Tårarna rann ner för kinderna när minnet spelade upp sig i huvudet. Jag hade satt mig i soffan med påsen i min vänstra hand, medan den högra torkade bort dem sista tårarna. Jag hade allt. Kändislivet, tjejen, familjen och pengarna. Men den tjugoandra november så förändrades allt. Jag tog efter det en paus från Believe turnén, Selena gjorde slut med mig och jag började droga. Det sistnämnda är något jag ångrar stort. Men jag håller fortfarande på. Och jag finner ingen förklaring till det.

Det vart det enda som kände rätt just då, men nu i efterhand vill jag nästan döda mig själv för detta misstag. Eftersom jag skämdes så helvetes mycket, vart det min lilla hemlighet. Stora hemlighet, rättare sagt. Ingen har kommit på mig vid mina mörkaste stunder. Men om jag ska fortsätta såhär kommer det hända.

Ett år har det gått sedan dagen då olyckan hände, och dagen då jag började droga. Det kom som en smäll att min morfar, den bästa mannen i mitt liv, fanns inte mera. Jag hann inte ens tänka på vad jag gjorde, jag bara.. gjorde det. Och jag vet att det felsteget kommer påverka hela mitt liv.

 

Men det vart inte bara min morfars bortgång som påverkade allt, utan även separationen med Selena vart som pricken på i:et för situationen. Hon visste att jag mådde skit, men hon gjorde det ändå. Såklart accepterar jag om hon inte hade några känslor längre, hon ska inte känna sig tvingad till ett förhållande. Men grejen var att det kändes som att hon vart den enda som fanns för mig. Den enda jag kunde prata och vara normal med. Men den kvällen då hon släppte bomben, att allt bara hade vart ett PR förhållande och att hon aldrig riktigt älskat mig.. det är omöjligt att förklara känslorna jag fick. Jag visste inte om hon ljög eller om det var sanning. Det fick mig att nå, bokstavligen, botten. Den enda jag har pratat med efter det är min mamma. Jag har inte pratat någonting med resten av min familj, men mamma skulle jag aldrig klara mig utan.

"Hur mår du, vännen?" Tajming. Jag hade hunnit gömma undan påsen med kokainet under kudden när jag hörde mammas steg uppför trappan, och nu stod hon framför mig med vilsna och oroliga ögon.

"Bra. Frågan är hur du mår." Mamma hade inte heller tagit min morfars död något bra. För en månad sedan hade hon kommit ut ur hennes instängda rum där hon suttit i elva månader, och bara kommit ut när hon skulle göra sina behov. Hon hade precis som jag nästan inte ätit någonting. Vi hade båda gått ner många kilon, och vi vart båda lika magra.

"Det är okej med mig, gubben. Jag ville bara informera om att Scooter är på väg hit." Han hade jag glömt av. Jag hade inte hört av mig till mannen som hjälpte mig att leva mina drömmar. Jag vill inte ens tänka på vad han skulle säga. Världen har nästan inte hört någonting från mig på flera månader, och hade säkert förlorat många fans intresse.

 

"Du förstår säkert nu att detta fungerar inte längre. Jag vet att du har förlorat två personer som betyder mycket för dig. Men detta funkar inte längre, Justin. Du är en kändis, och inget kan ändra på det. Fansen försvinner sakta men säkert. Vi måste göra något åt saken. Nu." Jag kände hur irritationen växte, och tillslut exploderade jag.

"Tror du inte att jag vet det?! Tror du inte att jag vet att alla mina fans och alla människor jag älskar försvinner ur mitt liv?! Det enda jag har i mitt liv är," Jag stängde snabbt munnen när jag märkte vilka ord som jag vart nära på att erkänna, "Jag vill bara att allt ska bli som vanligt! Jag vill ha tillbaka mitt liv!" Jag tystnade när jag såg skräcken, blandat med förvåning, i mammas och Scooters ögon. Jag hade inte menat att skrika dem rakt i ansiktet sådär.

"Om du vill ha tillbaka ditt liv måste du kämpa, Justin. Du är den enda som kan fixa allt igen." Sa Scooter lugnande tillbaka. Mamma kollade sorgset på mig och en tår gled långsamt ner för hennes kind.

"Justin, ingen vill att du ska må dåligt. Speciellt inte din morfar. Du går tillbaka till ditt gamla liv igen. Men om det inte blir bra, så får du en paus igen. Vi vill att du ska må bra." Hon skrattade sådär sorgset man bara gör när man gråter, "Allt för fansen, right?" Jag log.

"Allt för fansen."

---

Otroligt kort del. Imorgon, eller idag rättare sagt, kommer nästa del som förlåt för att detta kapitel vart så kort.

"Du måste gå,” Alyssa suckade och lutade huvudet mot handflatan "Alla ska gå. Austin ska gå."

"Att Austin går ändrar tyvärr ingenting. Jag kan inte, jag får inte gå." Joey skulle aldrig låta mig gå på ett party med dricka, killar och korta klänningar.

