♥
☒ Back On Track
20 - SELF-ABSORBED AND NASTY
”Jag har bett dig i ungefär en halvtimma att stänga av den där skiten. Så gör det nu.”
”Vadå skit? Detta är ju skitbra!” Alyssa nickade med huvudet i takt med musiken.
Vi satt hemma hos mig med kakor och en dator placerad på bordet framför oss. På skärmen visades Justin dansandes
och sjungandes på ett konsertklipp. Och jag ville verkligen inte se det, då allting hände bara dagen innan. Och jag ville
inte tänka på vad som hade hänt. Jag ville inte tänka på Justin.
”Jag vill inte lyssna, det räcker med att jag gjorde det hela dagen igår”, sade jag. ”Bara… stäng av.”
Alyssa suckade och smällde igen datorn, men ångrade sig sedan och tog med sig den till sängen där vi låg. Hon sökte
upp någonting på Google som jag inte såg, så jag lutade mig fram för att se.
”Men seriöst, Lyss!” fortsatte jag tjutandes.
”Men vadå? Jag måste väl få Googla honom i alla fall.”
”Jag vill inte ha någonting med honom att göra alls.”
”Du hör honom inte och det var faktiskt det du frågade om”, mumlade Alyssa och klickade in sig på en hemsida med
information om Justin.
Jag orkade inte bråka med Alyssa då jag hade fått nog med bråk efter igår, så jag gick upp ur sängen och bort till min
byrå. Jag rotade runt i lådorna innan jag hittade vad jag sökte och då gick jag tillbaka till sängen igen. Jag lutade mig
över bordet, skruvade bort locket och började måla mina naglar. Nagellacket var bebisblått vilket fick att försöka att
inte tänka på Justin särskilt bra, då han hade haft på sig en bebisblå keps under konserten igår. Så allt jag kunde tänka
på var bara just Justin.
Efter vad han hade gjort hade jag blivit så besviken på honom. Men mest arg. Hur kunde han? Eller rättare sagt, hur
tänkte han? Alla människor med vett i skallen vet att man inte ska droga. Så som jag hade gissat från början hade han
inget. Och att han hade gjort strypgrepp på mig gjorde absolut ingenting bättre. Nu blev jag bara äcklad av tanken av
honom och ville spy så fort jag hörde hans namn. Jag undrade om det inte räckte med att Joey skulle göra sådant med
mig. Varför skulle Justin också börja?
”Förlåt”, sade jag och målade på ett andra lager på tummen med nagellacket. ”Jag gillar honom bara inte, men jag vill
inte bråka med dig för det.”
”Ingenting att säga förlåt för”, log Alyssa men kollade sedan oroligt mot mig. ”Varför gillar du honom inte?”
Jag suckade och skakade på huvudet.
”Det är ganska komplicerat”, berättade jag. ”Men om jag ska förklara det rätt och enkelt, han är en självupptagen
otrevlig bitch.”
”Och det är inte du?” fnittrade Alyssa.
Jag svarade inte, utan jag sträckte mig efter den närmaste kudden på sängen och kastade den aggressivt på henne.
Hon fnittrade bara och la kudden, som efter slagit på hennes ansikte och sedan ramlat i knät, bredvid sig.
”Lägg av, jag är inte på humör.”
”Nä, jag har märkt det”, mumlade Alyssa och vände blicken mot datorn igen.
Jag brukade aldrig bry mig om någon eller något hade gjort någonting mot mig. Sagt ord eller kollat konstigt åt mitt håll,
att bry sig om sådant gjorde jag bara inte. Det var inte jag. Men just efter detta med Justin var hela jag… konstig.
Irriterad, trött och besviken. Jag visste först inte varför, men jag antar jag bryr mig mer om honom än vad jag tror. Att
jag inte vill att han ska skada sig själv med droger så att han riskerar sitt liv, för att jag faktiskt brydde mig om honom.
Men det skulle jag aldrig erkänna. Inte för mig själv eller Justin, jag skulle inte erkänna detta för någon. Jag skämdes
över att bry mig om honom för det var uppenbart att han inte brydde sig om mig.
Alyssa stannade upp med skrivandet på datorn och stirrade på någonting på skärmen.
”Vad är det nu då?” suckade jag över hennes förvånande och tillstelnade ansiktsuttryck.
Alyssa lugnade ner sig och pekade exalterat med pekfingret på skärmen. ”Vi är med på TMZ!”
”Va?!” jag hoppade snabbt åt sidan för att kolla på datorn och möttes av en suddig bild på Justin, Alyssa, Chaz och mig
utanför konsertlokalen. Jag hade inte märkt av en fotograf bakom buskarna eller varken hört ljudet ifrån en kamera.
Hur kunde ingen av oss märkt det då man såg på bilden att paparazzi hade stått väldigt nära.
”Vågar vi läsa?” frågade Alyssa.
”Jag vet inte”, svarade jag ärligt, fortfarande chockad över att mitt, min bästa vän och min brors ansikte prydde TMZ.
Justin kunde jag förstå, men vi tre?
Vi blickade på varandra ett tag innan vi båda reagerade och vände våra ansikten mot skärmen för att nyfiket börja läsa
artikeln.
Justin Bieber, 19, sågs igår innan sin konsert i London med sin bästa vän, Chaz Somers och två
stycken okända kvinnor.
Det finns ingen information om dem än så länge förutom att dem båda tjejerna bor i Birmingham
enligt säkra källor. Är tjejerna bekanta med Somers eller Bieber? Eller är dem Justins två
personliga horor?
Vi hade turen att få träffa en kille som hade lagt märke till något mycket intressant under
kvällen.
- Tjejen med det ljusbruna håret klängde på Justin hela kvällen. Den svarthåriga också, men just
hon första var väldigt speciell.
Hon försökte kyssa honom och hängde efter honom som en
försvunnen hundvalp. Det var äckligt att se hur hon horade runt, för det var precis det hon
gjorde. Man tycker synd om Bieber då han aldrig fick någon stund privat på grund av henne.
Vi hade båda två läst färdigt artikeln då det hade gått tio minuter sedan vi först kollade på skärmen. Jag visste inte vad
jag skulle tycka eller tänka. Det var mig dem skrev om. Jag som dem kallade för hora och en försvunnen hundvalp.
Man såg att det var jag på bilden, om man visste vem jag var eller kände mig. Och om Joey såg detta skulle jag vara
körd, då man visste att jag var pizzabagarens ”dotter” och skulle sluta gå till hans pizzeria. Detta var givetvis inte sant,
då ingen vet eller visste vem jag var. Men om Joey såg det, är det detta han skulle tro. Och då skulle det bli en lång och
smärtsam natt.
”Vem ska vi ringa?” frågade Alyssa sammanbitet. ”Justin eller TMZ?”
”Båda två”, bestämde jag. ”För TMZ ska få betala för att skriva lögner och Justin för att fått detta att hända.”
”Du ringer Justin och jag TMZ, för dem jävlarna kommer ta bort artikeln direkt när dem hör vad jag har att säga.”
