Jag var en värdelös hora enligt denna värld. För alla Justins fans hade hotat mig i kommentarsfältet att vara utan att veta vem jag verkligen var. Så jag kunde inte själv låta bli att tro att jag var värdelös. Att jag var en värdelös hora. 

”Jag förstår att ni är upprörda, men detta är vad ni får räkna med när ni har lärt känna honom.”

“Man måste väl kunna vara bekant med någon utan att man blir kallad hora?”

”Exakt!”

”Det är ju inte mitt fel!”

”Om det är någons fel så är det ditt.”

Justin hade ringt mig klockan elva den dagen, berättat en adress och sagt att jag och Alyssa skulle vara där innan ett. Och där var vi i en inspelningsstudio, med Justin själv och hans manager, Skotern - Scooter Braun. Där stod vi och bråkade om att detta var Justins fel och att vi skulle anmäla honom om han inte bad om ursäkt.

”Anmälningen kommer inte att gå igenom då Justin är en kändis och kan inte bestämma om vad tidningarna säger”, sade Scooter. ”Den kommer dock göra det om ni anmäler TMZ, vilket är vad ni borde göra.”

“Dem hade inte skrivit det om det inte berodde på”, jag pekade bestämt på Justin. ”Han.”

“Roselyn”, talade Justin upp och satte sig på soffan framför mig. ”Om jag hade kunnat skulle jag göra så att dem inte skrev det, då artikeln var helt absurd. Men nu kan jag inte det.”

“Om du verkligen hade velat skulle du faktiskt kunnat”, berättade jag.

Justin suckade för att visa att han hade gett upp efter att ha försökt övertala mig i en halvtimme. Det blev tyst. Jag kollade ner på min minikjol och borstade bort en gammal brödsmula ifrån frukosten och suckade en gång själv. Alyssa som satt bredvid mig borstade också av smuts, men dock ifrån soffan vi satt på.

Den var av skinn och verkade vara riktigt dyr. Jag satte min fokus på soffan och låtsades att vara intresserad av inredning i mitt huvud, bara för att försöka ignorera Justin som satt och stirrade på mig. Efter tre minuter så gick det inte längre. Jag blickade upp mot honom med en blick glödande av irritation.

Han stirrade fortfarande på mig, bestämt. Som om han ville visa mig utan ord att han faktiskt talade sanning. Men jag valde att inte tro på honom, då jag inte kunde lita på honom längre.

”Okej”, suckade Scooter. “Jag kan se vad jag kan göra.”

Justin flämtade. ”Ska du anmäla mig?”

“Men vad tror du?” frågade Scooter följd med en suck och slog Justin lätt på huvudet med handflatan. ”Nej.”

“Vad ska du göra då?” frågade Alyssa och jag samtidigt.

Scooter reste sig upp från soffan och gick till inspelningsbordet för att plocka upp sin mobil. Sedan klickade han runt med fingrarna på skärmen och satte den sedan mot örat. Efter ungefär tio sekunder började han prata med någon vi inte visste.

Efter lite irriterat mumlande och vanligt pratande lade han på och blickade mot Alyssa och mig. ”Nu är det fixat.”

”Vad gjorde du?”

”Dem ska betala böter.”

Jag nickade och valde att inte gå in på det mer, då jag ändå inte skulle förstå någonting som har med det ämnet att göra. Lagar och sådant, sådant onödigt fastnade inte i mitt huvud.

”Dem förtjänar det, då man inte ger sig på mina vänner”, mumlade Justin för sig själv. Jag och Justin var inte alls vänner.

Alyssa log tacksamt mot Justin för att resa sig upp från soffan och gå fram till honom och kramade om honom. Efter runt fyrtio sekunder släppte hon taget och mumlade ett svagt tack. Justin, Alyssa och Scooter höjde sedan ögonbrynen mot mig. Det tog mig ett tag för att förstå vad dem menade, men när jag väl gjorde det skakade jag hastigt på huvudet.

“Verkligen inte”, sade jag. ”Om ni hoppas på att detta ska bli något klyschigt-film-tack så gör inte det, då han inte har gjort någonting för att förtjäna det.”

Jag skakade bara på huvudet igen och lutade mig bakåt med nacken mot soffkudden. Jag orkade inte med att folk skulle tro att Justin var hjälten hela tiden bara för att han var en kändis.

