☒ Back On Track

6 - THAT WAS ALL I NEEDED TO HEAR

"Trevligt att träffa dig med, Jason." Han gav mig inte en enda blick innan han tryckte mobilen mot örat och började försvinna. Försvinna längre och längre ifrån mig, utan den blåa asken. 
 
”Varför har du fortfarande kvar den?”

Jag rynkade ögonbrynen åt Joey, men lät blicken falla åt boxen i min hand. Just det. Den hade jag kvar. Men det borde inte spela någon så stor roll. Jag ger honom pengarna, som han tydligen skulle ha, så bryr han sig inte längre. Eller? Jag tog ett djupt andetag för att sedan prata upp.

”Jag har pengarna, det är väl det som spelar roll för dig?” Frågade jag så lugnt som möjligt, samtidigt som jag sträckte fram bunten med andra handen. Men jag hade visst fel.

”Hur fan tänkte du nu? Du kan ju inte ta pengarna och bara sticka!” Ropade han rätt i ansiktet på mig. Leendet som satt på hans läppar innan jag lämnade huset, hade nu slutat lysa på hans ansikte.

”Det gjorde jag inte.” Jag skulle fortsätta med min förklaring, men Joey avbröt mig.

”Du kommer skämma ut mig för hela världen när detta kommer ut!”

Vad pratar han om, allvarligt?

”Men jag-” Han avbröt mig igen.

”Min flickvän kommer höra det, hennes familj och vänner.. Inser du vad du har ställt till med?!”

Men herregud! Jag har nog aldrig varit såhär frustrerad. Om jag bara lagt ner boxen i fickan innan jag gick in, skulle jag kunna legat och sova just nu. Att vara lat kan ha sina små fördelar. Men inte denna gång.

”Jag hänger inte med alls-”

”Hänger inte med? Klart som fan att du vet vad du har gjort!”

Har gubben någon slags fetisch för att avbryta folk? Han tog ett djupt andetag för att försöka lugna ner sig. Men som vanligt funkade det inte. Han fortsatte,

”Du kan ju inte bara gå utan att lämna över det som är hans! Du vet att-” Nu är det min tur. Jag måste få försvara mig.

”Men för guds skull det gjorde jag inte heller!” Tjöt jag irriterat. ”Han lämnade mig, utan att ta emot boxen.”

Ja. Nästan sant. Typ. Lite. Eller okej då, så vart det inte alls.

Han glömde av att ta emot den för att han vart tvungen att svara på ett telefonsamtal.

Men kanske han bara gick iväg för en liten stund, för att sedan komma tillbaka? Utan att se mig där… Åh nej!

Fan vad pinsamt. Såklart han förväntade mig att vara där. Jag vart där för en anledning. Jason också. Jag skulle ha pengarna, vilket jag fick. Han skulle ha boxen, vilket han inte fick. Nu förstår jag Joeys ilska.

Jag hade misslyckat. Jag hade gjort tagit ett felsteg. Och det slutar alltid likadant.

”Det tror jag inte på.” Han tog ett stort steg fram till mig, så att vi stod farligt nära. Ansikte mot ansikte. ”Jag tror att du har misslyckat. Som vanligt. Är det inte så det är?”

I detta ögonblick kunde jag inte göra något annat än att nicka. Han hade faktiskt rätt.

”Jo, det är så det är.” Viskade jag, men tillräckligt högt för att han skulle höra mig.

Jag var rädd. Om jag var Leslie Chow från Baksmällan skulle jag försvarat mig själv. Men det är jag inte. Jag är Roselyn, och jag vet vad Joey är kapabel till. Därför vågade jag inte röra mig. Nästan inte ens andas.

Bara stå kvar, ansikte mot ansikte med den äckligaste människan på jorden.

”Du har misslyckat hela ditt liv. Misslyckat skolan, misslyckat med ditt utseende och misslyckat med att skaffa vänner. Vill du veta varför?” Viskade han hotfullt fram med sammanbitna tänder.

Ännu en gång kom jag bara för mig att nicka. Men det nöjde han sig inte med.

”Du svarar på min fråga!”

Jag var väldigt osäker på om grannarna inte hörde det där. Så högt skrek han. Jag andades in ett skakigt andetag på grund av rädslan. Efter några sekunders tystnad vågade jag äntligen möta hans blick.

”Ja.”

