♥
☒ Back On Track
4 - IT'S REALITY, AND THAT'S WHAT SCARES ME
Killen hade ju bokstavligt kastat in honom i väggen med en hand, han hade säkert slagit skiten ur honom efteråt. Men Austin var inte direkt vek, så killen hade säkert fått några skråmor också. Jag kommer nog aldrig förstå varför han hjälpte mig, han kände mig ju inte ens. Men jag antar att det finns några riktiga gentlemän i denna värld trots allt.
Jag saknar tiden när man vart barn. Allt såg så ljust ut. Jag skulle bo med min pappa hela livet ut och leva som en prinsessa. Äta tårtor till frukost, lunch och middag. Jag skulle älska alla människor som fanns på denna jord. För att alla människor förtjänar att bli älskade. Fast det är inte helt sant. Jag har råkat ut för människor som sviker, skadar och ljuger om vem dem är. Man kan helt enkelt inte lita på någon. Det är som att jag förlorat hoppet på mänskligheten, du vet? Att det spelar ingen roll hur snäll, ärlig eller äkta personen är. Det slutar ändå alltid med att den sviker en. Och när man ser hur personen som svikit en kommer gående mot en, hur ska man reagera då? Ska man försöka springa där ifrån? Eller lever man fortfarande i drömmen, och kan inte fly från rädslan? Austin stannade upp framför mig med ett flin placerat på sina läppar.
"Hur är det, tjejen?" Jag kom inte för mig att svara. Jag ville inte ens kolla på honom, och framförallt inte prata med honom. Men är inte detta konstigt ändå? Jag menar, Joey har gjort exakt samma sak. Men ändå blir jag så äcklad och rädd för Austin. Är det för att jag är van vid Joeys beteende, eller är det för att jag litade på honom? Utan att tänka började jag gå förbi honom, utan att svara på hans fråga. Jag väntade på att han skulle hoppa på mig, men ingenting hände. Han vart väl smartare än att göra det inför alla i skolan. Jag stannade när jag nått mitt gula skåp och tog ut min mattebok. Matte vart mitt sämsta ämne, och det hjälper inte med att vi har en jävel till lärare. Mrs. Braun vart äckligt elak, och inte minst ful. Jag hoppade till när jag smällde igen skåpet, för där stod Alyssa lutande mot sitt skåp. Det är skönt att våra skåp är bredvid varandra, så man inte behöver skiljas åt efter varje lektion.
"Fan vad du skräms!" Jag tog en hand för hjärtat, och skrattade lite lätt. Men Lyss besvarade inte skrattet, utan fortsatte vara tyst. "Vad har hänt?" Jag höjde på ögonbrynen när hon öppnade sitt skåp utan att svara. Hon kollade sig snabbt i spegeln, fuktade sina läppar och vände sig sedan mot mig.
"Det är pappa. Han åkte igår."
"It's dad, he left yesterday."
Det är en av sakerna som vi har gemensamt. Båda våra pappor är hemifrån hela tiden, fast på helt olika sätt. Min pappa är soldat i Afghanistan, medan hennes jobbar som arkitekt. William, som Lyss pappa heter, är hemma max några dagar på en månad. Jag vet dock aldrig när min pappa kommer hem, eller om han någonsin kommer att göra det igen. Det är inte säkert där nere, och att han offrar sig så gör mig stolt.
"Åh," Jag suckade och omfamnade henne i en stor kram. "Du får se honom snart igen." Hon släppte taget om mig och log ett dystert leende.
"Ja. Jag hoppas det."
Det hade alltid varit tyst i hemmet när jag kom hem från skolan, men denna gången vart det annorlunda. Jag såg förvånat på Joey där han satt i köket med en kaffekopp i handen.
"Joey?" Frågade jag långsamt fram, fortfarande inte säker på om jag bara inbillade mig. Joey jobbade på pizzerian nedanför gatan, och det vart dit alla ungdomar gick. Han tog sitt jobb på största allvar, så stressad vart hans andranamn. Stressen blev till ilska, och det gick alltid ut över mig.
"Roselyn."
"Vad gör du här?" Frågan kom ut spydigare än jag trodde. Det märkte jag på Joey, för han ställde hastigt ner kaffekoppen på bordet.
"Vill du inte ha mig här?" Han ställde sig upp från köksstolen. "För senast jag kollade, så vart detta mitt hus. Inte ditt." Jag spände mig av rädsla, jag orkar inte med det här just nu.
"Förlåt," Jag strök bort luggen som hade klistrat fast sig på pannan. "Jag bara undrade." Jag fick ett svar som jag absolut inte väntat mig, på grund av hans humör. Ett leende.
"Jag ska på dejt." Jag log mystiskt för att inte förstöra hans nu glada humör. Snacka om humörsvängningar.
Jag skulle fråga vad kvinnan hette, men blev avbryten precis då jag började prata.
"Därför ska du göra mig en tjänst."
Ja.. Kort som vanligt. Men det är svårt för mig nu när Justin inte direkt är så inblandad i novellen att skriva långa. Vilket kommer ändras i nästa kapitel. Så om ni vill ha kapitel 5, kommentera om era åsikter. Fast ni behöver inte påpeka att kapitlet vart kort, för som sagt. Det vet jag redan. Jag tål kritik! ♥
/ Alexandra
Kommentarer
Sandra säger:
Jag ääääälskar den här novellen, vill bara ha mer mer och meeeeer, fortsätt skriva tjejen för du har talang!!
Svar:
jdbstorys.blogg.se
Viktoria Chamoun säger:
Jätte bra kapitel! Fortsätt så, skulle du inte kunna uppdatera på din facebook sida?
Svar:
jdbstorys.blogg.se
Emelie säger:
Jätte bra! :)
Svar:
jdbstorys.blogg.se
aya hasse säger:
meeer!!!!
Svar:
jdbstorys.blogg.se
Anonym säger:
Sååå himla bara!!<3
Svar:
jdbstorys.blogg.se
Anonym säger:
åhhh är så taggad att få börja följa denna novellen!!!!:)
Svar:
jdbstorys.blogg.se
Anonym säger:
omg jag älskar den här novellen redan
längtar tills nästa kapitel
Svar:
jdbstorys.blogg.se
Agnes säger:
Åh, Hittade novellen idag & I´m In Love. Förresten din novell känns så ren och fresh, en snygg design och välskrivna kapitel! Perfecto!
Svar:
jdbstorys.blogg.se
Ellen säger:
Som personen över, hittade jag också hit idag och läste de kapitlen som finns ute. Gud vad bra du skriver, vill bara ha meeer, verkligen!
Svar:
jdbstorys.blogg.se
Trackback