 Och Justin var inte en hjälte.

“Det är sant”, mumlade Justin.

”Du gjorde det bästa du kunde”, sade Alyssa och lade handen på hans axel.

“Men vad fan?” ropade jag irriterat och reste mig snabbt upp från soffan. ”Justin och jag har rätt, han ska inte ta åt sig av det goda. För han har för fan inte gjort någonting förutom att få detta att hända. Hur många gånger ska jag behöva säga det?”

Det blev tyst igen då alla var chockade över mitt anfall. Jag andades högt och knöt mina nävar vid sidan av mina höfter. Jag var irriterad. Varför skulle ingen ta allt detta seriöst, bara låta det försvinna förbi och inte bry sig något mer. Men jag skulle inte bara låta det passera, då jag hade respekt för mig själv. Jag tänkte inte låta någon göra så att någon annan kan kalla mig för någonting som jag inte är.

Jag fortsatte. “Jag skiter i om du tar illa upp, Justin, för jag tog illa upp av vad dem skrev. Och det bryr ni er inte om”, sade jag med gråten i halsen. ”Alls.”

Jag hatade att gråta inför folk. Därför sprang jag ut ur studion och så långt bort ifrån alla tre jag kunde komma. Jag visste inte vart jag sprang, jag bara… sprang.

Det kändes som att jag sprang i tio minuter när jag hade stannat. Med en suddig syn på grund av tårarna, försökte jag kolla runt omkring mig. Jag hade ingen aning om vart jag befann mig.

Jag stod i alla fall vid kanten av en väg, då bilar åkte förbi mig var trettionde sekund. Ljudet från bilarna var det enda som hördes, då det var alldeles folktomt runt omkring mig. En trottoar, träd och en väg var det som fanns.

Jag hade ingen aning om vart jag befann mig. Men just då orkade jag inte bry mig.

Jag snyftade kraftigt och satte mig ner på marken och lutade mig mot en sten. Sedan så släppte jag taget om mina känslor, och jag började storgråta. Tårarna rann och rann som Niagarafallen och det kändes som att någon sparkade mig över hela kroppen. Jag ramlade på alla fyra på marken och fortsatte att hulka och snyfta.

Jag hade alltid låtsas vara stark. Försökt att lura mig själv om att jag verkligen mådde bra, att jag trodde på att pappa skulle klara sig och att jag förtjänade det som Joey gjorde emot mig.

Men jag mådde inte bra. Och chansen att pappa skulle klara sig var tio av hundra.  

Men en sak ljög jag faktiskt inte om. Jag förtjänade allt som Joey och TMZ gav mig. Varför hade jag kämpat för att få Justin och TMZ anmälda? Dem talade faktiskt sanning. Jag var en värdelös hora. 

“Vart fan är hon”, mumlade jag för mig själv samtidigt som jag skrev in hennes nummer för den hundrationde gången.

Hon vart skitsur och jag förstod henne. Men när man har ringt i över tre timmar så kan man väl i alla fall få ett sms eller ett samtal som svar.

”Snart ringer jag polisen”, mumlade Alyssa panikslaget och smsade Roselyn igen.

Det var inte meningen att det skulle bli såhär. TMZ skulle få vad dem förtjänar och allt skulle bli bra igen. Eller, det har aldrig varit bra så mellan min och henne, men det skulle bli som vanligt. Allt skulle bli okej.

Jag var först irriterad på att hon kunde skylla allt detta på mig då jag inte hade menat att detta skulle hända. Men sedan förstod jag ju att hon hade rätt.

Utan mig skulle inget av detta ha hänt. Hon skulle inte ha försvunnit, utan suttit i soffan framför mig och förolämpat mig för femhundraelfte gången. Men tack vare mig själv var det inte som vanligt.

 Hon var borta, och ingen visste vart.

Jag chansade sista gången och ringde henne en sista gång. Nästa samtal skulle bli polisen. Men det behövdes inte.

“Kan ni sluta ringa?” hördes en gäll och hes röst, det lät som att hon hade gråtit.

”Åh”, jag andades lättat ut. “Är du okej?”

“Kan ni sluta ringa?” upprepade hon. ”Låt mig bara vara ifred.”

”Jag vet att du inte vill höra någonting ifrån mig, men du måste lyssna nu”, sade jag med en bestämd och snabb röst. “Vart är du någonstans? Hur ser det ut omkring dig?”