Tydligen älskade han att höra min förskräckta röst, för han log. Hur kunde han finna denna situation så härlig? Antagligen för hans största hobby är att skada mig.

”Det vart dina misslyckande föräldrar, som inte visste hur man knullar rätt. Dem misslyckades i sängen, vilket resulterar att du blir ett misslyckande foster.” Han klappade min finnfria kind med högerhanden. ”Det vart därför din mamma dog. Gud ville straffa henne och Lewis, men han bestämde sig för att bara göra sig av med henne. Varför vet jag inte, min bror är lika äcklig han med. Men jag antar att hon förtjänade det.” Han log igen. ”För det vart hon som tog sin tid på att få ut dig ur fittan.”

Det vart det enda jag behövde höra.

Jag tog i allt jag hade för att kunna putta iväg honom ifrån mig. Och jag lyckades. Jag såg med stora ögon på när Joey flög in i kylskåpet. Man hörde hur smällen orsakade innehållet att falla ner från dem respektive hyllorna.

Det tog ett tag för honom att bearbeta vad som hade hänt. Men fortfarande snabbare än för mig. För jag förstod inte vad det där kom ifrån. Men jag visste, att inget kunde stoppa mig från att fortsätta.

Innan jag hade hunnit märka, flög Joey på mig sekunden efter. Slag efter slag träffade min mage, även mitt ansikte. Jag skrek och stönade av smärta, och försökte ännu en gång att putta honom ifrån mig.

Men jag klarade inte av det. Tillslut låg jag bara där, och lät hans arga knytnäve utforska min kropp. Jag vet inte hur länge. Men innan jag hunnit tänka något mer på det, försvann hela omvärlden och allt blev svart.

 

Jag vaknade av en smärta som spred sig genom hela ryggen. Jag kände även smärtan i magen och ansiktet, men det vart ingenting jämfört med denna.

Jag stönade av smärta när jag satte mig upp från den liggande ställningen. En sak vart säker. Jag hade inte sovit i min säng i natt.

Jag glömde smärtan för ett tag, för att koncentrera mig på att få upp ögonen. Min nyfikenhet tog över. Jag ville se vart jag hade hamnat någonstans. Det skulle aldrig falla mig in att gå och lägga mig på ett golv.

Men jo, tydligen kunde jag.

Jag lät min forskande blick flyga genom köket. Hur i helskotta hamnade jag här? Varför har jag så ont i min kropp?

Och varför ligger Joey utslagen bredvid mig?

Jag flög snabbt upp på fötterna och försökte hålla kvar mig där. Men det vart svårt, och tillslut tog smärtan över.

Jag föll ner på köksstolen bakom mig, och jag la händerna för ögonen på grund av min rygg. Men när jag kände smärtan sprida sig upp till ögonen när jag gjorde det, brydde jag mig inte om några andra kroppsdelar.

Jag kände svullnaden mot handflatan. Okej, jag hade definitivt en blåtira.

Vad exakt hände igår?

Jag försökte tänka, men det vart omöjligt. För jag hade, såklart, ont i huvudet också. Det fanns bara en förklaring till det här. Jag hade antagligen sagt något eller gjort något som vart fel, och Joey hade straffat mig.

Tillslut kunde jag resa mig upp från stolen och gå mot medicinskåpet. Jag knäckte ut ett par Alvedon, hällde upp ett stort glas med vatten och svalde mina tabletter.

Detta är ingenting jag inte varit med om förut. Det vart vardagsmat för mig att behandlas såhär.

Men varför kändes det så annorlunda?

Det går inte förklara vad jag kände. Men det vart uppenbarligen så att Joey tog till våld för något speciellt igår. Eller så vart det väl bara så att jag hade mer ont än vanligt.

Jag orkade inte tänka på detta hela dagen, utan jag började långsamt trappa upp till mitt rum. Det tog ett tag, men jag lyckades.

Det första jag gjorde vart att välja kläder. Förmodligen det svåraste valet i livet för en tjej som jag. Efter några jobbiga sju minuter, hade jag satt på mig en vit tröja med tryck som jag hade innanför dem svarta shortsen. Simpelt, men ändå fint. Jag kunde faktiskt inte bry mig mindre om kläderna idag. Jag skulle antagligen bara stanna hemma eller vara med Alyssa. Jag behövde inte vara snygg för någon av sakerna.