"Du kan ju alltid smyga ut." Jag fick motstå behovet av att skratta. Jag tar inte den risken, ingen skulle ta den risken. Joey skulle slita halsen av mig. Bokstavligen. Han kommer lista ut att jag är borta, han är inte direkt dum i huvudet. Fast jo, han är otroligt dum i huvudet.

Joey är min farbror som jag flyttade till för fyra år sedan, alltså när jag vart tretton år. Jag valde inte att flytta hit till Birmingham, utan det vart min pappa. Min pappa gick med i den amerikanska armen, och har befunnit sig i Afghanistan sedan dess. Jag har inte någon mamma, därför blev jag skickad till Joey. Min mamma dog av bröstcancer när jag vart knappt två år. Pappa tyckte att det vart bäst att det vart Joey som skulle ta hand om mig, för han vart ju så otroligt trevlig och uppförde sig bra. Jag litade på honom, så jag trodde det skulle bli bra. Jag trodde att Joey skulle bli en andra pappa. Men det vart verkligen det motsatta.

Slag, blåmärken, blod och sex. Det vart väl i princip så det vart om jag gjorde ett litet felsteg. Eller om han hade tråkigt. Sedan jag vart fjorton år har jag blivit misshandlad och sexuellt utnyttjad av min egen farbror. Det värsta är att det är bara vi två som vet om det. Jag vågar inte berätta för någon, inte ens för den vackra flickan framför mig. Min bästa kompis Alyssa. Tänk om någon fick reda på det, gud vilket kalabalik det skulle bli. Alla skulle tycka synd om mig. Jag behöver inte allas medkänsla, jag förtjänar det inte. Som Joey brukar säga, "Du förtjänar ingenting. Alla hatar dig. Jag ska göra allt för att du ska må dåligt." Jag vill inte höra dem orden något mer, även fast jag börjar tro på dem själv. Därför fanns det inte på världskartan att gå på Summers party.

"Jag ska inte gå på partyt.. För sista gången, jag stannar hemma." Sa jag och hoppades på att hon skulle förstå att inget kan ändra på mitt beslut. Efter att ha stirrat surt på mig ett tag, gav hon upp och suckade en djupt.

"Du kan alltid fråga." Jag nickade lätt med huvudet.

"Jag kan alltid fråga." Jag reste mig från lunchbordet, tätt följd av Alyssa för att inte komma försent till mattelektionen.

 

"Du kan gå." Jag stod stumt kvar på köksgolvet.

"Va?" Joey suckade och ställde ner ölglaset i diskhon.

"Du hörde mig, jag bryr mig ändå inte." Jag fattade det inte. Joey lät mig gå på ett freaking party. Jag nickade skeptiskt, tackade och började sakta gå upp för trappan. När jag hade ställt frågan väntade jag på att han skulle börja slå mig, säga något i stil med "du kan ha kul med mig istället" och våldta mig på köksbordet. Men det gick ju bra. Jag tog upp min mobil som låg på nattduksbordet för att skicka ett sms till Alyssa.

"Vilken tid ska vara hos dig?" Det gick bara någon minut innan hon svarade,

"Får du gå?"

"Ja." Medan jag väntade på svar gick jag till min garderob för att se om jag hade en klänning. Jag hade inget minne av att jag köpt en nyligen. Och eftersom Joey alltid vill se vad jag har köpt ifall det skulle vara något slampigt, hade jag nog inte en klänning. Ingen festklänning i alla fall.

Men ack så fel jag hade. Jag blickade lyckligt över den svarta spets klänningen i mina händer. Jag kom på att jag hade haft på mig den på Alyssas 15 års kalas för hennes familj och vänner. Som om hon läste mina tankar fick jag ett sms.

”Grymt! Ha på dig spets klänningen med öppen rygg, med ett par snygga klackar.” Jag knappade jag in ett enkelt,

”Okej.”

En timme senare stod jag och studerade mig själv i helkroppsspegeln. Jag såg ganska okej ut. Mitt platta hår vart nu lockat, klänningen satt som en smäck på min lilla kropp och ett par röda klackskor satt på mina fötter. Som smink hade jag bara rött läppstift och mascara. Jag log mot mig själv i hallspegeln, mitt första äkta leende på flera månader. Det känns bra att vara lycklig, även om det bara varar för en natt.

”Jag går nu!” Ropade jag och la handen på dörrhandtaget, och väntade på ett svar. Som jag hade väntat mig hörde jag en suck, följd av en rap. Joey är full som vanligt. Jag klev ut i kvällskylan, och började sakta gå hem till Alyssa. Jag klickade på mobilen för att se hur mycket klockan vart. 18:57. Det tar max 4 minuter att gå hem till henne, så jag skulle vara framme i god tid.

"Oh my god," Nästan skrek Alyssa, "Du är jättesnygg!" Jag skrattade högt för att sedan kliva in i Alyssas stora hall.

"Tack. Din klänning är verkligen to die for." Jag drog försiktigt med fingrarna över hennes blåa sidenklänning. Den vart inte jättekort, men inte heller för lång. Hon flinade som svar, för att sedan hänga sin silvriga lilla väska på axeln.

"Nu bitch, ska vi festa."