Jag var en värdelös hora enligt denna värld. För alla Justins fans hade hotat mig i kommentarsfältet att vara utan att veta vem jag verkligen var. Så jag kunde inte själv låta bli att tro att jag var värdelös. Att jag var en värdelös hora. 

”Jag förstår att ni är upprörda, men detta är vad ni får räkna med när ni har lärt känna honom.”

“Man måste väl kunna vara bekant med någon utan att man blir kallad hora?”

”Exakt!”

”Det är ju inte mitt fel!”

”Om det är någons fel så är det ditt.”

Justin hade ringt mig klockan elva den dagen, berättat en adress och sagt att jag och Alyssa skulle vara där innan ett. Och där var vi i en inspelningsstudio, med Justin själv och hans manager, Skotern - Scooter Braun. Där stod vi och bråkade om att detta var Justins fel och att vi skulle anmäla honom om han inte bad om ursäkt.

”Anmälningen kommer inte att gå igenom då Justin är en kändis och kan inte bestämma om vad tidningarna säger”, sade Scooter. ”Den kommer dock göra det om ni anmäler TMZ, vilket är vad ni borde göra.”

“Dem hade inte skrivit det om det inte berodde på”, jag pekade bestämt på Justin. ”Han.”

“Roselyn”, talade Justin upp och satte sig på soffan framför mig. ”Om jag hade kunnat skulle jag göra så att dem inte skrev det, då artikeln var helt absurd. Men nu kan jag inte det.”

“Om du verkligen hade velat skulle du faktiskt kunnat”, berättade jag.

Justin suckade för att visa att han hade gett upp efter att ha försökt övertala mig i en halvtimme. Det blev tyst. Jag kollade ner på min minikjol och borstade bort en gammal brödsmula ifrån frukosten och suckade en gång själv. Alyssa som satt bredvid mig borstade också av smuts, men dock ifrån soffan vi satt på.

Den var av skinn och verkade vara riktigt dyr. Jag satte min fokus på soffan och låtsades att vara intresserad av inredning i mitt huvud, bara för att försöka ignorera Justin som satt och stirrade på mig. Efter tre minuter så gick det inte längre. Jag blickade upp mot honom med en blick glödande av irritation.

Han stirrade fortfarande på mig, bestämt. Som om han ville visa mig utan ord att han faktiskt talade sanning. Men jag valde att inte tro på honom, då jag inte kunde lita på honom längre.

”Okej”, suckade Scooter. “Jag kan se vad jag kan göra.”

Justin flämtade. ”Ska du anmäla mig?”

“Men vad tror du?” frågade Scooter följd med en suck och slog Justin lätt på huvudet med handflatan. ”Nej.”

“Vad ska du göra då?” frågade Alyssa och jag samtidigt.

Scooter reste sig upp från soffan och gick till inspelningsbordet för att plocka upp sin mobil. Sedan klickade han runt med fingrarna på skärmen och satte den sedan mot örat. Efter ungefär tio sekunder började han prata med någon vi inte visste.

Efter lite irriterat mumlande och vanligt pratande lade han på och blickade mot Alyssa och mig. ”Nu är det fixat.”

”Vad gjorde du?”

”Dem ska betala böter.”

Jag nickade och valde att inte gå in på det mer, då jag ändå inte skulle förstå någonting som har med det ämnet att göra. Lagar och sådant, sådant onödigt fastnade inte i mitt huvud.

”Dem förtjänar det, då man inte ger sig på mina vänner”, mumlade Justin för sig själv. Jag och Justin var inte alls vänner.

Alyssa log tacksamt mot Justin för att resa sig upp från soffan och gå fram till honom och kramade om honom. Efter runt fyrtio sekunder släppte hon taget och mumlade ett svagt tack. Justin, Alyssa och Scooter höjde sedan ögonbrynen mot mig. Det tog mig ett tag för att förstå vad dem menade, men när jag väl gjorde det skakade jag hastigt på huvudet.

“Verkligen inte”, sade jag. ”Om ni hoppas på att detta ska bli något klyschigt-film-tack så gör inte det, då han inte har gjort någonting för att förtjäna det.”

Jag skakade bara på huvudet igen och lutade mig bakåt med nacken mot soffkudden. Jag orkade inte med att folk skulle tro att Justin var hjälten hela tiden bara för att han var en kändis.

 Och Justin var inte en hjälte.

“Det är sant”, mumlade Justin.

”Du gjorde det bästa du kunde”, sade Alyssa och lade handen på hans axel.

“Men vad fan?” ropade jag irriterat och reste mig snabbt upp från soffan. ”Justin och jag har rätt, han ska inte ta åt sig av det goda. För han har för fan inte gjort någonting förutom att få detta att hända. Hur många gånger ska jag behöva säga det?”

Det blev tyst igen då alla var chockade över mitt anfall. Jag andades högt och knöt mina nävar vid sidan av mina höfter. Jag var irriterad. Varför skulle ingen ta allt detta seriöst, bara låta det försvinna förbi och inte bry sig något mer. Men jag skulle inte bara låta det passera, då jag hade respekt för mig själv. Jag tänkte inte låta någon göra så att någon annan kan kalla mig för någonting som jag inte är.

Jag fortsatte. “Jag skiter i om du tar illa upp, Justin, för jag tog illa upp av vad dem skrev. Och det bryr ni er inte om”, sade jag med gråten i halsen. ”Alls.”

Jag hatade att gråta inför folk. Därför sprang jag ut ur studion och så långt bort ifrån alla tre jag kunde komma. Jag visste inte vart jag sprang, jag bara… sprang.

Det kändes som att jag sprang i tio minuter när jag hade stannat. Med en suddig syn på grund av tårarna, försökte jag kolla runt omkring mig. Jag hade ingen aning om vart jag befann mig.

Jag stod i alla fall vid kanten av en väg, då bilar åkte förbi mig var trettionde sekund. Ljudet från bilarna var det enda som hördes, då det var alldeles folktomt runt omkring mig. En trottoar, träd och en väg var det som fanns.

Jag hade ingen aning om vart jag befann mig. Men just då orkade jag inte bry mig.

Jag snyftade kraftigt och satte mig ner på marken och lutade mig mot en sten. Sedan så släppte jag taget om mina känslor, och jag började storgråta. Tårarna rann och rann som Niagarafallen och det kändes som att någon sparkade mig över hela kroppen. Jag ramlade på alla fyra på marken och fortsatte att hulka och snyfta.

Jag hade alltid låtsas vara stark. Försökt att lura mig själv om att jag verkligen mådde bra, att jag trodde på att pappa skulle klara sig och att jag förtjänade det som Joey gjorde emot mig.

Men jag mådde inte bra. Och chansen att pappa skulle klara sig var tio av hundra.  

Men en sak ljög jag faktiskt inte om. Jag förtjänade allt som Joey och TMZ gav mig. Varför hade jag kämpat för att få Justin och TMZ anmälda? Dem talade faktiskt sanning. Jag var en värdelös hora. 

“Vart fan är hon”, mumlade jag för mig själv samtidigt som jag skrev in hennes nummer för den hundrationde gången.

Hon vart skitsur och jag förstod henne. Men när man har ringt i över tre timmar så kan man väl i alla fall få ett sms eller ett samtal som svar.

”Snart ringer jag polisen”, mumlade Alyssa panikslaget och smsade Roselyn igen.