Men om jag ska vara med Lyss, måste jag sminka bort dessa blåmärken. Sagt som gjort, låste jag in mig på badrummet och trollade bort Joeys revir. Bara om man ställde sig riktigt nära, typ kyssnära, skulle man märka dem.

Eftersom jag nu tillbringat så lång tid med sminket, måste jag ju träffa någon. Så jag sträckte mig efter mobilen på handfatet och knappade in Lyss nummer. Signalerna gick, men tillslut svarade en trött röst.

”Vem vill mörda mig genom att ringa nio på en lördagsmorgon?” Frågade hon med en mörk och hes morgonröst. Jag kunde inte låta bli att skratta, hon kunde bokstavligen sova bort hela helgen om hon ville. Men jag skulle vara med henne idag, punkt slut, så det kunde hon glömma.

”Rose vill! Jag kommer över till dig nu, se till att vara vaken.” Trallade jag med mjuk röst. Hon mumlade något för sig själv, innan jag hörde något prassla i bakgrunden. Förmodligen hennes täcke. Men om hon gjort som jag, sovit på köksgolvet, hade jag ingen aning om vad det kunde vara.  

”Okej, men jag kan inte lova något.”

Efter någon minut sa vi hejdå, och jag började försiktigt gå ner för trappan. Jag måste verkligen vara försiktig med min rygg idag. När jag landat på vardagsrumsgolvet började jag tassa in i köket. Till min förvåning, och fasa, satt Joey med en kopp kaffe i handen vid köksbordet. När han såg mig började han flina som aldrig förr. Äcklat kollade jag iväg och började gå mot glasen. Jag hade hunnit bli väldigt torr i halsen, och vatten skulle sitta perfekt just nu. När jag druckit upp den sista droppen, hörde jag Joeys mörka stämma.

”Rolig kväll igår va?”

Jag stannade upp med mina rörelser, fortfarande med glaset mot läpparna. Irriterat skakade jag på huvudet och vände mig om.

”Jag vet inte! För du slog förmodligen ihjäl mitt huvud så mycket att jag inte kommer ihåg.” Hans flin dog ut och han stirrade känslolöst på mig. ”Om du ursäktar mig, så ska jag iväg.” Jag klev snabbt ut ur köket, jag orkade inte med en sekund till med honom.

Jag flög i mina svarta Converse, och skulle springa ut ur dörren när jag avbröts av ringklockans melodi.

Den enda som besöker oss är Alyssa. Men jag skulle ju hem till henne, inte tvärt om. Fast hon hade ju precis vaknat, så hon kanske inte direkt förstod.

När jag öppnade dörren förväntade jag mig det stora leendet och det bruna ängahåret. Men den som stod i dörröppningen vart definitivt inte Alyssa.

”Pappa?”



☒ Back On Track

5 - JASON

"Jag ska på dejt." Jag log mystiskt för att inte förstöra hans nu glada humör. Snacka om humörsvängningar.
Jag skulle fråga vad kvinnan hette, men blev avbryten precis då jag började prata.
"Därför ska du göra mig en tjänst."
 
