Jag suckade när Joey parkerade sin BMW på Katerinas uppfart. Han hade som vanligt inte velat köra mig, så jag hade fått leka Följa John när jag åkte efter honom genom hela Birmingham, med min ljusblåa Volvo.

Bildörren flög upp när jag tryckte ner handtaget och ljudet av klackar ekade genom det tysta området när jag började gå till hus dörren med Joey tätt bredvid mig. Han sträckte fram sitt krokiga pekfinger för att ringa på, men vände sig mot mig.

"Vill du imponera?"

Jag höjde på ögonbrynen,

"Ja, det vill jag väl."

"I så fall, var inte dig själv." Han log och lät finger träffade ringklockan. Medan vi väntade på att dörren skulle öppnas stod jag kvar med blicken i ingenstans. Han skulle alltid förolämpa mig, om möjligheten finns, utnyttjar han den. Men det är så han funkar, antar jag.

"Joey, vad kul att se dig!" Tjöt en dam med kort brunt hår, ganska mullig kropp och gröna ögon. Det måste vara Katarina. Hon såg snäll ut.

"Kan bara säga det samma," Han kramade henne kärleksfullt. "Säg mig, har du klippt dig?"

Deras diskussion om att så var fallet höll på ett tag och där stod jag gömd bakom Joey, utan att veta vad jag skulle göra. Men tillslut hamnade Katarinas blick på mig och hennes ögonbryn höjdes. Hennes leende blev större samtidigt som hon puttade undan Joey med en hand på hans axel. Han vände sig om för att se vad som fanns där. När även han såg mig blundade han av irritation för att sedan tala upp,

"Katarina, detta är min brorsdotter Roselyn." Han nickade uttråkat mot mig. "Roselyn, detta är Katarina. Min flickvän."

Innan jag ens hann ta ett ynka andetag flög Katarina på mig, "Jag hört så mycket om dig, sötnos! Vad kul att äntligen få träffa dig."
Jag höjde menande ögonbrynen mot Joey över hennes axlar som gav mig en min som löd att jag bara skulle spela med. Och visst kunde jag göra det.

"Samma här!" Tjöt jag tillbaka glatt, fast jag bara ville hem och lägga mig för att sova. Hon slutade krama mig, la händerna på mina axlar och tryckte till.

"Inte ska vi stå här i kylan, va? Välkomna in, jag har lagat fläskfilé med bakad potatis!"

Jag och Joey steg tacksamt in i hallen. Jag hängde av mig min rosa cardigan och ställde mina skor prydligt i skohyllan. Jag skulle inte överleva denna kvällen, det visste jag redan. Jag var så himla trött. När vi steg in i köket luktade det otroligt. Jag kände hur min mage kurrade tyst. Jag kollade runt i rummet.

Det var ett modernt kök med vitt och svart kakel och gasspis. Snett bredvid kylskåpet och frysen stod ett matbord gjort av ek, fyllt med mat ovanpå. Jag tassade fram dit och satte mig på en av dem låga stolarna. Fingrarna gjorde precis som tidigare hemma Joeys kök, trummade längtande efter maten. Jag är ett matvrak, kan inte förneka det.

Röster hördes från övervåningen och kom närmare då personerna gick ner för trappan. Jag koncentrerade mig fortfarande på maten och inte ens min nyfikenhet kunde låta mig släppa blicken.

”Där är ni killar! Skulle precis fråga dig, vill du äta med oss eller ska jag ta undan din tallrik?”

”Om det går bra äter jag gärna här.”

Rösten kände jag igen väl. Alldeles för väl. Jag nästan hoppade upp ur stolen av förvåning när jag såg personen framför mig. Det var meningen att vi inte skulle ses igen.

Han fortsatte att prata med Katarina utan att ha märkt mitt chockade ansikte någon meter ifrån honom. Jag släppte honom med blicken för att möta Joeys istället. Han såg precis likadan ut som jag. Han berättade för mig den dagen att jag inte skulle lära känna honom för mycket, det var för riskfullt. Men nu möter vi honom båda två, ändå.

”Jason,” Jag kunde inte låta bli att avbryta Katarinas och hans samtal, ”Vad gör du här?”

Han vände sig mot mitt håll. Hans leende dog snabbt ut när han såg mig.

”Nella?” Hans suckade ljudligt, ”Helvete också.”

"Okej, kan någon förklara vad som händer?" Frågade killen som förmodligen var Katarinas son. Jag höll på att öppna munnen men en hes stämma avbröt mig.

"Jag och Nella träffades för någon vecka sedan. Inte någon så stor grej egentligen, bara förvånad över att se henne här." Förklarade Jason tyst och snabbt, ville säkert lika mycket som jag slippa det här.