Jag nickade och gick ut till mitt badrum för att jag och Alyssa inte skulle störa varandra när vi pratade våra samtal.
Jag hade skaffat Justins nummer då jag hade fått det ifrån Joey. Jag visste inte att det var just hans nummer, men när
jag skulle lämna den blåa boxen till honom fyra månader sedan fick jag ett nummer av Joey. Numret skulle jag ringa om
ingen kom till det väldigt, väldigt konstiga mötet jag och Justin möttes på. Och innan allt hade hänt igår hade jag frågat
om det var hans, och det var det. Så jag klickade upp hans kontakt och ringde snabbt upp honom. Han skulle få betala
för det här.
”Justin”, mumlade han trött och det hördes ett prasslande i bakgrunden, vilket betydde att han låg i sin säng och
förmodligen sov innan jag ringde till honom.
”Dags att vakna upp nu, Bieber. För jag kommer förklara mycket för dig under denna korta tid jag har på mig att prata
med dig.”
”Va?” mumlade han igen, uppenbarligen trött och jag förstod att han inte hade läst artikeln ännu.
”Att bli kallad hora på grund av dig är allvarligt, så du förstår nog att jag inte kommer godkänna denna skiten”, röt jag.
”Rose, vänta…” man hörde att han satte sig upp i sängen. ”Nu får du förklara för mig.”
”Om det inte var på grund av dig så skulle jag inte bli kallad för en försvunnen hundvalp och hora på en idiotisk
skvallersida.”
”Men för fan Roselyn, jag har ingen aning om vad du pratar om.”
”När du vaknat till kan du gå in på TMZ och återkom med din förlåtelse efter det. God natt.” Jag la snabbt på luren. Jag
kollade på min mobil ett tag innan jag släckte den och la ner den på handfatet och kollade på mig själv i spegeln. Min
mascara hade runnit över mina kinder, då jag precis hade börjat gråta.
Ingen tjej kan bli kallad hora av någon man inte känner utan att man tar åt sig. Inte ens jag kunde det. Varför hade
någon ljugit så om mig? Och vem var det? För jag och alla andra som faktiskt varit runt Justin, Alyssa, Chaz och mig
under den kvällen vet att inget av det som det ljugande vittnet hade berättat var sant. Men när jag såg mig själv i
spegeln förstod den människan faktiskt hade rätt, då jag var lika värdelös. Jag var en värdelös hora enligt denna värld.
För alla Justins fans hade hotat mig i kommentarsfältet att vara utan att veta vem jag verkligen var. Så jag kunde inte
själv låta bli att tro att jag var värdelös. Att jag var en värdelös hora.
♥
☒ Back On Track
19 - LET'S START WITH YOUR EXPLANATION
“Justin?!” ropade jag när jag smällt igen dörren efter mig. Inget svar. ”Justin!” ropade jag igen
men fick inget svar då heller. Så jag började gå runt i den stora bussen och öppna alla dörrar
till dem olika rummen. Men det var då jag hörde ljud från rummet längst bort i bussen jag kom
på att han hade gått och lagt sig, och Chaz hade berättat att rummet längst bort i bussen var
Justins sovrum. Så jag joggade fram till dörren. Jag hade inte tid för att knacka då bilarna
säkert redan hade åkt utan mig. Så jag gick in i rummet utan att knacka. Det skulle jag inte ha
gjort. För där satt Justin på en pall vid det öppna fönstret, med en glödande joint i handen.
Om jag bara hade låst dörren. Om jag hade vridit om nyckeln vilket hade tagit trettio sekunder extra av lidande skulle
inget av detta hänt. Det var bara så himla typiskt och jag skulle just då göra vad som helt för dem trettio sekunderna.
För då skulle inget av detta ha hänt.
Eller om jag bara hade gått tillbaka till logen och hämtat min mobil istället för att strunta i det, så skulle ju inget
av detta ha hänt.
Detta var min hemlighet och jag ville att det skulle förbli så.
Men om jag inte ville det skulle jag inte velat att den som fick reda på det skulle vara en som jag inte kände, men
kände till som en tjej som bara skapade trubbel för min del.
Vi träffades genom min hemlighet och hon fick absolut inte få reda på det. Men nu hade hon gjort det och det fanns
absolut ingenting jag kunde göra. Jag var tvungen att sitta där med hennes stirrande, med en glödande joint
mellan pek och långfingret och försöka överleva blickarna man fick. Men det gick inte, så jag släckte jointen på en
askkopp och vände undan ansiktet så hon inte kunde möta min blick.
Jag hade faktiskt inte rökt den. Planerat det, ja det hade jag. Så det var väl faktiskt en grej som var bra med att
Roselyn kom på mig, att jag inte börjat röka min joint ifrån en av Londons bästa langare.
Han var mycket bättre än Birminghams så kallade bästa langare, Joey Dana. Även kallad Roselyns pappa eller farbror
eller vad han nu var. Jag hade faktiskt tvekat när jag fick höra på en anonymt drogforum att han var den bästa
langaren, för det hade dem ju sagt om Dana också.
Men det visade sig att han var bra, förutom att han förde otur med sig.
För där satt jag med Roselyns dömande blickar stirrande på mig. Och det var otur, om något.
“Jag vet inte hur jag ska reagera eller vad det är jag ska säga i detta läge. Men låt oss börja med din förklaring först,
Justin.”
Jag vågade fortfarande inte möta hennes blick. Utan jag fortsatte att kolla på askkoppen där jointen låg. Slöseri med
pengar, tänkte jag och rynkade ögonbrynen irriterat mot jointen. Och slöseri med tid då det tog två timmar att åka in
till staden där langaren var. Allting var bara ren och skär slöseri.
”Jag”, försökte jag. “Jag vet inte.” Då samlade jag mod och mötte hennes blick.
Hon utspred irritation i högsta grad. Hennes kinder lös rött och hennes ögon var lika svarta som mörkret i helvetet.
Men jag tyckte mig tyda någonting annat i hennes ögon, besvikelse. Eller var det till och med sorg?
”Du vet inte?” frågade hon.
“Nä”, svarade jag.
Hon skakade på huvudet och tog ett hårt och irriterat steg fram till mig. ”Vadå du inte vet?! Du måste väl för fan veta
vad för idiotiskt fel du gör?!” skrek hon.
“Jo”, sa jag. ”Eller nä.”
Redan när jag lät min förnekelse komma ifrån min mun skämdes jag. Det var väl självklart att jag visste att allt detta
var fel. Jättefel, rättare sagt. Men jag visste inte vad jag skulle säga vid just denna stund. För jag var både
förödmjukad, arg och irriterad. Men mest av allt var jag rädd. Jag var rädd för vad Roselyn skulle göra. Skulle hon
berätta för mamma? Eller Alyssa och Chaz? Eller skulle hon till och med gå ut med det i pressen? Eller skulle hon som
jag hoppades på, bara hålla tyst?