Det var inte meningen att det skulle bli såhär. TMZ skulle få vad dem förtjänar och allt skulle bli bra igen. Eller, det har aldrig varit bra så mellan min och henne, men det skulle bli som vanligt. Allt skulle bli okej.

Jag var först irriterad på att hon kunde skylla allt detta på mig då jag inte hade menat att detta skulle hända. Men sedan förstod jag ju att hon hade rätt.

Utan mig skulle inget av detta ha hänt. Hon skulle inte ha försvunnit, utan suttit i soffan framför mig och förolämpat mig för femhundraelfte gången. Men tack vare mig själv var det inte som vanligt.

 Hon var borta, och ingen visste vart.

Jag chansade sista gången och ringde henne en sista gång. Nästa samtal skulle bli polisen. Men det behövdes inte.

“Kan ni sluta ringa?” hördes en gäll och hes röst, det lät som att hon hade gråtit.

”Åh”, jag andades lättat ut. “Är du okej?”

“Kan ni sluta ringa?” upprepade hon. ”Låt mig bara vara ifred.”

”Jag vet att du inte vill höra någonting ifrån mig, men du måste lyssna nu”, sade jag med en bestämd och snabb röst. “Vart är du någonstans? Hur ser det ut omkring dig?”

”Låt mig vara,”

Jag avbröt henne. “Vart är du någonstans?!” tjöt jag.

Hon tog ett djupt andetag för att kunna andas men stannade sedan upp mitt i andetaget. Efter några sekunder brast hon ut i gråt och tjöt ut, ”Jag vet inte! Justin, jag har ingen aning om vart jag är!”

“Ta det lugnt, snälla du”, försökte jag lugna ner henne. ”Vi kommer att hitta dig. Men du måste försöka att förklara vart du är någonstans, hur ser du ut runt omkring dig? Finns det vägar, är du i en skog?” frågade jag för att få henne att förklara, så vi kunde hitta henne så snabbt som möjligt, innan någon psykopat hittade henne före. Jag stannade upp i mina tankar och plötsligt blev jag orolig och fick lite panik.

“Ehm”, mumlade hon panikslaget. ”Det är en väg och träd, och jag sitter på en trottoar.”

Jag blev tyst för att försöka få henne att förstå att det inte var tillräckligt. Och hon fattade.

“Jag ser en rondell med lila blommor.”

Lättat andades jag ut och flög snabbt upp ur soffan.

”Vi är på väg.” Jag lade på.

Scooter och Alyssa flög också upp ur soffan och kollade med nyfikna ögon på mig.

Jag drog på mig min skinnjacka som låg utslagen på golvet. “Hon är vid korsningen innan motorvägen.”

Så sprang vi så snabbt som möjligt ut till min bil och hoppade upp på sätena. Och jag körde så snabbt som möjligt till Roselyn, för att hinna före någon annan.

”Hon ska vara här!”

“Är du säker?!”

”Hundra procent! Jag åker här varje dag, jag visste exakt vad hon pratade om!”

“Men varför är hon inte här då?!”

 Vi stirrade panikslaget på den tomma trottoaren. Ingen Roselyn satt där. Ingen Roselyn vid vägkanten bredvid rondellen med dem lila blommorna. Här fanns ingen människa alls.

”Vi kanske har åkt fel?!” frågade Alyssa panikslaget med handen för magen. Hennes ögon speglade rädsla, som hon inte ens vågade tänka på det som jag och Scooter tänkte på.

Jag hoppades också på det, det gjorde ju vi alla. Att hon skulle komma skrattandes upp ifrån buskarna för att tjuta ”där fick jag er allt!” Men där stod vi i tre minuters tystnad utan ropet från en Rose.

 Och jag kunde bara tänka på det värsta. Och det värsta i mitt huvud, var inte vackert.

Plötsligt gav Alyssa ifrån sig ett gäll, och höll handen för munnen. “Åh nej, nej, nej.”

Jag höll med henne. Jag och Roselyn kanske inte var dem bästa tillsammans. Vi var osams och jag hade till och med försökt att strypa henne.

Men när någon har fått reda på en sådan stor hemlighet som jag hade, kan två stycken inte låta bli att bilda ett slags konstigt och annorlunda band.

Vi gillade inte varandra för det. Vi tålde inte varandra. Men jag önskade inte ens min värsta fiende det här.

För vi alla tre förstod vad som verkligen hade hänt. Men ingen vågade tro på det till ens tio procent.

Alyssa gav ifrån sig ännu ett gäll och sedan ett snyftande. ”Detta kan inte hända.”

Hon satte handen för munnen igen och skakade snabbt på huvudet så att hennes lockar dansade runt hennes ansikte. “Detta kan inte hända, det kan bara inte hända, det kan bara inte…” Och så brast hon ut i gråt.

 Scooter lät henne falla in i hans famn och klappade henne på ryggen. Över hennes axel möttes våra blickar. Han visade inga känslor. Dem var som två stora hål, tomma.

Jag suckade och vände mig om för att kolla på en stor sten som stod på trottoaren ett par hundra meter bort. Jag tyckte mig se någonting liggandes ovanpå den, så jag började med Alyssas gråt bakom mig försvinna till stenen för att kolla. Mina långsamma steg blev till springande, för när jag kom närmare såg jag var det var. Och när jag hade kommit fram och tagit upp det i famnen förstod jag verkligen.

Det var Roselyns ena sko. Och hon kunde inte bara lämnat den där. Någon hade varit här. Någon hade tagit henne, och jag kunde inte göra någonting.

 Jag var maktlös.

  ”Jag har bett dig i ungefär en halvtimma att stänga av den där skiten. Så gör det nu.”

  ”Vadå skit? Detta är ju skitbra!” Alyssa nickade med huvudet i takt med musiken.

  Vi satt hemma hos mig med kakor och en dator placerad på bordet framför oss. På skärmen visades Justin dansandes

  och sjungandes på ett konsertklipp. Och jag ville verkligen inte se det, då allting hände bara dagen innan. Och jag ville

 inte tänka på vad som hade hänt. Jag ville inte tänka på Justin.

  ”Jag vill inte lyssna, det räcker med att jag gjorde det hela dagen igår”, sade jag. ”Bara… stäng av.”

  Alyssa suckade och smällde igen datorn, men ångrade sig sedan och tog med sig den till sängen där vi låg. Hon sökte

  upp någonting på Google som jag inte såg, så jag lutade mig fram för att se.

  ”Men seriöst, Lyss!” fortsatte jag tjutandes.

  ”Men vadå? Jag måste väl få Googla honom i alla fall.”

  ”Jag vill inte ha någonting med honom att göra alls.”

  ”Du hör honom inte och det var faktiskt det du frågade om”, mumlade Alyssa och klickade in sig på en hemsida med

 information om Justin.

   Jag orkade inte bråka med Alyssa då jag hade fått nog med bråk efter igår, så jag gick upp ur sängen och bort till min

 byrå. Jag rotade runt i lådorna innan jag hittade vad jag sökte och då gick jag tillbaka till sängen igen. Jag lutade mig

  över bordet, skruvade bort locket och började måla mina naglar. Nagellacket var bebisblått vilket fick att försöka att

  inte tänka på Justin särskilt bra, då han hade haft på sig en bebisblå keps under konserten igår. Så allt jag kunde tänka

  på var bara just Justin.

