Tårarna rann ner för kinderna när minnet spelade upp sig i huvudet. Jag hade satt mig i soffan med påsen i min vänstra hand, medan den högra torkade bort dem sista tårarna. Jag hade allt. Kändislivet, tjejen, familjen och pengarna. Men den tjugoandra november så förändrades allt. Jag tog efter det en paus från Believe turnén, Selena gjorde slut med mig och jag började droga. Det sistnämnda är något jag ångrar stort. Men jag håller fortfarande på. Och jag finner ingen förklaring till det.

Det vart det enda som kände rätt just då, men nu i efterhand vill jag nästan döda mig själv för detta misstag. Eftersom jag skämdes så helvetes mycket, vart det min lilla hemlighet. Stora hemlighet, rättare sagt. Ingen har kommit på mig vid mina mörkaste stunder. Men om jag ska fortsätta såhär kommer det hända.

Ett år har det gått sedan dagen då olyckan hände, och dagen då jag började droga. Det kom som en smäll att min morfar, den bästa mannen i mitt liv, fanns inte mera. Jag hann inte ens tänka på vad jag gjorde, jag bara.. gjorde det. Och jag vet att det felsteget kommer påverka hela mitt liv.

 

Men det vart inte bara min morfars bortgång som påverkade allt, utan även separationen med Selena vart som pricken på i:et för situationen. Hon visste att jag mådde skit, men hon gjorde det ändå. Såklart accepterar jag om hon inte hade några känslor längre, hon ska inte känna sig tvingad till ett förhållande. Men grejen var att det kändes som att hon vart den enda som fanns för mig. Den enda jag kunde prata och vara normal med. Men den kvällen då hon släppte bomben, att allt bara hade vart ett PR förhållande och att hon aldrig riktigt älskat mig.. det är omöjligt att förklara känslorna jag fick. Jag visste inte om hon ljög eller om det var sanning. Det fick mig att nå, bokstavligen, botten. Den enda jag har pratat med efter det är min mamma. Jag har inte pratat någonting med resten av min familj, men mamma skulle jag aldrig klara mig utan.

"Hur mår du, vännen?" Tajming. Jag hade hunnit gömma undan påsen med kokainet under kudden när jag hörde mammas steg uppför trappan, och nu stod hon framför mig med vilsna och oroliga ögon.

"Bra. Frågan är hur du mår." Mamma hade inte heller tagit min morfars död något bra. För en månad sedan hade hon kommit ut ur hennes instängda rum där hon suttit i elva månader, och bara kommit ut när hon skulle göra sina behov. Hon hade precis som jag nästan inte ätit någonting. Vi hade båda gått ner många kilon, och vi vart båda lika magra.

"Det är okej med mig, gubben. Jag ville bara informera om att Scooter är på väg hit." Han hade jag glömt av. Jag hade inte hört av mig till mannen som hjälpte mig att leva mina drömmar. Jag vill inte ens tänka på vad han skulle säga. Världen har nästan inte hört någonting från mig på flera månader, och hade säkert förlorat många fans intresse.

 

"Du förstår säkert nu att detta fungerar inte längre. Jag vet att du har förlorat två personer som betyder mycket för dig. Men detta funkar inte längre, Justin. Du är en kändis, och inget kan ändra på det. Fansen försvinner sakta men säkert. Vi måste göra något åt saken. Nu." Jag kände hur irritationen växte, och tillslut exploderade jag.

"Tror du inte att jag vet det?! Tror du inte att jag vet att alla mina fans och alla människor jag älskar försvinner ur mitt liv?! Det enda jag har i mitt liv är," Jag stängde snabbt munnen när jag märkte vilka ord som jag vart nära på att erkänna, "Jag vill bara att allt ska bli som vanligt! Jag vill ha tillbaka mitt liv!" Jag tystnade när jag såg skräcken, blandat med förvåning, i mammas och Scooters ögon. Jag hade inte menat att skrika dem rakt i ansiktet sådär.

"Om du vill ha tillbaka ditt liv måste du kämpa, Justin. Du är den enda som kan fixa allt igen." Sa Scooter lugnande tillbaka. Mamma kollade sorgset på mig och en tår gled långsamt ner för hennes kind.

"Justin, ingen vill att du ska må dåligt. Speciellt inte din morfar. Du går tillbaka till ditt gamla liv igen. Men om det inte blir bra, så får du en paus igen. Vi vill att du ska må bra." Hon skrattade sådär sorgset man bara gör när man gråter, "Allt för fansen, right?" Jag log.

"Allt för fansen."

---

Otroligt kort del. Imorgon, eller idag rättare sagt, kommer nästa del som förlåt för att detta kapitel vart så kort.