Detta vart fel. Jag hade ingen aning om vad det gällde, men hela situationen vart så overklig som den kan bli. Jag hade stått och väntat vid den stora grinden i tjugo minuter, innan en kille långsamt började komma emot mig. Han såg ungefär likadan ut som Joey förklarat. Stylat brunt hår, runt hundrasextio centimeter lång och en lätt muskulös kropp. Jag stod några meter bort från grinden inne i ett hörn. Även fast jag vart ganska så gömd, gav han mig några blickar innan han vände sig om igen. Det tog några sekunder innan jag kom på vad Joey hade förklarat för mig vad jag skulle göra. Jag drog lätt ner dragkedjan till byxfickan och tog ut den lilla blåa boxen. Jag hade absolut ingen aning vad som låg där i. Jag kan vågar inte ens tänka på vad det är, men förslag på förslag hoppar upp i huvudet. Jäkla nyfikenhet.
"This is what I brought you may forget me." Sa jag tveksamt, inte helt säker på om jag sagt rätt. Enligt Joey så skulle det vara meningen dem bestämt, för att den passade i situationen. Han gick inte mer in på det, utan kastade sedan ut mig ur huset så han kunde göra sig i ordning för sin så kallade dejt. Killen vände sig snabbt om och höjde sina ögonbryn. Det förvånade mig att jag såg gesten, för hans stora solglasögon skymde nästan hela hans ansikte. För ett tag trodde jag att det vart killen som räddade mig från Austin, men kom sedan på att han vart blond. Annars vart dem rätt så lika.
"Hey," Han drog långsamt handen genom håret. "Du är inte Joey, va?" Såklart att jag är Joey! Fyrtio år gammal gubbe, ja det är jag det. Eller inte.
"Nej." Jag log lite lätt.
"Ah, okej.." Han log tillbaka och lät sedan blicken falla ner på sina skor.
"Joey skickade mig, han är upptagen ikväll," Förklarade jag och höll fram den blåa asken. "Har ingen aning om vad, men detta vart tydligen vad du frågade om." Hans ögon studerade min kropp för att sedan äntligen möta mina.
"Tack." Istället för att ta asken, letade han också i sin byxficka innan han äntligen fick upp vad han letat efter. En bunt med pengar. "Tydligen vad Joey frågade om." Jag tog chockat emot pengarna och började räkna dem. Det vart inte lite, utan faktiskt så mycket att jag tappade räkningen.
"Wow." Han svarade bara genom att klia sig i nacken.
"Så.. Joey är din pappa?" Jag bet mig lätt i läppen. Skulle jag berätta att han bara vart min farbror, eller ljuga? Jag känner honom faktiskt inte, så jag behöver ju inte prata sanning.
"Ja, han är verkligen världens bästa pappa." Trovärdigt. Jag vart en rätt bra skådespelare tydligen. Han nickade. "Ska vi köra tre frågor?" Vad håller jag på med, seriöst? Jag är bara så pinsam ibland.
"Öh, va?" Ett klingande skratt hördes mellan väggarna, och jag kunde inte låta bli att le. Fast jag skämt ut mig själv.
"Vill du köra tre frågor?" Upprepade jag, fast jag visste att han hade hört innan.
"Okej, jag börjar," Han tog ett djupt andetag. "Hur gammal är du?"
"Sjutton," Svarade jag. "Du?"
"Nitton. Berättar Joey mycket för dig? Vad han gör på dagarna och så?" Jag höjde frågande på ögonbrynen. Frågade han just det?
"Vad vart det för fråga? Men såklart han gör, han är min pappa." Lögner. Han berättar ingenting för mig, och han är definitivt inte min pappa. Jag fortsatte, "Vad heter du?" Efter jag frågat en sådan simpel fråga, stod han bara tyst. Hade han inget namn eller varför svarade han inte? Tillslut tog han sig samman och log stort.
"Jason." Jag nickade glatt och strök bort några slingor hår bakom vänstra örat. Jason stoppade händerna halvvägs ner i byxfickorna, så hans knogar synades.
"Vad heter du då?" Jag gjorde samma sak som Jason gjort. Jag stod och funderade ett långt tag. Jag hade ändå ljugit om nästan allt annat, jag kunde likaväl ta och fortsätta. Jag kommer ändå aldrig träffa honom igen.
"Jag heter Petronella." Det vart min mammas namn, och jag hade alltid tyckt att det vart ett av dem vackraste namnen någonsin. Jason öppnade munnen för att säga något, men blev avbruten av en ringsignal. Han log ursäktande och jag log tillbaka.
"Det är viktigt. Men det vart trevligt att träffas, Nella." Jag nickade.
"Trevligt att träffa dig med, Jason." Han gav mig inte en enda blick innan han tryckte mobilen mot örat och började försvinna. Försvinna längre och längre ifrån mig, utan den blåa asken.

DÅLIGASTE KAPITLET JAG NÅGONSIN SKRIVIT I HELA MITT LIV. Inga känslor alls, men jag hoppas att det blir bra ändå. Jag lovar, detta mellankapitlet kommer att behövas för novellen.


☒ Back On Track

4 - IT'S REALITY, AND THAT'S WHAT SCARES ME

Killen hade ju bokstavligt kastat in honom i väggen med en hand, han hade säkert slagit skiten ur honom efteråt. Men Austin var inte direkt vek, så killen hade säkert fått några skråmor också. Jag kommer nog aldrig förstå varför han hjälpte mig, han kände mig ju inte ens. Men jag antar att det finns några riktiga gentlemän i denna värld trots allt.
 