“Om du inte då vet så ska jag förklara för dig”, hon tog ännu ett stort steg fram till mig och hukade sig så att vi
hamnade i samma höjd. ”Hela ditt liv kan förstöras på grund av den jävla rökpinnen. Hela ditt jävla liv och framgång
kommer bara försvinna”, hon knäppte snabbt med fingrarna. “Så snabbt, och du kan inte skylla på någon annan. För
allt detta är ditt fel. Bara ditt fel.”
”Det vet jag väl men tror du att det är så lätt att sluta?” frågade jag som hade ställt mig upp, lika irriterad med svarta
ögon och röda kinder.
“Men det skulle inte vara så svårt om du bara inte hade börjat!”
”Vad skulle jag göra då? Skulle jag bara sitta och låtsas må bra när jag inte gjorde det. Det var väl lika bra att inte ljuga
för mig själv?!”
“Att inte ljuga för sig själv är att låta sig själv att må dåligt och söka hjälp av dem man litar på och känner”, förklarade
hon. ”Det är inte att köpa någonting som får dig att må sämre än vad du redan gör!”
Jag blinkade mållöst mot hennes håll. Hon hade rätt.
Jag öppnade munnen för att berätta ännu en dum förklaring för att försvara mig själv, men hon hann före. ”Jag vet att
du mår skit. Men att du kunde sjunka så lågt, det trodde jag inte om dig.”
"I know you feel like shit."
Roselyn vände sig om och var på väg att gå ut ur rummet, men jag gick snabbt ikapp henne och tog ett hårt tag om
hennes arm. ”Du känner inte mig och du kan inte bara gå iväg ifrån allt!”
“Vad ska jag göra då?” frågade hon. ”Ska jag säga att allting är okej, bara glömma det utan att berätta för någon?”
“Du vågar inte berätta för någon”, väste jag med sammanbitna tänder. Det fick hon bara inte göra. Allt skulle bara bli
fel.
”Hur vet du det?” frågade hon.
“Du vågar inte”, upprepade jag.
”Jo”, sa hon och log fejkat.
Där fick jag nog. Jag gav ifrån mig ett något som skulle låta som en väsning och gick med hotfulla steg fram till henne.
Jag tog ett tag om hennes hals och slog upp henne mot väggen. Jag stirrade irriterat in i hennes panikslagna ögon,
som tydligt visade rädsla.
Jag hade inte tänkt, utan min skam och förödmjuka hade blivit till ilska. Fast jag visste att det var fel kunde jag inte
släppa taget om hennes hals.
För jag njöt av att se henne så hjälplös.
“Yuhshh”, försökte hon uttala mitt namn vilket fick mig att bli rädd över mina egna tankar och släppte taget. Roselyn
fall ner på marken och stod hostandes på alla fyra. Hon hostade och frostade för att försöka få tillbaka sin andning i
två minuter. När hon hade lugnat sig lutade hon sig med ryggen emot väggen. Hon andades högt och krassligt
med munnen öppen med handen på vänster lugna.
Jag stod framför henne med händerna knutna vid mina sidor. Jag skämdes. Varför hade jag gjort det? Jag kunde
hota henne så att hon inte berättade för någon, med ord. Inte med att strypa henne. Jag skämdes.
”Jag…” försökte jag, men som när jag hade försökt förklara mig själv tidigare, så gick det inte.
“Har du inga ord nu heller?” frågade Roselyn med en sådan krasslig röst att man trodde att hon hade svalt en liter med
gift.
Jag svarade inte men hon fortsatte. ”Jag trodde att jag redan hade för mycket av detta redan”, mumlade hon för sig
själv och la handen för pannan.
“Va?” frågade jag. Vad menade hon?
Hon försökte resa sig upp men misslyckades och fall tillbaka på rumpan på marken. Jag böjde mig fram och tog tag i
hennes arm för att hjälpa henne upp, men hon slog irriterat bort den. Först hade jag stått där förvirrat, men sedan
kom jag på att jag faktiskt ströp henne. Jag kollade skamligt ner i marken när Roselyn försökte ställa sig upp, fast
lyckades denna gång.
Hon andades djupt in och gnuggade sina ögon med båda sina händer. Jag mötte hennes blick.
”Okej då.”
“Va?” frågade jag igen och kliade mig över ögonbrynen.
”Jag berättar inte för någon.”
Jag andades lättat ut och satte mig ner på den närmaste sittplatsen vilket var en hård trästol vid väggen. “Tack.”
Hon pekade med pekfingret emot mig som en polisficklampa. ”Men tro inte att det är för att göra dig glad. Det är för
att just nu är jag officiellt rädd för dig.”
Jag kollade ner i marken av skam.
“Om jag gör detta för dig så får du lova att göra någonting för mig också”, fortsatte hon och satte händerna i midjan.
Jag höjde på ögonbrynen.
”Du får aldrig mer ge dig på mig igen. För då vill du inte veta vad som händer. Lovar du?”
Jag suckade och nickade. “Jag lovar.”
”Bra”, hon vände sig snabbt om och gick mot dörren, men innan hon gick ut vände hon sig om. “Dem har säkert åkt
utan mig nu. Men jag vill bara att du ska veta att jag aldrig har varit så besviken över en människa i mitt liv, såsom
jag är besviken på dig.” Och så öppnade hon dörren och försvann och lämnade mig ensam i rummet med både
skammen och sorgen, som skulle förstöra mig i småsmå bitar varje dag resten av mitt liv.
♥
☒ Back On Track
18 - DOESN'T EXIST ANYMORE
Alyssa nickade och smällde igen sitt skåp. ”Jag ska vara med Julia nu. Men imorgon, om du inte
uppför dig illa på kvarsittningen också så du får sitta tre timmar extra imorgon igen, så kan vi
ha en filmkväll om du vill?”
“Det blir bra.”
Vi sa hejdå till varandra genom kramar och ord. Jag släpade mina fötter efter mig när jag gick
till sal trettiotvå, på väg till kvarsittningen.
“Jag valde inte att komma hit, jag blev faktiskt tvingad. Så bli inte allt för självgod nu.” Jag tog en chokladbit ur
godisskålen som stod på bordet framför mig.
”Du är snart arton, vi bestämmer inte över dig. Du ville.”
“Ville jag inte alls!”
”Ville du visst.”
“Nej!”
”Fine. Fine, vi tvingade dig. Men du har alltid velat åka till London, så du ska vara glad för detta och inte vara bitter.”
“Jag har alltid velat åka till London, det är sant. Men jag vill inte vara här med Justin.”
Jag hade efter två par jobbiga skoldagar förväntat mig en lördag med flera filmer och ett varmt täcke runt min
kropp. Men ack, så blev det inte. Alyssa och Chaz hade sprungit in i mitt rum klockan nio på morgonen och dragit ut
mig i en blå BMW och kört iväg till London. Jag fick inte ens byta om hemma utan jag fick försöka sätta på mig en
skjorta och kjol i baksätet från Alyssas garderob. Efter en vrickad fot kommer jag aldrig försöka mig på det igen.
Det visade sig att dem hade bråttom för att vi skulle till London för att vara backstage på Justins konsert. Ingen hade
frågat om jag ens velat följa med, men det var väl för dem visste att jag skulle säga nej.
