"Justin, ingen vill att du ska må dåligt. Speciellt inte din morfar. Du går tillbaka till ditt gamla liv igen. Men om det inte blir bra, så får du en paus igen. Vi vill att du ska må bra." Hon skrattade sådär sorgset man bara gör när man gråter, "Allt för fansen, right?" Jag log.
"Allt för fansen."
Kvällen hade spårat ut totalt. Speciellt för Alyssa, hon vart inte längre vid medvetande. Jag hade aldrig sett någon dricka så mycket i hela mitt liv. Eller man kanske gjorde det, detta vart ju min första fest. Även den sista. Jag kommer aldrig mer gå på ett party, jag kommer aldrig mer dricka alkohol och jag kommer aldrig närma mig Austin igen. Det är hemskt vad alkohol kan göra med folk. Lyss vart som sagt helt borta, och Austin blev en skitstövel. Utmattat la jag mig ner i Lyss säng, där hon även själv låg. Efter hon kräkts på Summers varanda somnade hon i min famn, och jag bärde henne panikslaget hela vägen hem. Som tur var hade hennes föräldrar inte kommit hem ännu, utan dem befann sig fortfarande på en affärsmiddag. Jag ryckte till när jag kom och tänka på Joey. Nervöst drog jag upp mobilen ur min bh
. Ja, om man inte har en ficka får man ta det som finns. Jag klickade på mobilen för att sedan svära rakt ut,
"Fan!" Det vart otroligt sent, och Joey satt säkert full och väntade på att jag skulle komma hem. Fast om jag hade tur så hade han blivit lika full som Lyss och vart inte vaken. Jag knappade in hans nummer och ringde. Tio signaler gick fram utan svar, så jag bestämde mig för att skriva ett sms. Allt för att han inte ska bli mordlysten när jag kom hem.
"Jag sover hos Alyssa, kommer hem tidigt."
Efter jag skickat smset låg jag bara och tänkte ett tag. Jag tänkte på allt. Från festen till sallad, från sallad till hur man fick in colan i burken. Men sedan åkte mina tankar iväg till ett helt annat håll. Austin. Jag tog den närmsta kudden och slog den över ansiktet. Jag bet hårt i den för att inte skrika, hur kunde jag falla för en sådan asshole som han.
Alyssa skrattade högt och svalde det sista av sin Tequila. Jag gjorde samma sak, men satte i halsen när jag kände ett kläm på min rumpa. Jag hostade ett tag innan jag vågade vända mig om. När jag väl gjorde det såg jag glatt på gestalten framför mig.
"Austin!" Tjöt jag fram och fyrade av ett stort leende.
"Rose, sexy." Jag fnissade när han slog armarna om min midja och drog mig intill sig. Utan förvarning pressade han ihop våra läppar i en obekväm kyss. Att kyssa Austin verkade som en dröm. Jag trodde att hans läppar skulle röra sig perfekt mot mina. Men hans hårda tag om min midja och hårt arbetade läppar vart otroligt avtändande. Jag försökte ta mig ur hans grepp, men om man vart fast i hans hårda grepp vart det omöjligt. Plötsligt slutade han kyssa mig, bar upp mig i hans famn och började gå iväg någonstans. Jag vågade inte ens tänka på vart.
"Släpp mig." Sa jag sammanbitet och rädd, men han lyssnade inte. Snart förstod jag vart han vart på väg när vi hade försvunnit upp till övervåningen.
Sekunder blev till minuter. Austin skulle precis ta av mig mina byxor mot min vilja, när dörren till sovrummet flög upp. Förvånat men samtidigt lättat kollade jag upp på personen, och jag hade ingen aning om vem han vart. Jag antar att han märkte mina panikslagna ögon, och gick därför hotfullt fram till Austin som låg uppe på mig, men reste sig snabbt upp.
"Låt henne gå," Han tog tag i Austins tröja i ett hotfullt grepp, "Eller så kommer du ångra det."
"Är det meningen att jag ska vara rädd för dig?" Flinade Austin fram. Från att ha varit det finaste leendet jag någonsin har sätt, gjorde det mig nu bara äcklad. Den mystiske killen svarade inte med ord, utan tog i med all sin styrka och kastade in honom i väggen. Ett smärtsamt stön lämnade hans mun, medan en flämtning lämnade min. Killen vände sitt ansikte snabbt mot mig.
"Spring." Jag uppfattade orden direkt, även fast jag vart chockad. Jag flög snabbt upp på fötterna, men slängde en tacksam blick innan jag lämnade rummet med panikslagna steg.
Det vart inte fören nu jag märkte att jag grät. Tårarna rann ner för mina kinder regelbundet och det vart ingen ide att försöka torka bort dem. Det skulle ändå bara komma nya.
Jag står i evig tacksamhet till den där killen, jag vet inte vad Austin hade gjort med mig om han inte hjälpt mig. Jag skrattade lågt åt min tanke om hur Austin såg ut just nu. Killen hade ju bokstavligt kastat in honom i väggen med en hand, han hade säkert slagit skiten ur honom efteråt. Men Austin vart inte direkt vek, så killen hade säkert fått några skråmor också. Jag kommer nog aldrig förstå varför han hjälpte mig, han kände mig ju inte ens. Men jag antar att det finns några riktiga gentlemän i denna värld trots allt.
Kort kapitel. Men det är typ som en fortsättning av kapitel 2, för att det vart så kort. Så se det som ett kapitel med två perspektiv.