Jag vet inte! För du slog förmodligen ihjäl mitt huvud så mycket att jag inte kommer ihåg.” Hans flin dog ut och han stirrade känslolöst på mig. ”Om du ursäktar mig, så ska jag iväg.” Jag klev snabbt ut ur köket, jag orkade inte med en sekund till med honom.

Jag flög i mina svarta Converse, och skulle springa ut ur dörren när jag avbröts av ringklockans melodi.

Den enda som besöker oss är Alyssa. Men jag skulle ju hem till henne, inte tvärt om. Fast hon hade ju precis vaknat, så hon kanske inte direkt förstod.

När jag öppnade dörren förväntade jag mig det stora leendet och det bruna ängahåret. Men den som stod i dörröppningen vart definitivt inte Alyssa.

”Pappa?”