Jag vart rädd. Allt är bara så förvirrande nu för tiden. Varför kunde jag inte få vara som alla andra? Leva ett vanligt liv utan att behöva vara rädd hela tiden. Utan att oroa sig för att möta just en person. Personen som orsakat rädslan. Det är verkligen läskigt hur en person kan orsaka en sådan sak av en händelse. Hela situationen vart som en dröm. En sådan dröm där man blir jagad men kan inte kan röra sig. När något skrämmer dig, och du kan inte bara springa där ifrån. Man vill skrika efter hjälp, men man har ingen röst. Det finns ingen som kan hjälpa dig. Fast det är ingen dröm. Det är verkligheten. Och det är just det som skrämmer mig.
Jag saknar tiden när man vart barn. Allt såg så ljust ut. Jag skulle bo med min pappa hela livet ut och leva som en prinsessa. Äta tårtor till frukost, lunch och middag. Jag skulle älska alla människor som fanns på denna jord. För att alla människor förtjänar att bli älskade. Fast det är inte helt sant. Jag har råkat ut för människor som sviker, skadar och ljuger om vem dem är. Man kan helt enkelt inte lita på någon. Det är som att jag förlorat hoppet på mänskligheten, du vet? Att det spelar ingen roll hur snäll, ärlig eller äkta personen är. Det slutar ändå alltid med att den sviker en. Och när man ser hur personen som svikit en kommer gående mot en, hur ska man reagera då? Ska man försöka springa där ifrån? Eller lever man fortfarande i drömmen, och kan inte fly från rädslan? Austin stannade upp framför mig med ett flin placerat på sina läppar.
"Hur är det, tjejen?" Jag kom inte för mig att svara. Jag ville inte ens kolla på honom, och framförallt inte prata med honom. Men är inte detta konstigt ändå? Jag menar, Joey har gjort exakt samma sak. Men ändå blir jag så äcklad och rädd för Austin. Är det för att jag är van vid Joeys beteende, eller är det för att jag litade på honom? Utan att tänka började jag gå förbi honom, utan att svara på hans fråga. Jag väntade på att han skulle hoppa på mig, men ingenting hände. Han vart väl smartare än att göra det inför alla i skolan. Jag stannade när jag nått mitt gula skåp och tog ut min mattebok. Matte vart mitt sämsta ämne, och det hjälper inte med att vi har en jävel till lärare. Mrs. Braun vart äckligt elak, och inte minst ful. Jag hoppade till när jag smällde igen skåpet, för där stod Alyssa lutande mot sitt skåp. Det är skönt att våra skåp är bredvid varandra, så man inte behöver skiljas åt efter varje lektion.
"Fan vad du skräms!" Jag tog en hand för hjärtat, och skrattade lite lätt. Men Lyss besvarade inte skrattet, utan fortsatte vara tyst. "Vad har hänt?" Jag höjde på ögonbrynen när hon öppnade sitt skåp utan att svara. Hon kollade sig snabbt i spegeln, fuktade sina läppar och vände sig sedan mot mig.
"Det är pappa. Han åkte igår."
"It's dad, he left yesterday."
 
Det är en av sakerna som vi har gemensamt. Båda våra pappor är hemifrån hela tiden, fast på helt olika sätt. Min pappa är soldat i Afghanistan, medan hennes jobbar som arkitekt. William, som Lyss pappa heter, är hemma max några dagar på en månad. Jag vet dock aldrig när min pappa kommer hem, eller om han någonsin kommer att göra det igen. Det är inte säkert där nere, och att han offrar sig så gör mig stolt.
"Åh," Jag suckade och omfamnade henne i en stor kram. "Du får se honom snart igen." Hon släppte taget om mig och log ett dystert leende.
"Ja. Jag hoppas det."
 
Det hade alltid varit tyst i hemmet när jag kom hem från skolan, men denna gången vart det annorlunda. Jag såg förvånat på Joey där han satt i köket med en kaffekopp i handen.
"Joey?" Frågade jag långsamt fram, fortfarande inte säker på om jag bara inbillade mig. Joey jobbade på pizzerian nedanför gatan, och det vart dit alla ungdomar gick. Han tog sitt jobb på största allvar, så stressad vart hans andranamn. Stressen blev till ilska, och det gick alltid ut över mig.
"Roselyn."
"Vad gör du här?" Frågan kom ut spydigare än jag trodde. Det märkte jag på Joey, för han ställde hastigt ner kaffekoppen på bordet.
"Vill du inte ha mig här?" Han ställde sig upp från köksstolen. "För senast jag kollade, så vart detta mitt hus. Inte ditt." Jag spände mig av rädsla, jag orkar inte med det här just nu.
"Förlåt," Jag strök bort luggen som hade klistrat fast sig på pannan. "Jag bara undrade." Jag fick ett svar som jag absolut inte väntat mig, på grund av hans humör. Ett leende.
"Jag ska på dejt." Jag log mystiskt för att inte förstöra hans nu glada humör. Snacka om humörsvängningar.
Jag skulle fråga vad kvinnan hette, men blev avbryten precis då jag började prata.
"Därför ska du göra mig en tjänst."