 Efter vad han hade gjort hade jag blivit så besviken på honom. Men mest arg. Hur kunde han? Eller rättare sagt, hur

  tänkte han? Alla människor med vett i skallen vet att man inte ska droga. Så som jag hade gissat från början hade han

  inget. Och att han hade gjort strypgrepp på mig gjorde absolut ingenting bättre. Nu blev jag bara äcklad av tanken av

 honom och ville spy så fort jag hörde hans namn. Jag undrade om det inte räckte med att Joey skulle göra sådant med

 mig. Varför skulle Justin också börja?

  ”Förlåt”, sade jag och målade på ett andra lager på tummen med nagellacket. ”Jag gillar honom bara inte, men jag vill

  inte bråka med dig för det.”

  ”Ingenting att säga förlåt för”, log Alyssa men kollade sedan oroligt mot mig. ”Varför gillar du honom inte?”

  Jag suckade och skakade på huvudet.

  ”Det är ganska komplicerat”, berättade jag. ”Men om jag ska förklara det rätt och enkelt, han är en självupptagen

  otrevlig bitch.”

  ”Och det är inte du?” fnittrade Alyssa.

  Jag svarade inte, utan jag sträckte mig efter den närmaste kudden på sängen och kastade den aggressivt på henne.

  Hon fnittrade bara och la kudden, som efter slagit på hennes ansikte och sedan ramlat i knät, bredvid sig.

  ”Lägg av, jag är inte på humör.”

  ”Nä, jag har märkt det”, mumlade Alyssa och vände blicken mot datorn igen.

 Jag brukade aldrig bry mig om någon eller något hade gjort någonting mot mig. Sagt ord eller kollat konstigt åt mitt håll,

  att bry sig om sådant gjorde jag bara inte. Det var inte jag. Men just efter detta med Justin var hela jag… konstig.

  Irriterad, trött och besviken. Jag visste först inte varför, men jag antar jag bryr mig mer om honom än vad jag tror. Att

  jag inte vill att han ska skada sig själv med droger så att han riskerar sitt liv, för att jag faktiskt brydde mig om honom.

  Men det skulle jag aldrig erkänna. Inte för mig själv eller Justin, jag skulle inte erkänna detta för någon. Jag skämdes

  över att bry mig om honom för det var uppenbart att han inte brydde sig om mig.

  Alyssa stannade upp med skrivandet på datorn och stirrade på någonting på skärmen.

  ”Vad är det nu då?” suckade jag över hennes förvånande och tillstelnade ansiktsuttryck.

  Alyssa lugnade ner sig och pekade exalterat med pekfingret på skärmen. ”Vi är med på TMZ!”

  ”Va?!” jag hoppade snabbt åt sidan för att kolla på datorn och möttes av en suddig bild på Justin, Alyssa, Chaz och mig

  utanför konsertlokalen. Jag hade inte märkt av en fotograf bakom buskarna eller varken hört ljudet ifrån en kamera.

  Hur kunde ingen av oss märkt det då man såg på bilden att paparazzi hade stått väldigt nära.

  ”Vågar vi läsa?” frågade Alyssa.

  ”Jag vet inte”, svarade jag ärligt, fortfarande chockad över att mitt, min bästa vän och min brors ansikte prydde TMZ.

  Justin kunde jag förstå, men vi tre?

  Vi blickade på varandra ett tag innan vi båda reagerade och vände våra ansikten mot skärmen för att nyfiket börja läsa

  artikeln.

  Justin Bieber, 19, sågs igår innan sin konsert i London med sin bästa vän, Chaz Somers och två

  stycken okända kvinnor.

   Det finns ingen information om dem än så länge förutom att dem båda tjejerna bor i Birmingham

  enligt säkra källor. Är tjejerna bekanta med Somers eller Bieber? Eller är dem Justins två

  personliga horor?

   Vi hade turen att få träffa en kille som hade lagt märke till något mycket intressant under

  kvällen.

  -  Tjejen med det ljusbruna håret klängde på Justin hela kvällen. Den svarthåriga också, men just

  hon första var väldigt speciell.

  Hon försökte kyssa honom och hängde efter honom som en

  försvunnen hundvalp. Det var äckligt att se hur hon horade runt, för det var precis det hon

  gjorde. Man tycker synd om Bieber då han aldrig fick någon stund privat på grund av henne.

  Vi hade båda två läst färdigt artikeln då det hade gått tio minuter sedan vi först kollade på skärmen. Jag visste inte vad

  jag skulle tycka eller tänka. Det var mig dem skrev om. Jag som dem kallade för hora och en försvunnen hundvalp.

  Man såg att det var jag på bilden, om man visste vem jag var eller kände mig. Och om Joey såg detta skulle jag vara

  körd, då man visste att jag var pizzabagarens ”dotter” och skulle sluta gå till hans pizzeria. Detta var givetvis inte sant,

  då ingen vet eller visste vem jag var. Men om Joey såg det, är det detta han skulle tro. Och då skulle det bli en lång och

  smärtsam natt.

  ”Vem ska vi ringa?” frågade Alyssa sammanbitet. ”Justin eller TMZ?”

  ”Båda två”, bestämde jag. ”För TMZ ska få betala för att skriva lögner och Justin för att fått detta att hända.”

  ”Du ringer Justin och jag TMZ, för dem jävlarna kommer ta bort artikeln direkt när dem hör vad jag har att säga.”

  Jag nickade och gick ut till mitt badrum för att jag och Alyssa inte skulle störa varandra när vi pratade våra samtal.

  Jag hade skaffat Justins nummer då jag hade fått det ifrån Joey. Jag visste inte att det var just hans nummer, men när

  jag skulle lämna den blåa boxen till honom fyra månader sedan fick jag ett nummer av Joey. Numret skulle jag ringa om

  ingen kom till det väldigt, väldigt konstiga mötet jag och Justin möttes på. Och innan allt hade hänt igår hade jag frågat

  om det var hans, och det var det. Så jag klickade upp hans kontakt och ringde snabbt upp honom. Han skulle få betala

  för det här.

  ”Justin”, mumlade han trött och det hördes ett prasslande i bakgrunden, vilket betydde att han låg i sin säng och

  förmodligen sov innan jag ringde till honom.

  ”Dags att vakna upp nu, Bieber. För jag kommer förklara mycket för dig under denna korta tid jag har på mig att prata

 med dig.”

  ”Va?” mumlade han igen, uppenbarligen trött och jag förstod att han inte hade läst artikeln ännu.

  ”Att bli kallad hora på grund av dig är allvarligt, så du förstår nog att jag inte kommer godkänna denna skiten”, röt jag.

  ”Rose, vänta…” man hörde att han satte sig upp i sängen. ”Nu får du förklara för mig.”

  ”Om det inte var på grund av dig så skulle jag inte bli kallad för en försvunnen hundvalp och hora på en idiotisk

  skvallersida.”

  ”Men för fan Roselyn, jag har ingen aning om vad du pratar om.”

  ”När du vaknat till kan du gå in på TMZ och återkom med din förlåtelse efter det. God natt.” Jag la snabbt på luren. Jag

  kollade på min mobil ett tag innan jag släckte den och la ner den på handfatet och kollade på mig själv i spegeln. Min

 mascara hade runnit över mina kinder, då jag precis hade börjat gråta.