”Nu är du här i alla fall. Så du kan sluta förolämpa mig när jag står här, tack”, bad Justin där han stod utan tröja
framför spegeln med en mikrofon i handen.
“Jag kan försöka”, sade jag. Det tänkte jag inte alls göra. Att förolämpa honom var nästan roligare än tanken om en
elefant som försökte dansa tango med en råtta.
“Hur lång tid är det kvar?” frågade Chaz och försökte få mig och Justin att inte prata med varandra då det antagligen
skulle sluta med att hälften av godisskålen skulle vara överallt på golvet och resten på Justin och mig. Vi är inte
människor som ska vara nära varandra, tvärtom, väldigt långt ifrån varandra.
”Tjugo minuter”, svarade Justin och kliade sig ovan ögonbrynet.
“Varför är du så nervös? Det står i typ alla tidningar att du aldrig blir nervös inför dina konserter”, berättade Alyssa.
”Eller är det inte sant? För dem brukar-”
”Jag vet inte”, avbröt Justin Alyssas svamlande och vände sig om och satte händerna bakom ryggen på sminkbordet.
”Jag har ingen aning.”
“Alla blir väl nervösa någon gång”, sade Chaz.
”Inte jag”, berättade Justin bestämt och drog på sig en lila tröja.
“Är han inte duktig?”
Alyssa var tvungen att skrika högre än en pipet från en pipleksak för att jag skulle kunna höra henne över vrålen i
arenan.
Visst var han duktig. Jättebra, faktiskt. Men det skulle jag aldrig erkänna.
”Lite”, ljög jag.
Vi stod bakom själva scenen och kollade på hela konserten bakifrån. Så synen var mest Justins rumpa. Det var inte
det jag ville kolla på just då, då jag faktiskt inte tyckte om honom på det sättet, eller jag tyckte inte om honom på
något sätt alls. Men Alyssa verkade trivas, så jag stannade kvar för hennes skull.
“Han är jätteduktig, man ser verkligen att han brinner för det här”, sade Alyssa och log mot Justin, eller Justins rumpa.
Justin uppträde med en låten As Long As You Love Me som Alyssa hade förklarat att den hette. Han sprang runt och
sjöng med dansare utklädda till plåt omkring honom. Det var nog inte plåt så, men det kunde bli en perfekt
förolämpning. Att folk nog hellre skulle se honom gömd bakom plåten mer än framför.
”Jag är väldigt stolt över honom.”
Jag vände mig om och blicken mötte en dam med långt brunt hår och glatt ansikte.
“Pattie? Jag heter Alyssa, Justins kompis”, sade Alyssa exalterat för nu vilken anledning.
Kvinnan som tydligen hette Pattie vände sig mot mig.
”Öh”, mumlade jag. ”Jag heter Roselyn och är Chaz plastsyster”, sade jag och sträckte ut handen, då jag själv inte
kunde kalla mig själv för Justins kompis.
Pattie skakade min hand. “Trevligt och träffas tjejer, jag är Justins mamma Pattie.”
“Jag vet! Jag såg dig i Never Say Never och på röda mattan!” fnittrade Alyssa och hoppade på stället.
Pattie rynkade på ögonbrynet och nickade lätt förvirrat åt henne för att sedan vända sig mot mig. ”Vad trevligt att
träffa Justins nya vänner, det har bara varit Chaz och Ryan dem senaste månaderna.”
“Chaz berättade om vad som hade hänt. Jag beklagar”, sade jag sorgligt, både menande och för att kunna verka
sympatisk inför min brors bästa kompis mamma.
”Det var så synd om Justin”, sade Pattie men rättade sig snabbt. “Synd om oss alla.”
Jag och Alyssa nickade sorgset och en tystnad föll över oss alla ett tag. Pattie tog några steg framåt och kollade på
Justin som dansade flitigt över scenen. “Det var han som blev som mest sårad av oss alla. Vi andra i familjen stängde
också in oss på våra rum och åt inte på flera dagar. Men ändå var det Justin som tog det som hårdast psykiskt”, hon
vände sig om mot oss igen. ”Han döljer någonting för mig, men jag vet inte vad. Det brukade han aldrig göra förut.”
Pattie log dystert. “Sorg kan göra dåliga saker av människor. Men det värsta är att jag inte vet vad den har gjort
med min son. För sonen jag brukade ha finns inte kvar längre.”
Jag var minst tagen av vad Pattie hade sagt och Alyssa lika så. Chaz hade berättat verkligen allting för mig men ändå
kändes det som det var Pattie som förklarade allting. Fick allt att låta så självklart. Jag tyckte synd om Justin, såklart.
Men jag kommer inte på att vara snäll mot honom för den saken om jag inte blir likadant behandlad. Och jag tänkte
inte heller vara snäll mot någon som jag inte gillar.
Under kvällen hade jag presenterats för massor av människor. En Skoter, en mamma, en stylist och en säkerhetsvakt.
Dem var alla väldigt snälla och det jag inte förstod var hur dem kunde ha en slags relation till Justin. För dem var alla
helt olika människor jämfört med honom. Snällare människor.
”För en månad sedan kunde jag aldrig tro att jag skulle ut och äta middag med Justin Biebers crew. Aldrig i en
tvättbjörnsrumpa”, fnissade Alyssa och la på ett sista lager av mascara på sina ögonfransar.
“Dem är väl helt vanliga människor som oss, så bli inte allt för upphetsad av tanken”, sade jag och rättade till min
skjortärm.
”Justin Biebers crew, Rose. Dem är inte helt vanliga människor. Justin Biebers Crew.”
Jag suckade och rättade till min kjol som hade åkt upp många centimeter då jag suttit mig ner på en fåtölj.
Dörren bakom mig öppnades och in kom skotern. “Är ni redo för att åka tjejer?”
”Klart vi är!” tjöt Alyssa och gick från spegeln fram till mig och drog upp mig ifrån fåtöljen. Tillsammans gick vi alla tre
ut till alla femtio personer som stod och väntade på oss. Alla utan huvudpersonen.
“Vart är Bieber?” frågade jag säkerhetsvakten även kallad Kenny, eftersom att han stod närmast mig.
”Han var alldeles för trött för att kunna följa med. Han ligger och vilar i bussen”, berättade han och kliade sig på hakan.
Jag nickade på ett sådant uttråkat sätt att jag tydligt visade att jag inte var speciellt intresserad och började följa med
strömmen, genom att gå. Alla hade nämligen börjat gå ut från lokalen där konserten hade hållit hus ut mot bilarna
som skulle köra oss till restauranten. Men något fick mig att stanna på vägen.
“Vänta Kenny”, sade jag för att stoppa honom samtidigt som jag gick fram till bordet som Alyssa, Justin, Chaz och jag
hade suttit vid i början av dagen. För på bordet låg Justins mobil. ”Han har glömt sin mobil.”
“Oj då,” sade han. ”Men nu har vi bråttom, tror du att du snabbt kan gå förbi bussen och lämna den till honom?”
Jag suckade. “Okej.”