Ja.. Kort som vanligt. Men det är svårt för mig nu när Justin inte direkt är så inblandad i novellen att skriva långa. Vilket kommer ändras i nästa kapitel. Så om ni vill ha kapitel 5, kommentera om era åsikter. Fast ni behöver inte påpeka att kapitlet vart kort, för som sagt. Det vet jag redan. Jag tål kritik!
/ Alexandra


☒ Back On Track

3 - MY FIRST AND LAST PARTY

"Justin, ingen vill att du ska må dåligt. Speciellt inte din morfar. Du går tillbaka till ditt gamla liv igen. Men om det inte blir bra, så får du en paus igen. Vi vill att du ska må bra." Hon skrattade sådär sorgset man bara gör när man gråter, "Allt för fansen, right?" Jag log.
"Allt för fansen."
Kvällen hade spårat ut totalt. Speciellt för Alyssa, hon vart inte längre vid medvetande. Jag hade aldrig sett någon dricka så mycket i hela mitt liv. Eller man kanske gjorde det, detta vart ju min första fest. Även den sista. Jag kommer aldrig mer gå på ett party, jag kommer aldrig mer dricka alkohol och jag kommer aldrig närma mig Austin igen. Det är hemskt vad alkohol kan göra med folk. Lyss vart som sagt helt borta, och Austin blev en skitstövel. Utmattat la jag mig ner i Lyss säng, där hon även själv låg. Efter hon kräkts på Summers varanda somnade hon i min famn, och jag bärde henne panikslaget hela vägen hem. Som tur var hade hennes föräldrar inte kommit hem ännu, utan dem befann sig fortfarande på en affärsmiddag. Jag ryckte till när jag kom och tänka på Joey. Nervöst drog jag upp mobilen ur min bh. Ja, om man inte har en ficka får man ta det som finns. Jag klickade på mobilen för att sedan svära rakt ut,
"Fan!" Det vart otroligt sent, och Joey satt säkert full och väntade på att jag skulle komma hem. Fast om jag hade tur så hade han blivit lika full som Lyss och vart inte vaken. Jag knappade in hans nummer och ringde. Tio signaler gick fram utan svar, så jag bestämde mig för att skriva ett sms. Allt för att han inte ska bli mordlysten när jag kom hem.
 
"Jag sover hos Alyssa, kommer hem tidigt."
 
Efter jag skickat smset låg jag bara och tänkte ett tag. Jag tänkte på allt. Från festen till sallad, från sallad till hur man fick in colan i burken. Men sedan åkte mina tankar iväg till ett helt annat håll. Austin. Jag tog den närmsta kudden och slog den över ansiktet. Jag bet hårt i den för att inte skrika, hur kunde jag falla för en sådan asshole som han.
 
Alyssa skrattade högt och svalde det sista av sin Tequila. Jag gjorde samma sak, men satte i halsen när jag kände ett kläm på min rumpa. Jag hostade ett tag innan jag vågade vända mig om. När jag väl gjorde det såg jag glatt på gestalten framför mig.
"Austin!" Tjöt jag fram och fyrade av ett stort leende.
"Rose, sexy." Jag fnissade när han slog armarna om min midja och drog mig intill sig. Utan förvarning pressade han ihop våra läppar i en obekväm kyss. Att kyssa Austin verkade som en dröm. Jag trodde att hans läppar skulle röra sig perfekt mot mina. Men hans hårda tag om min midja och hårt arbetade läppar vart otroligt avtändande. Jag försökte ta mig ur hans grepp, men om man vart fast i hans hårda grepp vart det omöjligt. Plötsligt slutade han kyssa mig, bar upp mig i hans famn och började gå iväg någonstans. Jag vågade inte ens tänka på vart.
"Släpp mig." Sa jag sammanbitet och rädd, men han lyssnade inte. Snart förstod jag vart han vart på väg när vi hade försvunnit upp till övervåningen.
 