  Ingen tjej kan bli kallad hora av någon man inte känner utan att man tar åt sig. Inte ens jag kunde det. Varför hade

  någon ljugit så om mig? Och vem var det? För jag och alla andra som faktiskt varit runt Justin, Alyssa, Chaz och mig

  under den kvällen vet att inget av det som det ljugande vittnet hade berättat var sant. Men när jag såg mig själv i

  spegeln förstod den människan faktiskt hade rätt, då jag var lika värdelös. Jag var en värdelös hora enligt denna värld.

  För alla Justins fans hade hotat mig i kommentarsfältet att vara utan att veta vem jag verkligen var. Så jag kunde inte

  själv låta bli att tro att jag var värdelös. Att jag var en värdelös hora. 

  “Justin?!” ropade jag när jag smällt igen dörren efter mig. Inget svar. ”Justin!” ropade jag igen

   men fick inget svar då heller. Så jag började gå runt i den stora bussen och öppna alla dörrar

   till dem olika rummen. Men det var då jag hörde ljud från rummet längst bort i bussen jag kom

   på att han hade gått och lagt sig, och Chaz hade berättat att rummet längst bort i bussen var

   Justins sovrum. Så jag joggade fram till dörren. Jag hade inte tid för att knacka då bilarna

   säkert redan hade åkt utan mig. Så jag gick in i rummet utan att knacka. Det skulle jag inte ha

   gjort. För där satt Justin på en pall vid det öppna fönstret, med en glödande joint i handen.

   Alyssa nickade och smällde igen sitt skåp. ”Jag ska vara med Julia nu. Men imorgon, om du inte

   uppför dig illa på kvarsittningen också så du får sitta tre timmar extra imorgon igen, så kan vi

   ha en filmkväll om du vill?”

  “Det blir bra.”

   Vi sa hejdå till varandra genom kramar och ord. Jag släpade mina fötter efter mig när jag gick

   till sal trettiotvå, på väg till kvarsittningen.

  “Jag valde inte att komma hit, jag blev faktiskt tvingad. Så bli inte allt för självgod nu.” Jag tog en chokladbit ur

   godisskålen som stod på bordet framför mig.

  ”Du är snart arton, vi bestämmer inte över dig. Du ville.”

  “Ville jag inte alls!”

  ”Ville du visst.”

  “Nej!”

  ”Fine. Fine, vi tvingade dig. Men du har alltid velat åka till London, så du ska vara glad för detta och inte vara bitter.”

  “Jag har alltid velat åka till London, det är sant. Men jag vill inte vara här med Justin.”

   Jag hade efter två par jobbiga skoldagar förväntat mig en lördag med flera filmer och ett varmt täcke runt min

   kropp. Men ack, så blev det inte. Alyssa och Chaz hade sprungit in i mitt rum klockan nio på morgonen och dragit ut

   mig i en blå BMW och kört iväg till London. Jag fick inte ens byta om hemma utan jag fick försöka sätta på mig en

   skjorta och kjol i baksätet från Alyssas garderob. Efter en vrickad fot kommer jag aldrig försöka mig på det igen.

   Det visade sig att dem hade bråttom för att vi skulle till London för att vara backstage på Justins konsert. Ingen hade

   frågat om jag ens velat följa med, men det var väl för dem visste att jag skulle säga nej.

  ”Nu är du här i alla fall. Så du kan sluta förolämpa mig när jag står här, tack”, bad Justin där han stod utan tröja

   framför spegeln med en mikrofon i handen.

  “Jag kan försöka”, sade jag. Det tänkte jag inte alls göra. Att förolämpa honom var nästan roligare än tanken om en

   elefant som försökte dansa tango med en råtta.

  “Hur lång tid är det kvar?” frågade Chaz och försökte få mig och Justin att inte prata med varandra då det antagligen

   skulle sluta med att hälften av godisskålen skulle vara överallt på golvet och resten på Justin och mig. Vi är inte

   människor som ska vara nära varandra, tvärtom, väldigt långt ifrån varandra.

  ”Tjugo minuter”, svarade Justin och kliade sig ovan ögonbrynet.

  “Varför är du så nervös? Det står i typ alla tidningar att du aldrig blir nervös inför dina konserter”, berättade Alyssa.

   ”Eller är det inte sant? För dem brukar-”

  ”Jag vet inte”, avbröt Justin Alyssas svamlande och vände sig om och satte händerna bakom ryggen på sminkbordet.

   ”Jag har ingen aning.”

  “Alla blir väl nervösa någon gång”, sade Chaz.

  ”Inte jag”, berättade Justin bestämt och drog på sig en lila tröja.

  “Är han inte duktig?”

   Alyssa var tvungen att skrika högre än en pipet från en pipleksak för att jag skulle kunna höra henne över vrålen i

   arenan.

   Visst var han duktig. Jättebra, faktiskt. Men det skulle jag aldrig erkänna.

  ”Lite”, ljög jag.

   Vi stod bakom själva scenen och kollade på hela konserten bakifrån. Så synen var mest Justins rumpa. Det var inte

   det jag ville kolla på just då, då jag faktiskt inte tyckte om honom på det sättet, eller jag tyckte inte om honom på

   något sätt alls. Men Alyssa verkade trivas, så jag stannade kvar för hennes skull.

  “Han är jätteduktig, man ser verkligen att han brinner för det här”, sade Alyssa och log mot Justin, eller Justins rumpa.

   Justin uppträde med en låten As Long As You Love Me som Alyssa hade förklarat att den hette. Han sprang runt och

   sjöng med dansare utklädda till plåt omkring honom. Det var nog inte plåt så, men det kunde bli en perfekt

   förolämpning. Att folk nog hellre skulle se honom gömd bakom plåten mer än framför.

  ”Jag är väldigt stolt över honom.”

   Jag vände mig om och blicken mötte en dam med långt brunt hår och glatt ansikte.

  “Pattie? Jag heter Alyssa, Justins kompis”, sade Alyssa exalterat för nu vilken  anledning.

  Kvinnan som tydligen hette Pattie vände sig mot mig.

  ”Öh”, mumlade jag. ”Jag heter Roselyn och är Chaz plastsyster”, sade jag och sträckte ut handen, då jag själv inte

   kunde kalla mig själv för Justins kompis.

   Pattie skakade min hand. “Trevligt och träffas tjejer, jag är Justins mamma Pattie.”

  “Jag vet! Jag såg dig i Never Say Never och på röda mattan!” fnittrade Alyssa och hoppade på stället.

   Pattie rynkade på ögonbrynet och nickade lätt förvirrat åt henne för att sedan vända sig mot mig. ”Vad trevligt att

   träffa Justins nya vänner, det har bara varit Chaz och Ryan dem senaste månaderna.”

  “Chaz berättade om vad som hade hänt. Jag beklagar”, sade jag sorgligt, både menande och för att kunna verka

   sympatisk inför min brors bästa kompis mamma.

  ”Det var så synd om Justin”, sade Pattie men rättade sig snabbt. “Synd om oss alla.”

   Jag och Alyssa nickade sorgset och en tystnad föll över oss alla ett tag. Pattie tog några steg framåt och kollade på

   Justin som dansade flitigt över scenen. “Det var han som blev som mest sårad av oss alla. Vi andra i familjen stängde

   också in oss på våra rum och åt inte på flera dagar. Men ändå var det Justin som tog det som hårdast psykiskt”, hon

   vände sig om mot oss igen. ”Han döljer någonting för mig, men jag vet inte vad. Det brukade han aldrig göra förut.”