”Låt mig vara,”

Jag avbröt henne. “Vart är du någonstans?!” tjöt jag.

Hon tog ett djupt andetag för att kunna andas men stannade sedan upp mitt i andetaget. Efter några sekunder brast hon ut i gråt och tjöt ut, ”Jag vet inte! Justin, jag har ingen aning om vart jag är!”

“Ta det lugnt, snälla du”, försökte jag lugna ner henne. ”Vi kommer att hitta dig. Men du måste försöka att förklara vart du är någonstans, hur ser du ut runt omkring dig? Finns det vägar, är du i en skog?” frågade jag för att få henne att förklara, så vi kunde hitta henne så snabbt som möjligt, innan någon psykopat hittade henne före. Jag stannade upp i mina tankar och plötsligt blev jag orolig och fick lite panik.

“Ehm”, mumlade hon panikslaget. ”Det är en väg och träd, och jag sitter på en trottoar.”

Jag blev tyst för att försöka få henne att förstå att det inte var tillräckligt. Och hon fattade.

“Jag ser en rondell med lila blommor.”

Lättat andades jag ut och flög snabbt upp ur soffan.

”Vi är på väg.” Jag lade på.

Scooter och Alyssa flög också upp ur soffan och kollade med nyfikna ögon på mig.

Jag drog på mig min skinnjacka som låg utslagen på golvet. “Hon är vid korsningen innan motorvägen.”

Så sprang vi så snabbt som möjligt ut till min bil och hoppade upp på sätena. Och jag körde så snabbt som möjligt till Roselyn, för att hinna före någon annan.

”Hon ska vara här!”

“Är du säker?!”

”Hundra procent! Jag åker här varje dag, jag visste exakt vad hon pratade om!”

“Men varför är hon inte här då?!”

 Vi stirrade panikslaget på den tomma trottoaren. Ingen Roselyn satt där. Ingen Roselyn vid vägkanten bredvid rondellen med dem lila blommorna. Här fanns ingen människa alls.

”Vi kanske har åkt fel?!” frågade Alyssa panikslaget med handen för magen. Hennes ögon speglade rädsla, som hon inte ens vågade tänka på det som jag och Scooter tänkte på.

Jag hoppades också på det, det gjorde ju vi alla. Att hon skulle komma skrattandes upp ifrån buskarna för att tjuta ”där fick jag er allt!” Men där stod vi i tre minuters tystnad utan ropet från en Rose.

 Och jag kunde bara tänka på det värsta. Och det värsta i mitt huvud, var inte vackert.

Plötsligt gav Alyssa ifrån sig ett gäll, och höll handen för munnen. “Åh nej, nej, nej.”

Jag höll med henne. Jag och Roselyn kanske inte var dem bästa tillsammans. Vi var osams och jag hade till och med försökt att strypa henne.

Men när någon har fått reda på en sådan stor hemlighet som jag hade, kan två stycken inte låta bli att bilda ett slags konstigt och annorlunda band.

Vi gillade inte varandra för det. Vi tålde inte varandra. Men jag önskade inte ens min värsta fiende det här.

För vi alla tre förstod vad som verkligen hade hänt. Men ingen vågade tro på det till ens tio procent.

Alyssa gav ifrån sig ännu ett gäll och sedan ett snyftande. ”Detta kan inte hända.”

Hon satte handen för munnen igen och skakade snabbt på huvudet så att hennes lockar dansade runt hennes ansikte. “Detta kan inte hända, det kan bara inte hända, det kan bara inte…” Och så brast hon ut i gråt.

 Scooter lät henne falla in i hans famn och klappade henne på ryggen. Över hennes axel möttes våra blickar. Han visade inga känslor. Dem var som två stora hål, tomma.

Jag suckade och vände mig om för att kolla på en stor sten som stod på trottoaren ett par hundra meter bort. Jag tyckte mig se någonting liggandes ovanpå den, så jag började med Alyssas gråt bakom mig försvinna till stenen för att kolla. Mina långsamma steg blev till springande, för när jag kom närmare såg jag var det var. Och när jag hade kommit fram och tagit upp det i famnen förstod jag verkligen.

Det var Roselyns ena sko. Och hon kunde inte bara lämnat den där. Någon hade varit här. Någon hade tagit henne, och jag kunde inte göra någonting.

 Jag var maktlös.