Sekunder blev till minuter. Austin skulle precis ta av mig mina byxor mot min vilja, när dörren till sovrummet flög upp. Förvånat men samtidigt lättat kollade jag upp på personen, och jag hade ingen aning om vem han vart. Jag antar att han märkte mina panikslagna ögon, och gick därför hotfullt fram till Austin som låg uppe på mig, men reste sig snabbt upp.
"Låt henne gå," Han tog tag i Austins tröja i ett hotfullt grepp, "Eller så kommer du ångra det."
"Är det meningen att jag ska vara rädd för dig?" Flinade Austin fram. Från att ha varit det finaste leendet jag någonsin har sätt, gjorde det mig nu bara äcklad. Den mystiske killen svarade inte med ord, utan tog i med all sin styrka och kastade in honom i väggen. Ett smärtsamt stön lämnade hans mun, medan en flämtning lämnade min. Killen vände sitt ansikte snabbt mot mig.
"Spring." Jag uppfattade orden direkt, även fast jag vart chockad. Jag flög snabbt upp på fötterna, men slängde en tacksam blick innan jag lämnade rummet med panikslagna steg.

Det vart inte fören nu jag märkte att jag grät. Tårarna rann ner för mina kinder regelbundet och det vart ingen ide att försöka torka bort dem. Det skulle ändå bara komma nya.
Jag står i evig tacksamhet till den där killen, jag vet inte vad Austin hade gjort med mig om han inte hjälpt mig. Jag skrattade lågt åt min tanke om hur Austin såg ut just nu. Killen hade ju bokstavligt kastat in honom i väggen med en hand, han hade säkert slagit skiten ur honom efteråt. Men Austin vart inte direkt vek, så killen hade säkert fått några skråmor också. Jag kommer nog aldrig förstå varför han hjälpte mig, han kände mig ju inte ens. Men jag antar att det finns några riktiga gentlemän i denna värld trots allt. 

Kort kapitel. Men det är typ som en fortsättning av kapitel 2, för att det vart så kort. Så se det som ett kapitel med två perspektiv.


☒ Back On Track

2 - INTRODUCING JUSTIN

"Shots." Hon lyfte upp sitt glas och log stort, "För Austin!" Generat skrattade jag, skålade och svepte i mig alkoholen. Jag gjorde en grimas när den starka vätskan rann ner för strupen. Alyssa hade dock inga problem, hon hade säkert gjort det här flera gånger. Hon slängde bak huvudet av skratt åt min fula min, för att sedan dra ut mig på dansgolvet. Jag slår vad om att denna kvällen kommer bli den bästa i mitt liv.
"Vad fan pratar du om?" Jag vågade inte tro på det.
"Jag är ledsen Mr. Bieber." Brandmannen klappade mig på axeln för att sedan gå iväg. Men jag stoppade honom.
"Ledsen för vad? Det har inte hänt någonting." Det fanns ingen chans att detta vart sant.
"En av tre bilförare överlevde. Den mannen vart inte Mr. Dale." Jag skakade snabbt på huvudet, det är inte sant.
"Nej?! Morfar lever," Röt jag och fortsatte att skaka på huvudet, "Han lever." Dessa ord kom ut som en viskning.
"Jag beklagar sorgen." Jag stod stumt kvar utan att märka att brandmannen försvann. Plötsligt vek sig mina ben, och ett plågat skrik lämnade min mun.
"Nej! Nej, nej nej!" Jag hörde röster. Fastän dem vart nära, lät dem så långt bort. Jag kollade försiktigt upp och såg en bår ståendes vid den närmsta ambulansen. Man såg inte kroppen, för det låg ett stort vitt skynke över. Samtidigt som jag kände hur någon försökte bära upp mig från marken, kom en stor vindpust. Vilket fick skynket att flyga av kroppen. Och det sista jag såg innan allt blev svart, vart min morfars döda kropp.