Vi sprang ikapp alla andra som hade fått försprång då dem inte märkt att jag och Kenny stannat. När vi gått ut genom
dörren såg jag direkt var bussen stod. För det stod en stor svart buss med en stor bild på Justin med hans namn
under bredvid bilarna som skulle köra oss till restauranten.
Kenny pekade på bussen. ”Du fattar nog vart du ska.”
Jag nickade och halvsprang in i bussen för att bilarna inte skulle åka iväg utan mig. För då skulle jag få stanna kvar i
bussen med Justin resten av kvällen. Och det ville jag verkligen inte.
“Justin?!” ropade jag när jag smällt igen dörren efter mig. Inget svar. ”Justin!” ropade jag igen men fick inget svar då
heller. Så jag började gå runt i den stora bussen och öppna alla dörrar till dem olika rummen. Men det var då jag
hörde ljud från rummet längst bort i bussen jag kom på att han hade gått och lagt sig, och Chaz hade berättat att
rummet längst bort i bussen var Justins sovrum. Så jag joggade fram till dörren. Jag hade inte tid för att knacka då
bilarna säkert redan hade åkt utan mig. Så jag gick in i rummet utan att knacka. Det skulle jag inte ha gjort. För där
satt Justin på en pall vid det öppna fönstret, med en glödande joint i handen.
Vill veta era åsikter nu! Och till er som har suktat efter drama, ja, here you go!
♥
☒ Back On Track
17 - NOW WE ALL CAN BE TOGETHER
konserter, intervjuer, media och inget privat liv var inte heller naturligt. Men när en sådan här
grej händer, blir det tusen gånger värre. Inget i livet blir naturligt längre.
“Jag har hört att Julia ska gå här.”
Alyssa och jag stod vid våra skåp. Det hade blivit Torsdag och jag hade blivit frisk, vilket betydde skola.
”Jaså”, sa jag. ”Det berättade hon inte.”
“Vi berättade visserligen inte vilken skola vi gick i heller,” sade Alyssa och tog fram sin historia mapp för att sedan
smälla igen skåpet.
”Men det är ju förståeligt, man brukar inte prata om skolan på helgerna”, förtydligade jag.
“Sant det där”, mumlade Alyssa.
Vi stod kvar vid skåpen ett tag och kollade på människor då det var tio minuter kvar innan historian började. Och det
fanns inget att göra, då cafét var stängt och lunchen var om två timmar. Och det var hade gått sex timmar av
skoldagen, vilket betydde att detta var våran längsta skoldag. Och det syntes på dem flesta eleverna som jag hade
lektion med då alla gick runt med kroppen trött släpandes efter dem för dem ville lika mycket som jag och Alyssa
bara gå hem. Men det gick ju inte för sig.
”Jag önskar att vi bara kunde hoppa över hela skoldagen, gå till gallerian eller något”, sade jag.
Alyssa vände sitt ansikte mot mig och log på ett sätt som visade att hon tänkte samma sak, fast hon menade allvar.
“Det går att tänka på. Kom, så går vi!”
Jag skakade på huvudet. “Jag var inte seriös, vi kan ju inte skolka.”
”Och varför inte då?” frågade Alyssa.
“För att… vi kan bara inte”, sade jag.
”För det försämrar dina betyg?” frågade Alyssa.
“Dina också! Du borde verkligen bry dig, Lyss. Skolan betyder mer än vad du kanske tror, förstå det. Kom nu, vi går
till historia salen.”
”Jag har nog faktiskt aldrig varit såhär hungrig innan. Och maten har nog aldrig varit såhär god innan heller”, sade jag
med munnen full av kyckling.
Alyssa nickade uppmuntrande och tryckte gaffeln i en tomat som hon sedan stoppade i munnen. “Det var jättegott.”
Tyst fortsatte vi att äta skolans sallad och dricka våra vatten. Skolan hade oftast en sådan äcklig mat att inte ens
min gamla hund jag hade i Atlanta hade kunnat äta. Och han åt allt. Allt. Men idag hade dem verkligen lyckats då
jag och Alyssa faktiskt åt någonting.
”Vad tycker du om Justin då?” frågade Alyssa som från ingenting.
“Vad menar du?”
”Är han snäll? Jobbig? Vad tycker du om honom liksom?” frågade hon igen och tog bort pappret från en klubba och
stoppade in den i munnen.
Jag tyckte inte om Justin. Han var otrevlig, alldeles för självupptagen och skum. Alla runt omkring mig trodde att
han var en sorts ängel för att han kunde sjunga och hade ett bra utseende. Så var det inte. Inte mot mig i alla fall,
för mot mig var han inte rättvis.
“Han är snäll och trevlig”, ljög jag. “Vad tycker du?”
”Du vet vad jag tycker. Han är Justin Bieber för guds skull, Rose”, sade Alyssa och betonade hans namn. ”Varför
skulle jag inte tycka om honom?”
En hand la sig plötsligt på Alyssas axel och jag studerade flickan som stod bakom henne. Mina läppar formades
till ett leende och jag la ner gaffeln på brickan. ”Vad gör du här?”
“Jag går här!” svarade Julia samtidigt som Alyssa vände blicken mot henne.
”Hej”, sade Alyssa. ”Vi går också här!”
“Jag märkte det”, sade Julia och fingrade på kjolen till sin cheerleading dräkt. “Att ni inte har berättat det…”
”Du har faktiskt inte heller sagt någonting”, påpekade jag och pekade på henne med gaffeln som jag hade plockat
upp från brickan.
“Men jag har faktiskt hört att du ska gå här”, sade Alyssa.
”Jag har gått här sedan tre år sedan”, berättade Julia. ”Konstigt att vi inte har träffats innan.”
Alyssa och jag nickade instämmande och jag drack en klunk från mitt vatten.
“Men detta är ju jättekul”, förklarade Julia och lutade sig fram med armbågarna på bordet, då hon satt sig ner på den
tomma stolen på sidan om den. “För nu kan vi alla vara tillsammans, fem dagar i veckan.”
"Now we all can be together, five days a week."
Jag slog igen matteboken. Matte var bland det värsta jag visste och att det var den sista lektionen på en jobbig dag
där man var som tröttast, gjorde det inte bättre. Men jag var ändå glad för att allt skulle vara slut efter just denna
timme.
“Men vad är det du inte förstår?!” skrek min mattelärare och slog irriterat näven i bänken.
Alla som satt i klassrummet blev tysta och stirrade på mig och Mrs. Hastings.
”Denna uppgiften”, sade jag tyst och pekade på tal femhundrasextiosju.
“Det fattar jag ju”, sade Mrs. Hastings. “Men varför kan du inte vara som alla andra här inne och kunna addera några
små jävla skit tal?”
”Så du håller med om att ämnet du undervisar i är skit?” frågade jag. Genast stängde jag munnen och tänkte på
vad jag hade sagt.
För ungefär ett halvår sedan hade jag satt någonting liknande och jag hade fått kvarsittning i två dagar. Och
informationen kom fram till Joey vilket han inte reagerade så positivt på. Om jag visste bättre ville jag inte gå
igenom den kvällen igen, för det var hemskt. Och Mrs. Hastings var inte heller någon man kaxade sig mot frivilligt.