   Pattie log dystert. “Sorg kan göra dåliga saker av människor. Men det värsta är att jag inte vet vad den har gjort

   med min son. För sonen jag brukade ha finns inte kvar längre.”

   Jag var minst tagen av vad Pattie hade sagt och Alyssa lika så. Chaz hade berättat verkligen allting för mig men ändå

   kändes det som det var Pattie som förklarade allting. Fick allt att låta så självklart. Jag tyckte synd om Justin, såklart.

   Men jag kommer inte på att vara snäll mot honom för den saken om jag inte blir likadant behandlad. Och jag tänkte

   inte heller vara snäll mot någon som jag inte gillar.

   Under kvällen hade jag presenterats för massor av människor. En Skoter, en mamma, en stylist och en säkerhetsvakt.

   Dem var alla väldigt snälla och det jag inte förstod var hur dem kunde ha en slags relation till Justin. För dem var alla

   helt olika människor jämfört med honom. Snällare människor.

  ”För en månad sedan kunde jag aldrig tro att jag skulle ut och äta middag med Justin Biebers crew. Aldrig i en

   tvättbjörnsrumpa”, fnissade Alyssa och la på ett sista lager av mascara på sina ögonfransar.

  “Dem är väl helt vanliga människor som oss, så bli inte allt för upphetsad av tanken”, sade jag och rättade till min

   skjortärm.

  ”Justin Biebers crew, Rose. Dem är inte helt vanliga människor. Justin Biebers Crew.”

   Jag suckade och rättade till min kjol som hade åkt upp många centimeter då jag suttit mig ner på en fåtölj.

   Dörren bakom mig öppnades och in kom skotern. “Är ni redo för att åka tjejer?”

  ”Klart vi är!” tjöt Alyssa och gick från spegeln fram till mig och drog upp mig ifrån fåtöljen. Tillsammans gick vi alla tre

   ut till alla femtio personer som stod och väntade på oss. Alla utan huvudpersonen.

  “Vart är Bieber?” frågade jag säkerhetsvakten även kallad Kenny, eftersom att han stod närmast mig.

  ”Han var alldeles för trött för att kunna följa med. Han ligger och vilar i bussen”, berättade han och kliade sig på hakan.

   Jag nickade på ett sådant uttråkat sätt att jag tydligt visade att jag inte var speciellt intresserad och började följa med

   strömmen, genom att gå. Alla hade nämligen börjat gå ut från lokalen där konserten hade hållit hus ut mot bilarna

   som skulle köra oss till restauranten. Men något fick mig att stanna på vägen.

  “Vänta Kenny”, sade jag för att stoppa honom samtidigt som jag gick fram till bordet som Alyssa, Justin, Chaz och jag

   hade suttit vid i början av dagen. För på bordet låg Justins mobil. ”Han har glömt sin mobil.”

  “Oj då,” sade han. ”Men nu har vi bråttom, tror du att du snabbt kan gå förbi bussen och lämna den till honom?”

   Jag suckade. “Okej.”

   Vi sprang ikapp alla andra som hade fått försprång då dem inte märkt att jag och Kenny stannat. När vi gått ut genom

   dörren såg jag direkt var bussen stod. För det stod en stor svart buss med en stor bild på Justin med hans namn

   under bredvid bilarna som skulle köra oss till restauranten.

   Kenny pekade på bussen. ”Du fattar nog vart du ska.”

   Jag nickade och halvsprang in i bussen för att bilarna inte skulle åka iväg utan mig.  För då skulle jag få stanna kvar i

   bussen med Justin resten av kvällen. Och det ville jag verkligen inte.

  “Justin?!” ropade jag när jag smällt igen dörren efter mig. Inget svar. ”Justin!” ropade jag igen men fick inget svar då

   heller. Så jag började gå runt i den stora bussen och öppna alla dörrar till dem olika rummen. Men det var då jag

   hörde ljud från rummet längst bort i bussen jag kom på att han hade gått och lagt sig, och Chaz hade berättat att

   rummet längst bort i bussen var Justins sovrum. Så jag joggade fram till dörren. Jag hade inte tid för att knacka då

   bilarna säkert redan hade åkt utan mig. Så jag gick in i rummet utan att knacka. Det skulle jag inte ha gjort. För där

   satt Justin på en pall vid det öppna fönstret, med en glödande joint i handen.

   konserter, intervjuer, media och inget privat liv var inte heller naturligt. Men när en sådan här

   grej händer, blir det tusen gånger värre. Inget i livet blir naturligt längre.

   I min hall med gråa väggar, beige heltäckningsmatta och två garderober. Där ber han mig att lova

   någonting jag inte kan. Man kan inte glömma av ett första möte med en person, även om man

   ville. Speciellt om det var så skumt som mitt och Justins var.

  ”Jag lovar.” Sade jag satte ena handen i byxfickan.

  “Det känns bra att ha dig hemma igen”, sade pappa med mjuk röst i mitt öra samtidigt som han smekte mig på ryggen.

   Det hade varit en jobbig flygresa. För när jag vart, helt oförberedd, hemma hos Roselyn, hade det tagit på alla mina

   krafter. Så jag var ändå ganska glad över att kunna sova hela flygresan. Men jag var på väg till Canada. Så det blev

   inte så.

   Senaste gången var dagen med morfar. Det hände bara på grund av mig. Så tankarna om det släpptes inte. Trots hur

   trött i kroppen jag än var.

    Och hur trött jag var på livet.

  “Tack”, sade jag. “Det känns bra att vara hemma.”

   Det kändes inte alls bra. Speciellt inte då jag var i mormors hus och skulle packa ihop alla morfars saker. Det var

   därför jag hade kommit hit idag, för att slänga alla saker som påminde om honom. Alla andra sade att det var på

   grund av att det inte fanns någon användning för dem längre. Men jag visste lika mycket som dem att det berodde

   på att ingen ville veta av morfars död längre. Man var för sårad för att ens veta av morfar.

  “Vi börjar så snabbt som vi kan, så äter vi-” Mormor avbröt sig själv när hon såg mig ståendes i hallen. Hon böjde sig

   långsamt ner och ställde ner flyttlådan hon hade i händerna på golvet.

   Hon hade på sig ett par mörkblåa jeans, en röd t-shirt och en vit kofta. Hennes hår var uppsatt i en tofs med halva

   håret nere, då hennes hår egentligen var för kort för att vara uppsatt. Hennes utryck var ledsamt redan som det var.

   Men när hon såg mig blev det ännu värre.

  “Justin”, sade mormor tyst och kramade också om mig. “Hur mår du min älskling?”

  “Som du”, sade jag. “Skit.”

   Mormor skrattade dystert och klappade mig lätt på axeln innan hon backade.

   Pappa harklade sig genant i bakgrunden och tog upp flyttkartongen som mormor ställt ner på golvet. “Vi kanske ska

   ta och börja innan klockan rusar iväg.”

  “Börja du Jeremy så kommer jag och mitt barnbarn snart”, sade mormor.

   Pappa nickade lätt och försvann in i morfars sovrum längst bort i huset. Och mormor vände sig om till mig.

  “Är det någonting du vill att jag ska veta?” frågade jag.

  “Justin”, sade mormor och kollade mig djupt i ögonen. “Le.”

   Jag skakade hopplöst på huvudet. “Det spelar ingen roll om jag inte gör det, ingen bryr sig om hur jag mår ändå.”