Katarina skrattade, "Varför kallar du henne Nella?"

Åh nej.

"Får jag inte det?"

Katarina skrattade igen, "Såklart du får, men hennes riktiga namn skulle passa bättre."

Jason vände sig om igen och stirrade på mig, och jag stirrade tillbaka. Det här var ju pinsamt.

”Du skulle väl kunna kalla honom för sitt riktiga namn också?” Skrattade den andra killen fram och nickade menande mot Jason. Som att han reagerade på hans namn gick han fram till mig där jag satt vid köksbordet.

”Skulle jag kunna få prata lite med dig?” Jag nickade till svar och reste mig upp.

”Men maten är ju-” Började Katarina men blev snabbt avbruten av Jason,

”Det går snabbt, jag lovar.”

Katarina nickade samtidigt som jag reste mig upp. Jason började gå ut ur köket och jag fick nästan springa för att hinna ikapp honom. Han fortsatte längre och längre bort, tills han kommit till slutet av huset. Varför behövde vi försvinna så långt bort?

Eftersom han inte talade upp kollade jag runt i rummet för att se vart vi var. Rummet var uppenbart ett vardagsrum, då det bestod av soffor och en tv.

"Vad heter du? På riktigt?"

"Roselyn Parker." Viskade jag tyst och mötte Jasons blick, han suckade igen.

"Och jag är Justin," Han blundade, "Bieber."

Herregud. Hur kunde jag inte märkt det innan? Det var ju självklart. Håret, rösten och kroppsspråket. Klart som fan att det var Bieber, Alyssas stora crush. Nästan varje dag får man höra dem senaste nyheterna eller skandalerna om popstjärnan. Och jag hade träffat honom, utan att veta om det.

"Okej," Jag kollade snabbt åt sidan och korsade armarna, "Varför ljög vi för varandra?"

 

 

"Why did we lie to each other?"

"Jag hade en anledning." Han fortsatte, "Du vet att du inte kan berätta för någon om detta? Förutom din pappa då."

Jag nickade till svar och kollade för nästan femte gången runt i rummet. Jag ville inte möta hans ögon.

"Okej, bra." Han nickade, "Låt oss gå tillbaka till köket då."

Sagt som gjort började vi gå tillbaka till dem andra igen. Precis när vi var utanför köket stannade jag upp.

"Du kanske vill veta," Justin vände sig om och jag log, "Att Joey inte är min pappa."

 

"Kan jag få med mig lite silkespapper?" Expediten nickade exalterat och böjde sig ner under disken, för att komma upp med det jag önskat. Jag log mjukt och tog emot dem rosa rosorna i min famn. Joey hade skickat mig för att köpa blommor. Till vem eller vad har jag absolut ingen aning om.

Jag andades in den friska luften när jag stigit ut genom den stora butiksdörren. För en gångs skull kände jag mig lugn. Det var så mycket som hände i mitt liv och att vara mitt i ingenstans kände bra just då. Jag gick med stora steg bort från tystnaden och kom in till centrum igen. Blomsterbutiken låg utanför staden i en fallfärdig byggnad. Jag vet inte hur dem lyckas hålla stället vid liv. Nästan ingen kände till den lilla butiken. Bara jag och några andra tiotal. Alla andra går till den stora mitt i centrum. Det är ganska konstigt egentligen, för Sofias har dem mest vackra och färgstarka blommorna.

Jag avbröts i mitt tänkande när jag föll fram på mina klumpiga fötter. Jag gav ifrån mig ett skri av smärta. Jag hade fortfarande ont i kroppen efter min och Joeys... stund. Detta gjorde det inte direkt bättre. Jag låg platt på mage när jag blickade mot andra sidan av asfalten. Jag förväntade mig att buketten skulle vara spridd överallt. Men nej. Min blick fastnade istället på ett par svarta Supras. Och jag kände igen dem mycket väl. En lång suck lämnade min mun samtidigt som jag blundade av irritation.

"Austin."

"Behöver lilla prinsessan hjälp?" Han skrattade, "Kan inte ens stå på sina egna ben. Det är en skam."

Jag suckade igen och började resa mig upp. Austin sträckte fram sin hand för att hjälpa mig upp, men jag tog inte emot den. När jag äntligen stod på mina skakiga ben, märkte jag hur nära han faktiskt stod. Så jag tog ett steg bakåt. Jag ville inte låta honom göra färdigt det som han försökte för sex dagar sedan. Vi var faktiskt ensamma här ute.