Men det gjorde jag två gånger i rad, så mycket hatade jag matte.
“Du får kvarsittning till åtta ikväll.”
”Självklart”, mumlade jag och bet på kanten av min blyertspenna. Helvetet slutade visst inte efter denna lektion. Den
fortsatte resten av kvällen och in mot natten.
“Var du verkligen tvungen att säga det där?” frågade Alyssa som satt bredvid mig, tre sidor före mig i boken, efter
Mrs. Hastings hade lämnat mig utan jag fått reda på hur man löste det där talet.
”Nej.”
“Varför gjorde du det då?” frågade hon och fnittrade.
”Sluta fråga så många frågor. Hjälp mig med talet istället.”
“Det får du lista ut själv. Det är inte ett dugg svårt, femhundra gånger tre, seriöst vem kan inte det, Rose?” frågade
Alyssa.
”Jag kan inte. Sluta få mig att verka som en idiot”, bad jag
“Du är ju en idiot”, retades Alyssa.
Jag himlade med ögonen och sedan tystnade vi båda. Jag tänkte efter lite. ”Ett tusen femhundra?”
“Va?” hon kollade upp från matteboken.
”Svaret blir ett tusen femhundra.”
Hon suckade som om att det var en självklarhet. “Ja. Ja, det blir det. Det är rätt.”
Klockan ringde när jag skrivit ner svaret i min bok och alla elever sprang ut ur salen.
”Nu är dagen äntligen över”, sade Alyssa och sträckte på sig. ”Men inte för dig.”
Jag nickade utmattat, tog mina saker i famnen och sköt in stolen under bänken.
“Jag håller med dig. Det jag sa kanske var lite onödigt, jag menar jag måste vara kvar i skolan tre timmar till”, sade
jag när vi stannade vid Alyssas skåp.
”Det var faktiskt väldigt onödigt”, höll Alyssa med och ställde in mattemappen i hennes trånga skåp.
Jag kollade ner på klockan som satt på min högra handled. “Antar att jag måste skynda mig för att inte komma
försent till kvarsittningen också.”
Alyssa nickade och smällde igen sitt skåp. ”Jag ska vara med Julia nu. Men imorgon, om du inte uppför dig illa på
kvarsittningen också så du får sitta tre timmar extra imorgon igen, så kan vi ha en filmkväll om du vill?”
“Det blir bra.”
Vi sa hejdå till varandra genom kramar och ord. Jag släpade mina fötter efter mig när jag gick till sal trettiotvå,
på väg till kvarsittningen.
Detta kapitlet är bland det dåligaste jag har skrivit. Förlåt för det. Men, det jag vill lägga fokus på är
Sofia! Du vet vem du är. Att du länkade mig i din blogg gjorde mig så himla glad då du är en av mina
stora inspirationer, och tack för alla söta ord på instagram som jag har tackat för innan. Att du läser
betyder mycket för mig. Otroligt mycket!
♥
☒ Back On Track
16 - IT FEELS GOOD TO BE HOME
I min hall med gråa väggar, beige heltäckningsmatta och två garderober. Där ber han mig att lova
någonting jag inte kan. Man kan inte glömma av ett första möte med en person, även om man
ville. Speciellt om det var så skumt som mitt och Justins var.
”Jag lovar.” Sade jag satte ena handen i byxfickan.
“Det känns bra att ha dig hemma igen”, sade pappa med mjuk röst i mitt öra samtidigt som han smekte mig på ryggen.
Det hade varit en jobbig flygresa. För när jag vart, helt oförberedd, hemma hos Roselyn, hade det tagit på alla mina
krafter. Så jag var ändå ganska glad över att kunna sova hela flygresan. Men jag var på väg till Canada. Så det blev
inte så.
Senaste gången var dagen med morfar. Det hände bara på grund av mig. Så tankarna om det släpptes inte. Trots hur
trött i kroppen jag än var.
Och hur trött jag var på livet.
“Tack”, sade jag. “Det känns bra att vara hemma.”
Det kändes inte alls bra. Speciellt inte då jag var i mormors hus och skulle packa ihop alla morfars saker. Det var
därför jag hade kommit hit idag, för att slänga alla saker som påminde om honom. Alla andra sade att det var på
grund av att det inte fanns någon användning för dem längre. Men jag visste lika mycket som dem att det berodde
på att ingen ville veta av morfars död längre. Man var för sårad för att ens veta av morfar.
“Vi börjar så snabbt som vi kan, så äter vi-” Mormor avbröt sig själv när hon såg mig ståendes i hallen. Hon böjde sig
långsamt ner och ställde ner flyttlådan hon hade i händerna på golvet.
Hon hade på sig ett par mörkblåa jeans, en röd t-shirt och en vit kofta. Hennes hår var uppsatt i en tofs med halva
håret nere, då hennes hår egentligen var för kort för att vara uppsatt. Hennes utryck var ledsamt redan som det var.
Men när hon såg mig blev det ännu värre.
“Justin”, sade mormor tyst och kramade också om mig. “Hur mår du min älskling?”
“Som du”, sade jag. “Skit.”
Mormor skrattade dystert och klappade mig lätt på axeln innan hon backade.
Pappa harklade sig genant i bakgrunden och tog upp flyttkartongen som mormor ställt ner på golvet. “Vi kanske ska
ta och börja innan klockan rusar iväg.”
“Börja du Jeremy så kommer jag och mitt barnbarn snart”, sade mormor.
Pappa nickade lätt och försvann in i morfars sovrum längst bort i huset. Och mormor vände sig om till mig.
“Är det någonting du vill att jag ska veta?” frågade jag.
“Justin”, sade mormor och kollade mig djupt i ögonen. “Le.”
Jag skakade hopplöst på huvudet. “Det spelar ingen roll om jag inte gör det, ingen bryr sig om hur jag mår ändå.”
“Jo, mitt lilla barnbarn”, log mormor. “Dem bryr sig mer än vad du tror.”
“Vi ska gifta oss”, fnittrade Jazmyn och visade ringen på sitt vänstra ringfinger.
“Jazzy”, skrattade jag och skakade på huvudet. “Är du säker på detta?”
Jazmyn nickade bestämt och satte båda händerna i midjan. “Ja, såklart. Jag älskar ju honom.”
“När sa du att du träffade honom igen?” frågade jag.
“Igår”, sade Jazmyn.
Jag försökte hålla inne mitt skratt och log istället.
“Var glad för henne nu, Justin”, sade pappa, tog upp henne i sin famn och gav mig en menande blick. En blick som
visade att han tyckte att detta var lika konstigt själv.
“Så”, sade jag. “Blir man bjuden på bröllopet då?”
“Nej”, sade Jazmyn. “Det blir inget bröllop med publik.”
“Va?” frågade jag.
“Vi tog ett vuxet beslut och bestämde oss för att gifta oss själva”, sade Jazmyn.
“Utan präst?” frågade jag.
“Utan präst och publik”, svarade hon.