  “Jo, mitt lilla barnbarn”, log mormor. “Dem bryr sig mer än vad du tror.”

 

  “Vi ska gifta oss”, fnittrade Jazmyn och visade ringen på sitt vänstra ringfinger.

  “Jazzy”, skrattade jag och skakade på huvudet. “Är du säker på detta?”

   Jazmyn nickade bestämt och satte båda händerna i midjan. “Ja, såklart. Jag älskar ju honom.”

  “När sa du att du träffade honom igen?” frågade jag.

  “Igår”, sade Jazmyn.

   Jag försökte hålla inne mitt skratt och log istället.

  “Var glad för henne nu, Justin”, sade pappa, tog upp henne i sin famn och gav mig en menande blick. En blick som

   visade att han tyckte att detta var lika konstigt själv.

  “Så”, sade jag. “Blir man bjuden på bröllopet då?”

  “Nej”, sade Jazmyn. “Det blir inget bröllop med publik.”

  “Va?” frågade jag.

  “Vi tog ett vuxet beslut och bestämde oss för att gifta oss själva”, sade Jazmyn.

  “Utan präst?” frågade jag.

  “Utan präst och publik”, svarade hon.

   Jazmyn hade tagit detta med morfar lika hårt som jag. Men hon var så liten att hon egentligen inte förstod vad som

   hände. Så efter en månad betedde hon sig precis som vanligt. Jag undrade om hon verkligen förstod hur lycklig hon

   var, att vara barn och inte ha några bekymmer alls. Kunna släppa taget om något och inte må dåligt över något en

   lång tid. Jag undrade om hon verkligen förstod hur lycklig hon var.

  “Det blir nog jättebra, Jazzy”, sade jag, fortfarande borta i mina tankar.

  “Det blir verkligen jättebra, Justy”, svarade hon och log mot mig. Sedan försvann hon och pappa ut i köket, och jag

   satt kvar även fast min mage behövde mat till hundra procent. Men jag orkade inte bry mig just då, men mormor

   gjorde tydligen det.

  “Justin, kom nu”, ropade mormor ifrån köket. “Det var faktiskt du som ville ha pizza.”

  “Jag kommer”, ropade jag tillbaka och reste mig upp från soffan där jag satt. Långsamt gick jag till köket och satte

   mig på en köksstol när jag väl kommit in till rummet. Jag tog en pizzaslice från kartongen och la den på min tallrik.

  “Vi har varit väldigt duktiga idag tycker jag”, sade pappa och tog en tugga av sin pizza.

   Mormor och jag nickade dystert, i försök att komma ifrån just det ämnet.

   Det blev tyst runt hela bordet, förutom ljudet av Jaxon som försökte köra bil med pizzabiten.

  “Jaxy, lägg ner det där,” sade pappa. “Det är meningen att du ska äta den.”

   Han hjälpte Jaxon att äta upp den genom att mata honom vilket tog tio minuter. Bara för att Jaxon var väldigt svår

   att hantera med hans huvudskakande och nickande.

  “Hur mycket är klockan?” frågade jag pappa som nu satt på sin stol igen. Han mumlade något med att han aldrig

   kunde få lugn och ro medan han kollade på sin armbandsur.

  “Klockan är fem, när går ditt plan igen?” frågade pappa.

  “Åtta. Men Tom kanske kan hålla kvar planet lite”, sade jag. “Han lyfter ju inte utan mig.”

  “Sant…” konstaterade pappa.

   Och så blev det tyst igen. Ingen visste väl direkt vad dem skulle säga i denna stund. Jazmyn hade berättat allt hon

   visste innan middagen, Jaxon hade fullt upp med att äta och jag och pappa och mormor visste att det inte var en

   situation att prata om vad som helst i. Så vi förblev tysta.

 

  “Hur är det idag, Bieber?” frågade Tom och skakade hand.

  “Det funkar väl”, ljög jag. “Själv?”

  “Trött”, sade Tom. “Men jag kommer ta dig hem säkert, lovar.”

   Jag nickade och gick förbi honom och satte mig på fåtöljen i planet. Mitt privatplan var alldeles för stort för att sitta

   själv i, men jag hade sagt till Kenny och mamma att jag ville vara ensam denna resa. Det ångrade jag visserligen nu.

   Men jag kunde inte ringa mamma och be henne åka till Canada med ett annat flygplan bara för att sitta i mitt.

   Som att livet var så enkelt. Så jag lutade mig tillbaka i fåtöljen för att försöka somna. Men precis som när jag var på

   väg hit så kunde jag inte, för mina tankar var för många och för tunga. Tankar om morfar, mesta dels.

   Många andra skulle ganska lätt komma över sin mor eller farföräldrars död. För dem flesta dör naturligt, dem blir

   gamla.

   Dem har levt ett helt liv och dem ska försvinna nu. Det är naturligt. Men när någon av dem dör på grund av en

   bilolycka, på ett sätt orsakad av sig själv, ska man inte prata naturligt längre. För känslan av att man dödat sin egen

   morfar är inte naturligt. Jag trodde att leva det livet som jag gjorde innan allt detta inte var naturligt. Alla fans,

   konserter, intervjuer, media och inget privat liv var inte heller naturligt. Men när en sådan här grej händer, blir det

   tusen gånger värre. Inget i livet blir naturligt längre.

---

   Detta dramat som ni alla vill ha kommer, jag lovar.

   Jag slängde den använda näsduken på golvet. Jag följde den med blicken när den flög i luften och när den landade på

   golvet. Jag satt och tänkte ett tag men tillslut gjorde jag samma sak med alla andra näsdukar som låg utspridda över

   täcket.

   Jag tog varsin i kanten, studerade den och kastade den lugnt och försiktigt.

   Det tog tjugo minuter innan jag var färdig. Men det gjorde mig inte så mycket, för då man är sjuk finns det ingenting

   att göra. Så jag slösade ingen tid.

   Dörrklockan gav ifrån sig sin vanliga melodi och jag suckade. Under tiden jag reste mig upp han den ringa två gånger

   till. Och när jag nådde dörren, en tredje.

  “Kan man inte ens få sova när man är sjuk?” Frågade jag medan jag öppnade dörren och gnuggade mig i ögonen.

   Utanför dörren stod Alyssa, Chaz, Justin och Julia. Alla påklädda och friska.

   Grattis till dem.

  “Stackaren, hur mår du?” Frågade Alyssa och tog ett steg fram mot mig.

   Jag tog ett steg bakåt. “Jättebra, Lyss. Vad gör ni här?” Frågade jag irriterat.

   Tydligen ville dem komma in då Julia puttade in mig genom dörren och hon, Alyssa och Chaz steg in. Men Justin

   stannade kvar ute.

  “Justin?”  Chaz vinkade diskret med handen åt Justin för att visa att han också skulle inkräkta mitt hus.

  “Alltså, jag har någonting annat att göra…” Försökte sig Justin på men blev avbruten av Julia.

  “Nej Justin, det har du inte.” Hon sträckte ut handen och drog in honom i hallen också. “Alyssa mötte Joey är han gick

   till jobbet, och han berättade att du var sjuk. Så vi skippade skolan för att ta hand om dig!” Fortsatte hon glatt.

   Jag hostade. Alla backade ett steg bort ifrån mig utan Chaz. Han log bekymrat åt mig.

  “Eller inte alla, direkt. Jag hade annat att göra, men… Chaz och Julia är envisa.”