Tårarna rann ner för kinderna när minnet spelade upp sig i huvudet. Jag hade satt mig i soffan med påsen i min vänstra hand, medan den högra torkade bort dem sista tårarna. Jag hade allt. Kändislivet, tjejen, familjen och pengarna. Men den tjugoandra november så förändrades allt. Jag tog efter det en paus från Believe turnén, Selena gjorde slut med mig och jag började droga. Det sistnämnda är något jag ångrar stort. Men jag håller fortfarande på. Och jag finner ingen förklaring till det.
Det vart det enda som kände rätt just då, men nu i efterhand vill jag nästan döda mig själv för detta misstag. Eftersom jag skämdes så helvetes mycket, vart det min lilla hemlighet. Stora hemlighet, rättare sagt. Ingen har kommit på mig vid mina mörkaste stunder. Men om jag ska fortsätta såhär kommer det hända.
Ett år har det gått sedan dagen då olyckan hände, och dagen då jag började droga. Det kom som en smäll att min morfar, den bästa mannen i mitt liv, fanns inte mera. Jag hann inte ens tänka på vad jag gjorde, jag bara.. gjorde det. Och jag vet att det felsteget kommer påverka hela mitt liv.
 
Men det vart inte bara min morfars bortgång som påverkade allt, utan även separationen med Selena vart som pricken på i:et för situationen. Hon visste att jag mådde skit, men hon gjorde det ändå. Såklart accepterar jag om hon inte hade några känslor längre, hon ska inte känna sig tvingad till ett förhållande. Men grejen var att det kändes som att hon vart den enda som fanns för mig. Den enda jag kunde prata och vara normal med. Men den kvällen då hon släppte bomben, att allt bara hade vart ett PR förhållande och att hon aldrig riktigt älskat mig.. det är omöjligt att förklara känslorna jag fick. Jag visste inte om hon ljög eller om det var sanning. Det fick mig att nå, bokstavligen, botten. Den enda jag har pratat med efter det är min mamma. Jag har inte pratat någonting med resten av min familj, men mamma skulle jag aldrig klara mig utan.
"Hur mår du, vännen?" Tajming. Jag hade hunnit gömma undan påsen med kokainet under kudden när jag hörde mammas steg uppför trappan, och nu stod hon framför mig med vilsna och oroliga ögon.
"Bra. Frågan är hur du mår." Mamma hade inte heller tagit min morfars död något bra. För en månad sedan hade hon kommit ut ur hennes instängda rum där hon suttit i elva månader, och bara kommit ut när hon skulle göra sina behov. Hon hade precis som jag nästan inte ätit någonting. Vi hade båda gått ner många kilon, och vi vart båda lika magra.
"Det är okej med mig, gubben. Jag ville bara informera om att Scooter är på väg hit." Han hade jag glömt av. Jag hade inte hört av mig till mannen som hjälpte mig att leva mina drömmar. Jag vill inte ens tänka på vad han skulle säga. Världen har nästan inte hört någonting från mig på flera månader, och hade säkert förlorat många fans intresse.
 
"Du förstår säkert nu att detta fungerar inte längre. Jag vet att du har förlorat två personer som betyder mycket för dig. Men detta funkar inte längre, Justin. Du är en kändis, och inget kan ändra på det. Fansen försvinner sakta men säkert. Vi måste göra något åt saken. Nu." Jag kände hur irritationen växte, och tillslut exploderade jag.
"Tror du inte att jag vet det?! Tror du inte att jag vet att alla mina fans och alla människor jag älskar försvinner ur mitt liv?! Det enda jag har i mitt liv är," Jag stängde snabbt munnen när jag märkte vilka ord som jag vart nära på att erkänna, "Jag vill bara att allt ska bli som vanligt! Jag vill ha tillbaka mitt liv!" Jag tystnade när jag såg skräcken, blandat med förvåning, i mammas och Scooters ögon. Jag hade inte menat att skrika dem rakt i ansiktet sådär.
"Om du vill ha tillbaka ditt liv måste du kämpa, Justin. Du är den enda som kan fixa allt igen." Sa Scooter lugnande tillbaka. Mamma kollade sorgset på mig och en tår gled långsamt ner för hennes kind.
"Justin, ingen vill att du ska må dåligt. Speciellt inte din morfar. Du går tillbaka till ditt gamla liv igen. Men om det inte blir bra, så får du en paus igen. Vi vill att du ska må bra." Hon skrattade sådär sorgset man bara gör när man gråter, "Allt för fansen, right?" Jag log.
"Allt för fansen."

Otroligt kort del. Imorgon, eller idag rättare sagt, kommer nästa del som förlåt för att detta kapitel vart så kort.