Jazmyn hade tagit detta med morfar lika hårt som jag. Men hon var så liten att hon egentligen inte förstod vad som
hände. Så efter en månad betedde hon sig precis som vanligt. Jag undrade om hon verkligen förstod hur lycklig hon
var, att vara barn och inte ha några bekymmer alls. Kunna släppa taget om något och inte må dåligt över något en
lång tid. Jag undrade om hon verkligen förstod hur lycklig hon var.
“Det blir nog jättebra, Jazzy”, sade jag, fortfarande borta i mina tankar.
“Det blir verkligen jättebra, Justy”, svarade hon och log mot mig. Sedan försvann hon och pappa ut i köket, och jag
satt kvar även fast min mage behövde mat till hundra procent. Men jag orkade inte bry mig just då, men mormor
gjorde tydligen det.
“Justin, kom nu”, ropade mormor ifrån köket. “Det var faktiskt du som ville ha pizza.”
“Jag kommer”, ropade jag tillbaka och reste mig upp från soffan där jag satt. Långsamt gick jag till köket och satte
mig på en köksstol när jag väl kommit in till rummet. Jag tog en pizzaslice från kartongen och la den på min tallrik.
“Vi har varit väldigt duktiga idag tycker jag”, sade pappa och tog en tugga av sin pizza.
Mormor och jag nickade dystert, i försök att komma ifrån just det ämnet.
Det blev tyst runt hela bordet, förutom ljudet av Jaxon som försökte köra bil med pizzabiten.
“Jaxy, lägg ner det där,” sade pappa. “Det är meningen att du ska äta den.”
Han hjälpte Jaxon att äta upp den genom att mata honom vilket tog tio minuter. Bara för att Jaxon var väldigt svår
att hantera med hans huvudskakande och nickande.
“Hur mycket är klockan?” frågade jag pappa som nu satt på sin stol igen. Han mumlade något med att han aldrig
kunde få lugn och ro medan han kollade på sin armbandsur.
“Klockan är fem, när går ditt plan igen?” frågade pappa.
“Åtta. Men Tom kanske kan hålla kvar planet lite”, sade jag. “Han lyfter ju inte utan mig.”
“Sant…” konstaterade pappa.
Och så blev det tyst igen. Ingen visste väl direkt vad dem skulle säga i denna stund. Jazmyn hade berättat allt hon
visste innan middagen, Jaxon hade fullt upp med att äta och jag och pappa och mormor visste att det inte var en
situation att prata om vad som helst i. Så vi förblev tysta.
“Hur är det idag, Bieber?” frågade Tom och skakade hand.
“Det funkar väl”, ljög jag. “Själv?”
“Trött”, sade Tom. “Men jag kommer ta dig hem säkert, lovar.”
Jag nickade och gick förbi honom och satte mig på fåtöljen i planet. Mitt privatplan var alldeles för stort för att sitta
själv i, men jag hade sagt till Kenny och mamma att jag ville vara ensam denna resa. Det ångrade jag visserligen nu.
Men jag kunde inte ringa mamma och be henne åka till Canada med ett annat flygplan bara för att sitta i mitt.
Som att livet var så enkelt. Så jag lutade mig tillbaka i fåtöljen för att försöka somna. Men precis som när jag var på
väg hit så kunde jag inte, för mina tankar var för många och för tunga. Tankar om morfar, mesta dels.
Många andra skulle ganska lätt komma över sin mor eller farföräldrars död. För dem flesta dör naturligt, dem blir
gamla.
Dem har levt ett helt liv och dem ska försvinna nu. Det är naturligt. Men när någon av dem dör på grund av en
bilolycka, på ett sätt orsakad av sig själv, ska man inte prata naturligt längre. För känslan av att man dödat sin egen
morfar är inte naturligt. Jag trodde att leva det livet som jag gjorde innan allt detta inte var naturligt. Alla fans,
konserter, intervjuer, media och inget privat liv var inte heller naturligt. Men när en sådan här grej händer, blir det
tusen gånger värre. Inget i livet blir naturligt längre.
Detta dramat som ni alla vill ha kommer, jag lovar.
♥
☒ Back On Track
LÄNKBYTE - CELEBNOVELL
Justin Bieber, skolans kriminell. Ledare i gänget. Killen som inte bryr sig om någonting. Dagarna består av - förvånansvärt - av skolan medans nätterna är motsatsen – fester , droger, sprit och tjejer. Han är jagad av många men ingen lyckas att fälla ner honom.
Självklart ligger denna novellbloggen i mina bokmärken tillsammans med Bieb! Jättebra novell med bra uppdate och välskrivna kapitel. Om ni inte redan läser den så gör det, jag lovar över både Roselyns och Justins liv att ni inte kommer ångra er.
♥
☒ Back On Track
15 - YOU WERE CLOSE TO GETTING TO KNOW
Jag slängde den använda näsduken på golvet. Jag följde den med blicken när den flög i luften och när den landade på
golvet. Jag satt och tänkte ett tag men tillslut gjorde jag samma sak med alla andra näsdukar som låg utspridda över
täcket.
Jag tog varsin i kanten, studerade den och kastade den lugnt och försiktigt.
Det tog tjugo minuter innan jag var färdig. Men det gjorde mig inte så mycket, för då man är sjuk finns det ingenting
att göra. Så jag slösade ingen tid.
Dörrklockan gav ifrån sig sin vanliga melodi och jag suckade. Under tiden jag reste mig upp han den ringa två gånger
till. Och när jag nådde dörren, en tredje.
“Kan man inte ens få sova när man är sjuk?” Frågade jag medan jag öppnade dörren och gnuggade mig i ögonen.
Utanför dörren stod Alyssa, Chaz, Justin och Julia. Alla påklädda och friska.
Grattis till dem.
“Stackaren, hur mår du?” Frågade Alyssa och tog ett steg fram mot mig.
Jag tog ett steg bakåt. “Jättebra, Lyss. Vad gör ni här?” Frågade jag irriterat.
Tydligen ville dem komma in då Julia puttade in mig genom dörren och hon, Alyssa och Chaz steg in. Men Justin
stannade kvar ute.
“Justin?” Chaz vinkade diskret med handen åt Justin för att visa att han också skulle inkräkta mitt hus.
“Alltså, jag har någonting annat att göra…” Försökte sig Justin på men blev avbruten av Julia.
“Nej Justin, det har du inte.” Hon sträckte ut handen och drog in honom i hallen också. “Alyssa mötte Joey är han gick
till jobbet, och han berättade att du var sjuk. Så vi skippade skolan för att ta hand om dig!” Fortsatte hon glatt.
Jag hostade. Alla backade ett steg bort ifrån mig utan Chaz. Han log bekymrat åt mig.
“Eller inte alla, direkt. Jag hade annat att göra, men… Chaz och Julia är envisa.”
“Jag är också envis, Justin!” Tjöt Alyssa och pekade på sig själv. Det var hon inte alls.
“Hur skulle jag kunna veta det? Du var inte ens där.” Försvarade Justin sig själv och drog handen genom håret. “Och nu
är jag här för dig tydligen, Roselyn. Så du får verkligen inte smitta mig. Jag ska till Canada imorgon.” Fortsatte Justin
och pekade menande på mig.