  “Jag är också envis, Justin!” Tjöt Alyssa och pekade på sig själv. Det var hon inte alls.

  “Hur skulle jag kunna veta det? Du var inte ens där.” Försvarade Justin sig själv och drog handen genom håret. “Och nu

   är jag här för dig tydligen, Roselyn. Så du får verkligen inte smitta mig. Jag ska till Canada imorgon.” Fortsatte Justin

   och pekade menande på mig.

  “Skyll er själva. Det var ju ni som kom hit. Jag frågade er inte.” Påpekade jag och la vikten på höger fot.

   Jag ville inte ha besök. I sådana fall hade jag ringt Alyssa och frågat, för jag visste att hon hade kommit även fast det

   var måndag och skola. Men då hade jag inte ringt Chaz, Julia och definitivt inte Justin.

   Jag kände honom inte ett knyst och hans attityd gick mig på nerverna. Visst, han hade haft ett jobbigt år med hans

   morfar och det där med Selena. Men det gick inte att skylla på när det gäller beteendet. För en bra attityd ska alltid

   vara kvar om man var uppfostrad bra, spelar ingen roll vad som händer. Det hade pappa lärt mig.

  “Vill du att vi ska gå?” Frågade Julia och kollade ledsamt på mig.

   Jag var för snäll för att kunna skicka iväg dem nu. “Nu är ni ju ändå här, så nej.”

   Julia och Alyssa hoppade till av glädje medan Justin suckade av irritation.

  “Men Justin, om du så gärna vill, gå.” Fortsatte jag surt med armarna knutna vid bröstet.

  “Verkligen?”

  “Nej.” Jag log. “Jag vill ha dig här.”

   Det ville jag inte. Men vara lite taskig tillbaka, det ville jag.

  “Vi med Justin.” Sade Chaz och visade med hela kroppen att han tröttnat på Justins beteende.

  “Roselyn, gå och lägg dig i sängen så fixar vi alla té och choklad till dig.” Suckade Justin för att förklara att han skulle

   stanna. Inte för att han ville, utan för att vi tvingade honom. Men det lät om möjligen tvärtom.

  “Okej.” Sade jag snabbt och lätt. Jag gick till vardagsrummet och la mig i soffan istället för sängen, för att inte göra som

   Justin sade att jag skulle göra.

   Jag ångrade direkt när jag la mig med ansiktet i soffkudden att jag inte hade tagit några näsdukar med mig. Jag

   suckade för mig själv och slog med handen på bakhuvudet. Hur kunde man vara så dum. Jag var förkyld och snoret

   rann varannan sekund. Vem som helst skulle ha papper vid sin sida hela dagen.

   Jag kollade på klockan. Kvart över elva. Jag hade legat i soffan i två minuter sedan sist jag kollade. Under tiden hade

   jag hunnit snora ner nästan hela kudden.

  “Justin!” Skrek jag i kudden, men lät mer som ett mummel.

   Jag fick inget svar. Jag höjde huvudet ungefär tio centimeter från kudden. “Justin!” Skrek jag igen.

   Steg ifrån köket kom emot mig och jag kände hur Justin ställde sig bredvid mig där jag låg i soffan. Jag såg honom inte

   då jag lagt ner ansiktet i den snoriga kudden igen.

  “Ja, Roselyn?” Suckade han. Någonting han hade gjort mycket dem gångerna jag hade träffat honom. Suckat, alltså.

  “Sluta säga mitt namn hela tiden och hämta papper så jag kan snyta mig.”  Mumlade jag in i kudden igen. Men han

   hörde mig ändå.

  “Jaja. Jag är inte din slav.” Mumlade han tillbaka och började gå från vardagsrummet.

  “Joho! Idag är du det.” Skrek jag efter honom men fick inget svar. Kanske för att jag skrek in i kudden igen.

   Jag satte mig långsamt upp igen och höll handflatan under näsan för att inte skulle rinna. Precis när jag gjort det kom

   Justin tillbaka igen, med papper denna gång.

  “Här har du.” Han sträckte fram pappret till mig. Onödigt mycket papper också. En hel hushållspappersrulle hade han

   med sig. Den jäveln.

  “Så sjuk är jag faktiskt inte.” Sade jag irriterat och roffade åt mig rullen.

  “Är du visst det.” Sade Chaz när han kom in i vardagsrummet, balanserandes på en kopp med té. “Rött té till

   sjuklingen.”

   Jag hånskrattade åt honom och tog emot koppen han sträckte ut mot mig. Jag vågade inte dricka då det var skållhett

   då man bara höll runt keramik koppen.

   Trettio sekunder senare kom både Julia och Alyssa ut från köket också, fast dem balanserandes på en talrik med

   vit choklad.

  “Du vet att jag vet att du älskar té och vit choklad.” Berättade Alyssa och ställde ner fatet framför mig på bordet.

  “Världens bästa kombination, brukar du säga.”

   Alla skrattade förutom jag och Justin.

  “Min morfars också.” Viskade Justin och kollade upp med stora ögon från tallriken.

   Det blev tyst. Chaz hade berättat om bilolyckan Justins morfar hade varit med om. Eller Bruce, som han hette. Han

   hade åkt för att hämta upp Justin på Torontos flygplats, då han hade tagit en paus från sin turné för att hälsa på sin

   familj och vänner. Det visade att pausen från turnén blev längre på grund av att Bruce krockade med två bilar på

   vägen. Och Justin blev förkrossad. Så han tog ledigt i en månad till, festade sex gånger i veckan, tog ännu en månad

   ledigt, festade och om och om igen.

   Så jag förstod varför Justin just då hade den ledsna minen i ansiktet.

  “Vi brukar äta det tillsammans till en film eller något.” Sade Justin men rättade sig själv fort. “Brukade. Vi brukade

   göra det.”

   Julia som hade fjärrkontrollen i handen, på väg att sätta på en film, la långsamt ner den på bordet igen.

  “Vi kanske kan prata lite…” Sade hon försiktigt och kollade runt på alla som satt placerade i varsin soffa.

  ”Låter som en bra idé tycker jag.” Svarade Chaz och kollade ner på händerna i sitt knä. Alla andra gjorde samma sak.

   För ingen ville såra Justin mer nu. Inte ens jag.

  “Det finns saker om mig som du var nära på att få veta.” Sade Justin och kollade allvarligt på mig med mörka ögon.

   Efter tjugo minuter av kallprat och pinsamma tystnader på grund av morfarincidenten, så frågade Justin om han fick

   prata med mig i enrum. Det var jätte skumma saker han sade till mig.

  “Va?” Mumlade jag uppenbart förvirrat och kliade mig ovanför mitt vänstra ögonbryn.

  “Jag ljög om mitt namn för en anledning, Roselyn.”

  “Jag vet jag vet. För att du inte ville att jag skulle flippa ut om du sagt att du var Justin Bieber. Men vet du vad, då

   skulle jag ha-”

  “Nej. Du vet ingenting.” Avbröt Justin mig väsandes. “Hur vi träffades ska vi bara glömma av. Då måste lova att inte

   tänka på det mer.”

  “Nu kommer jag ju tänka på det hela-”

  “Lova då.” Avbröt han mig igen.

   Han hade varit otrevlig mot mig hela tiden. Från första dagen till där vi står just nu.