"Sååå.." Jag avbröt mig själv när jag såg blåtiran på hans vänstra öga. Först undrade jag var han fått det ifrån. Men sedan kom jag på. Festen. När han försökte sig på mig och den blonda killen slog skiten ur honom. Jag hade varit så rädd för Austin just då och det är jag fortfarande. Men minnet fick mig bara att skratta. Högt.

Han kollade konstigt på mig, "Vad?"

Jag fortsatte att skratta och det tog några minuter innan jag kunde lugna ner mig, "Gör det ont?"

Han kollade fortfarande konstigt på mig innan han förstod vad jag menade och mötte min blick med svarta ögon. "Du vet väl att det här är ditt fel?" Han pekade mot ögat.

"Om du inte hade gett dig på mig från första början skulle det inte ha hänt." Förklarade jag lugnt fast jag var irriterad. Hur kunde han säga att allt det här var mitt fel? För så vitt som jag vet, var det han som försökte sig på mig.

Han suckade och öppnade munnen för att antagligen ge ifrån sig mer förolämpningar, men jag stoppade honom.

”Kan jag få mina blommor, tack?” Han höll buketten med ett fast grepp och inspekterade dem. Han hade räddat blommorna från att landa på marken men jag var fortfarande inte honom tacksam. Han har bara gjort mitt liv värre än det redan var.

När han, äntligen, var färdig med att stirra och lukta på blommorna sträckte han fram dem till mig. Jag nickade nonchalant. Jag tog emot buketten och började ta några steg förbi honom men en hes röst stoppade mig.

”Hoppas vi ses snart igen, Parker.”

Med ryggen emot Austin höjde jag ett ögonbryn för att sedan skaka på huvudet.

”Hoppas inte jag.” Svarade jag högt och började försvinna längre bort ifrån honom utan att han gjorde något åt det.

När jag kommit hem till mitt och Joeys lilla radhus var han inte hemma. Så jag steg in till köket och satte blommorna i vatten. Jag la det vikta silkespapperet på köksbordet och ställde vasen på den. En suck lämnade min mun när jag satte mig tungt på en av köksstolarna. Jag lät blicken flyga runt i köket samtidigt som mina fingrar trummade till melodin Wake Me Up uppe på bordet. Jag var uttråkad. Jag hade gjort det som Joey bett mig om och pappa hade åkt tillbaka igår. Det fanns absolut ingen att vara med och inget att göra.

Pappa hade bara hunnit vara här i två dagar innan han hade varit tvungen att komma tillbaka till armén. Det sög, men jag antar att jag måste ta vara på tiden som jag får med honom.

När jag satt där och tänkte hörde jag hur min mage kurrade. Glad för att ha något att göra, även om att det handlade om att laga mat, reste jag mig snabbt från stolen. Nästan för snabbt. Jag höll handen för pannan och väntade tills pipet försvann och synen skulle komma tillbaka. Det tog bara några trettio sekunder innan min kropp fungerade igen. Jag tog några steg fram till kylskåpet för att se vad som fanns att äta. Eftersom jag har en sådan tur så fanns det mat. I alla fall tillräckligt för att göra en macka. Min mun vattnades när jag tog fram smör, skinka, bröd och gurka. Det tog inte så lång tid för mig att få mästerverket klart. Jag njöt av tuggan jag precis tagit. Jag svalde och skulle ta en till tugga men blev avbruten av ytterdörren som öppnades. Jag såg Joeys kroppsbyggnad ute i hallen. Vart har han varit egentligen? Jag hade mackan halvt in i munnen när han steg in i köket.

”Du kan inte äta nu.” Sa han sammanbitet. För att inte gå på hans nerver la jag ner mackan långsamt på bordet. ”Du måste fixa dig.” La han till och drog stressat handen genom hans gråa hår.

”Varför då?” Min röst var liten när jag frågade. Jag lät alltid lika rädd när jag pratade med Joey. Och det var för att jag alltid är lika rädd.

”Katarina bjuder på middag ikväll. Hon och hennes son vill träffa dig. Varför vet jag inte.”

”Din nya flickvän?”

”Ja. Gå upp och gör dig någorlunda fin, om det nu går.”  Jag kunde inte låta bli att bli sårad när han säger sådär. Han höjde ögonbrynen, ”Du har inte hela dagen på dig.”

Jag hajade till och halvsprang till och upp för trappan. Jag gick in i mitt rum och hittade direkt till min lilla vita garderob. Jag skulle bara välja kläder för en middag. Det borde inte vara så himla svårt.

Förlåt för väntan och för ett dåligt kapitel. Annars då, jag har fått en egen webmaster! Fina Mickan. ♥

Ska sätta mig och skriva på kapitel 10, kapitlet då det händer saker. Haha, ha en bra dag.