“Skyll er själva. Det var ju ni som kom hit. Jag frågade er inte.” Påpekade jag och la vikten på höger fot.
Jag ville inte ha besök. I sådana fall hade jag ringt Alyssa och frågat, för jag visste att hon hade kommit även fast det
var måndag och skola. Men då hade jag inte ringt Chaz, Julia och definitivt inte Justin.
Jag kände honom inte ett knyst och hans attityd gick mig på nerverna. Visst, han hade haft ett jobbigt år med hans
morfar och det där med Selena. Men det gick inte att skylla på när det gäller beteendet. För en bra attityd ska alltid
vara kvar om man var uppfostrad bra, spelar ingen roll vad som händer. Det hade pappa lärt mig.
“Vill du att vi ska gå?” Frågade Julia och kollade ledsamt på mig.
Jag var för snäll för att kunna skicka iväg dem nu. “Nu är ni ju ändå här, så nej.”
Julia och Alyssa hoppade till av glädje medan Justin suckade av irritation.
“Men Justin, om du så gärna vill, gå.” Fortsatte jag surt med armarna knutna vid bröstet.
“Verkligen?”
“Nej.” Jag log. “Jag vill ha dig här.”
Det ville jag inte. Men vara lite taskig tillbaka, det ville jag.
“Vi med Justin.” Sade Chaz och visade med hela kroppen att han tröttnat på Justins beteende.
“Roselyn, gå och lägg dig i sängen så fixar vi alla té och choklad till dig.” Suckade Justin för att förklara att han skulle
stanna. Inte för att han ville, utan för att vi tvingade honom. Men det lät om möjligen tvärtom.
“Okej.” Sade jag snabbt och lätt. Jag gick till vardagsrummet och la mig i soffan istället för sängen, för att inte göra som
Justin sade att jag skulle göra.
Jag ångrade direkt när jag la mig med ansiktet i soffkudden att jag inte hade tagit några näsdukar med mig. Jag
suckade för mig själv och slog med handen på bakhuvudet. Hur kunde man vara så dum. Jag var förkyld och snoret
rann varannan sekund. Vem som helst skulle ha papper vid sin sida hela dagen.
Jag kollade på klockan. Kvart över elva. Jag hade legat i soffan i två minuter sedan sist jag kollade. Under tiden hade
jag hunnit snora ner nästan hela kudden.
“Justin!” Skrek jag i kudden, men lät mer som ett mummel.
Jag fick inget svar. Jag höjde huvudet ungefär tio centimeter från kudden. “Justin!” Skrek jag igen.
Steg ifrån köket kom emot mig och jag kände hur Justin ställde sig bredvid mig där jag låg i soffan. Jag såg honom inte
då jag lagt ner ansiktet i den snoriga kudden igen.
“Ja, Roselyn?” Suckade han. Någonting han hade gjort mycket dem gångerna jag hade träffat honom. Suckat, alltså.
“Sluta säga mitt namn hela tiden och hämta papper så jag kan snyta mig.” Mumlade jag in i kudden igen. Men han
hörde mig ändå.
“Jaja. Jag är inte din slav.” Mumlade han tillbaka och började gå från vardagsrummet.
“Joho! Idag är du det.” Skrek jag efter honom men fick inget svar. Kanske för att jag skrek in i kudden igen.
Jag satte mig långsamt upp igen och höll handflatan under näsan för att inte skulle rinna. Precis när jag gjort det kom
Justin tillbaka igen, med papper denna gång.
“Här har du.” Han sträckte fram pappret till mig. Onödigt mycket papper också. En hel hushållspappersrulle hade han
med sig. Den jäveln.
“Så sjuk är jag faktiskt inte.” Sade jag irriterat och roffade åt mig rullen.
“Är du visst det.” Sade Chaz när han kom in i vardagsrummet, balanserandes på en kopp med té. “Rött té till
sjuklingen.”
Jag hånskrattade åt honom och tog emot koppen han sträckte ut mot mig. Jag vågade inte dricka då det var skållhett
då man bara höll runt keramik koppen.
Trettio sekunder senare kom både Julia och Alyssa ut från köket också, fast dem balanserandes på en talrik med
vit choklad.
“Du vet att jag vet att du älskar té och vit choklad.” Berättade Alyssa och ställde ner fatet framför mig på bordet.
“Världens bästa kombination, brukar du säga.”
Alla skrattade förutom jag och Justin.
“Min morfars också.” Viskade Justin och kollade upp med stora ögon från tallriken.
Det blev tyst. Chaz hade berättat om bilolyckan Justins morfar hade varit med om. Eller Bruce, som han hette. Han
hade åkt för att hämta upp Justin på Torontos flygplats, då han hade tagit en paus från sin turné för att hälsa på sin
familj och vänner. Det visade att pausen från turnén blev längre på grund av att Bruce krockade med två bilar på
vägen. Och Justin blev förkrossad. Så han tog ledigt i en månad till, festade sex gånger i veckan, tog ännu en månad
ledigt, festade och om och om igen.
Så jag förstod varför Justin just då hade den ledsna minen i ansiktet.
“Vi brukar äta det tillsammans till en film eller något.” Sade Justin men rättade sig själv fort. “Brukade. Vi brukade
göra det.”
Julia som hade fjärrkontrollen i handen, på väg att sätta på en film, la långsamt ner den på bordet igen.
“Vi kanske kan prata lite…” Sade hon försiktigt och kollade runt på alla som satt placerade i varsin soffa.
”Låter som en bra idé tycker jag.” Svarade Chaz och kollade ner på händerna i sitt knä. Alla andra gjorde samma sak.
För ingen ville såra Justin mer nu. Inte ens jag.
“Det finns saker om mig som du var nära på att få veta.” Sade Justin och kollade allvarligt på mig med mörka ögon.
Efter tjugo minuter av kallprat och pinsamma tystnader på grund av morfarincidenten, så frågade Justin om han fick
prata med mig i enrum. Det var jätte skumma saker han sade till mig.
“Va?” Mumlade jag uppenbart förvirrat och kliade mig ovanför mitt vänstra ögonbryn.
“Jag ljög om mitt namn för en anledning, Roselyn.”
“Jag vet jag vet. För att du inte ville att jag skulle flippa ut om du sagt att du var Justin Bieber. Men vet du vad, då
skulle jag ha-”
“Nej. Du vet ingenting.” Avbröt Justin mig väsandes. “Hur vi träffades ska vi bara glömma av. Då måste lova att inte
tänka på det mer.”
“Nu kommer jag ju tänka på det hela-”
“Lova då.” Avbröt han mig igen.
Han hade varit otrevlig mot mig hela tiden. Från första dagen till där vi står just nu.
I min hall med gråa väggar, beige heltäckningsmatta och två garderober. Där ber han mig att lova någonting jag inte
kan. Man kan inte glömma av ett första möte med en person, även om man ville. Speciellt om det var så skumt som
mitt och Justins var.
”Jag lovar.” Sade jag satte ena handen i byxfickan.