   I min hall med gråa väggar, beige heltäckningsmatta och två garderober. Där ber han mig att lova någonting jag inte

   kan. Man kan inte glömma av ett första möte med en person, även om man ville. Speciellt om det var så skumt som

   mitt och Justins var.

  ”Jag lovar.” Sade jag satte ena handen i byxfickan.

 

"Aldrig." Mumlade jag fram samtidigt som jag tog en tugga av mitt röda äpple. Alyssa stirrade irriterat på mig, för att sedan slå mig hårt på överarmen. Jag tjöt av smärta och la handen där hon slagit mig.

"Du måste gå,” Alyssa suckade och lutade huvudet mot handflatan "Alla ska gå. Austin ska gå."

"Att Austin går ändrar tyvärr ingenting. Jag kan inte, jag får inte gå." Joey skulle aldrig låta mig gå på ett party med dricka, killar och korta klänningar.

"Du kan ju alltid smyga ut." Jag fick motstå behovet av att skratta. Jag tar inte den risken, ingen skulle ta den risken. Joey skulle slita halsen av mig. Bokstavligen. Han kommer lista ut att jag är borta, han är inte direkt dum i huvudet. Fast jo, han är otroligt dum i huvudet.

Joey är min farbror som jag flyttade till för fyra år sedan, alltså när jag vart tretton år. Jag valde inte att flytta hit till Birmingham, utan det vart min pappa. Min pappa gick med i den amerikanska armen, och har befunnit sig i Afghanistan sedan dess. Jag har inte någon mamma, därför blev jag skickad till Joey. Min mamma dog av bröstcancer när jag vart knappt två år. Pappa tyckte att det vart bäst att det vart Joey som skulle ta hand om mig, för han vart ju så otroligt trevlig och uppförde sig bra. Jag litade på honom, så jag trodde det skulle bli bra. Jag trodde att Joey skulle bli en andra pappa. Men det vart verkligen det motsatta.

Slag, blåmärken, blod och sex. Det vart väl i princip så det vart om jag gjorde ett litet felsteg. Eller om han hade tråkigt. Sedan jag vart fjorton år har jag blivit misshandlad och sexuellt utnyttjad av min egen farbror. Det värsta är att det är bara vi två som vet om det. Jag vågar inte berätta för någon, inte ens för den vackra flickan framför mig. Min bästa kompis Alyssa. Tänk om någon fick reda på det, gud vilket kalabalik det skulle bli. Alla skulle tycka synd om mig. Jag behöver inte allas medkänsla, jag förtjänar det inte. Som Joey brukar säga, "Du förtjänar ingenting. Alla hatar dig. Jag ska göra allt för att du ska må dåligt." Jag vill inte höra dem orden något mer, även fast jag börjar tro på dem själv. Därför fanns det inte på världskartan att gå på Summers party.

"Jag ska inte gå på partyt.. För sista gången, jag stannar hemma." Sa jag och hoppades på att hon skulle förstå att inget kan ändra på mitt beslut. Efter att ha stirrat surt på mig ett tag, gav hon upp och suckade en djupt.

"Du kan alltid fråga." Jag nickade lätt med huvudet.

"Jag kan alltid fråga." Jag reste mig från lunchbordet, tätt följd av Alyssa för att inte komma försent till mattelektionen.

"Du kan gå." Jag stod stumt kvar på köksgolvet.

"Va?" Joey suckade och ställde ner ölglaset i diskhon.

"Du hörde mig, jag bryr mig ändå inte." Jag fattade det inte. Joey lät mig gå på ett freaking party. Jag nickade skeptiskt, tackade och började sakta gå upp för trappan. När jag hade ställt frågan väntade jag på att han skulle börja slå mig, säga något i stil med "du kan ha kul med mig istället" och våldta mig på köksbordet. Men det gick ju bra. Jag tog upp min mobil som låg på nattduksbordet för att skicka ett sms till Alyssa.

"Vilken tid ska vara hos dig?" Det gick bara någon minut innan hon svarade,

"Får du gå?"

"Ja." Medan jag väntade på svar gick jag till min garderob för att se om jag hade en klänning. Jag hade inget minne av att jag köpt en nyligen. Och eftersom Joey alltid vill se vad jag har köpt ifall det skulle vara något slampigt, hade jag nog inte en klänning. Ingen festklänning i alla fall.

Men ack så fel jag hade. Jag blickade lyckligt över den svarta spets klänningen i mina händer. Jag kom på att jag hade haft på mig den på Alyssas 15 års kalas för hennes familj och vänner. Som om hon läste mina tankar fick jag ett sms.

”Grymt! Ha på dig spets klänningen med öppen rygg, med ett par snygga klackar.” Jag knappade jag in ett enkelt,

”Okej.”

En timme senare stod jag och studerade mig själv i helkroppsspegeln. Jag såg ganska okej ut. Mitt platta hår vart nu lockat, klänningen satt som en smäck på min lilla kropp och ett par röda klackskor satt på mina fötter. Som smink hade jag bara rött läppstift och mascara. Jag log mot mig själv i hallspegeln, mitt första äkta leende på flera månader. Det känns bra att vara lycklig, även om det bara varar för en natt.

”Jag går nu!” Ropade jag och la handen på dörrhandtaget, och väntade på ett svar. Som jag hade väntat mig hörde jag en suck, följd av en rap. Joey är full som vanligt. Jag klev ut i kvällskylan, och började sakta gå hem till Alyssa. Jag klickade på mobilen för att se hur mycket klockan vart. 18:57. Det tar max 4 minuter att gå hem till henne, så jag skulle vara framme i god tid.

"Oh my god," Nästan skrek Alyssa, "Du är jättesnygg!" Jag skrattade högt för att sedan kliva in i Alyssas stora hall.

"Tack. Din klänning är verkligen to die for." Jag drog försiktigt med fingrarna över hennes blåa sidenklänning. Den vart inte jättekort, men inte heller för lång. Hon flinade som svar, för att sedan hänga sin silvriga lilla väska på axeln.

"Nu bitch, ska vi festa."

Didn't think I'd see you here.

"Jag är bra på överraskningar." Flinade jag fram och blev förvånad att jag kunde prata. Jag har haft en crush på hunken Austin Reynolds sedan jag flyttade hit som 13 åring. Men jag hade inte haft en chans, jag vart bara en av alla hundratals tjejer som dreglade över honom. Att han ens kunde mitt namn vart chockerande. Han öppnade munnen för att säga något men avbröts av en välkänd röst.

"Ledsen att störa kärleksparet, men Roselyn ska ta och dricka sina första shots!" Skrek Alyssa exalterat i mitt vänstra öra. Jag nickade åt Austin för att ursäkta mig, och han log som svar. Han försvann sedan sakta men säkert till fotbollslaget. Jag suckade högt och vände mig snabbt om.

"Du förstörde allt!" Alyssa ryckte bara på axlarna och gav mig ett litet glas med någon rosa vätska, "vad är det här?" Frågade jag och luktade på innehållet. Det luktade en stark doft av alkohol.

"Shots." Hon lyfte upp sitt glas och log stort, "För Austin!" Generat skrattade jag, skålade och svepte i mig alkoholen. Jag gjorde en grimas när den starka vätskan rann ner för strupen. Alyssa hade dock inga problem, hon hade säkert gjort det här flera gånger. Hon slängde bak huvudet av skratt åt min fula min, för att sedan dra ut mig på dansgolvet. Jag slår vad om att denna kvällen kommer bli den bästa i mitt liv.